Sist?!

Alltså det finns saker som är väldigt knepiga att förstå. Vanlig cairnterrierlogik funkar inte alls i vissa lägen. Nu ska jag berätta om ett sådant tillfälle.
Korten har Ellens husse Lasse tagit. Min husse tyckte nämligen att det var viktigare att köra Nicke till golfträning än att kolla min debut i agilitytävling...
Det var dags för avslutning på agilitykursen. Våra instruktörer Eva och Mia hade berättat om hur den skulle ta sig ut. Vi skulle ha en liten tävling. En mycket viktig tävling, sa de med glimten i ögat. Trots att det inte är viktigt hur den slutar så tror jag att många personer hade lite fjärilar i magen. Åtminstone min matte var lite spänd inför dagens övning.
Vi ser alltid till att vara framme vid Hundskolan i god tid för att hinna rasta oss och värma upp lederna lite. Vi brukar åka med Ellen och hennes personer eftersom lillhusse har golfträning samma tid. Det är kul att åka med en kompis till träningen. På vägen dit kan man snacka om förväntningarna och vad vi tror ska hända idag och på vägen hem kan man prata om hur det blev.
När vi kom in på plan så höll Eva på att sätta upp hindren för dagens event. Alla personer tittade nyfiket på hur hon skulle placera dem. Så var det dags för lottning av startordning. Jag fick startnummer 5. Det var ett bra startnummer det, tyckte matte.
Att starta först är svårt eftersom man inte har fördelen av att se vad de andra har åstadkommit. Man har inte sett var de största svårigheterna ligger och kan vara förberedd för det. Och inte heller har man fått några tips på vägval eller hinderval. Det var Molly som fick den knepiga uppgiften att starta som nummer ett. Det skulle hon klara alldeles utmärkt skulle det visa sig.
Inte heller startnummer 10 är helt enkelt. Då hinner man stelna till och bli kall. Nervositeten kan också öka när man ser de övrigas prestationer. Och om man heter Clova är det bara helt urjobbigt att behöva vänta på sina tur när de andra har roligt och får godis.
Så vi fick verkligen de bästa förutsättningarna tyckte matte.
Nu var det samling uppe på terrassen för en genomgång av reglerna igen och vi kunde ställa frågor om det var något vi undrade över. Tanken var nu att ekipagen själva fick välja vilka hinder och vilken bana de skulle springa. Olika hinder belönades med olika många poäng. Slalom gav t.ex 10 poäng medans vanliga hinder gav 1 poäng. Däcket och balansen premierades med 7 poäng, släpet med 6, bordet 5 poäng och A-hindret gav 4 poäng, tunneln fick man 3 poäng för. Om någon var så smart att den tänkte välja att springa slalom fram och tillbaka så var det förbjudet. För varje hindertyp så gällde det att ta två andra innan det var tillåtet att ge sig på det igen.
Nu gällde det att memorera en smart bana som skulle passa ekipaget och ge många poäng. Tiden som man hade till sitt förfogande var 1 minut.
Hmm här står min matte och Fannys matte och funderar på hur de skall lägga upp det hela. Vilka hinder är vi säkrast på, vilka ger mest poäng och hur långt orkar personerna springa...det är mycket som ska tas med i planeringen. Min matte såg ganska snart en naturlig bana som skulle passa oss. Nu gällde det att komma ihåg planen.
Innan själva tävlingen fick vi en stund inne på plan, 3-4 hundar åt gången, för att värma upp. De ekipage som inte var inne på plan fick vänta uppe på terrassen. Därefter var det dags för första start. Varje hund ropades upp och gick in på banan till applåder
Alla skötte sig utmärkt. Några vovvar gjorde på cairnterriers vis lite kul grejer ute på plan under sina race. Rocky drog nog ner flest skrattsalvor när han högst upp på A-hindret plötsligt fick för sig att han måste markera, siktade med strålen omsorgsfullt precis uppe på krönet och sen sprang han vidare precis enligt sin lillmattes direktiv.
När Ellen kom fram till däcket stannade hon till. Matte Jenny försökte med alla medel få henne att hoppa genom. Ellen tyckte dock att hon bara var i vägen och stod still, stirrade ut sin matte för att få henne att flytta på sig. Så fort matte Jenny "gav upp" och sprang vidare hoppade Ellen elegant genom däcket och fortsatte snyggt enligt direktiv.

Här är det jag som är ute på tävlingsbanan. Jag var supertaggad inför starten. När matte tog av mig kopplet ville hon sätta mig framför släpet. Matte hade tänkt ut en bana som skulle börja med det. Jag var som sagt supertaggad inför uppgiften, tänkte inte alls sitta, och drog iväg innan matte ens hann säga "släpet". Släpet är ett av de roligaste uppdragen så här behövdes inget kommando - jag sprang genom det på egen hand. Matte blev helt tagen på sängen, men ropade efter min kropp på andra sidan släpet - "bordet"- och dit sprang jag och la mig ner. Matte kom ikapp och sen kunde vi fortsätta med slalom, hinder, A-hinder, fler hinder, däcket, balansen, tunneln, mer hinder och slalom igen, bordet igen, tunneln igen och sen kommer jag inte ihåg om vi hann med något mer på vår minut. Det gick riktigt bra för oss. Enda problemet är att jag är så snabb att matte inte hinner med riktigt. Det gör att jag hamnar framför henne många gånger så att jag måste vända om och då missar vi ett och annat hinder eftersom matte nästan trampar på mig. Och så måste man ju stanna och lukta på något intressant ibland...får ju ge matte en chans att hinna ikapp...och då kan det hända att man nästan glömmer vad man höll på med. Då är det tur att matte påminner så man sätter fart igen.
När alla vovvar sprungit sitt lopp fick vi gå upp på terrassen igen för att vänta på att resultatet skulle räknas ut. Vi kunde gå fram och titta på det fina prisbordet. Kolla så fina de är!
Nu började en spänd väntan. Alla hade ju varit så duktiga. Det var omöjligt att gissa vem som skulle ha skrapat ihop flest poäng.
Den ena hunden efter den andra ropades upp och fick gå fram och hämta sitt pris. Det var väldigt jämt med poängen. Det skillde inte många poäng mellan oss. Jag blev mer och mer "galen", det verkade som om alla fick pris utom jag. Mest avundsjuk var jag på Fina som fått hämta pris två gånger. Hon pryddes nu av en supersnygg glittrig scarf runt halsen. När blir det min tur?
Absolut allra sist ropades mitt namn ut och äntligen fick jag gå upp och hämta mitt pris. Vi fick applåder som alla andra trots att vi fick hämta vårt pris sist. Jag tittade upp på matte och såg att hon såg strålande glad ut. Höll tacktal och bar sig åt...tydligen var det så att vi hade skrapat ihop flest poäng. Vi hade vunnit den här gången. Det är här som logiken haltar lite tycker jag. Det var precis tvärtom mot vad jag trodde.
Konkurrensen var stenhård. Pepsi som blev tvåa hade bara ett enda ynkligt poäng mindre än mig. Nästa gång som vi 10 möts på en agilitybana kan det bli helt andra resultat.

Vet ni - det blir nog så att vi möts snart igen. Alla tyckte att det har varit så roligt med den här kursen. En fortsättningskurs i Nya Varvets Hundskolas regi planeras redan till hösten. Då får vi nya möjligheter till att förbättra våra nya kunskaper och bli riktiga agilitystjärnor!

Tack till våra instruktörer Eva och Mia. Och tack till mina otroligt trevliga kurskamrater! Molly, Rocky, Fanny, Märta, Fina, Ellen, Happy, Pepsi och Lisa.