tisdag 21 februari 2012

5/etta

Eller kanske skriver man "femetta" eller 5/1:a. Ja, vad vet jag? En hund...

Vad jag däremot vet är att vi var i Vemdalen under sportlovet. Det är en femetta. Under samma vecka fyllde både jag och Texa år. Jag 5 år och Texa 1 år. Alltså en femetta. Dessutom är vi två de allra bästa vovvarna på hela fjället! En typisk femetta!

Jag är ju sen flera år en van fjällresenär. Kan hantera snö mellan tårna och vet hur man hittar ställen att kissa på i all snö. Har också koll på hur man beter sig i längdspåren och i pulkabacken. Inte ens i slalombacken känner jag mig osäker. Snövessla har jag åkt och jag vet att man ska undvika djupsnö när man har korta ben. Vet att kortaste vägen aldrig är den snabbaste och att rådjur, räv och ren bara går att jaga där snön är ordentligt tillplattad. Eller om man har en bra förlöpare...
Jag vet också att man blir glad av snö och att det inbjuder till att springa fort och busa i allt det mjuka och kalla. Har man dessutom en kompis och roliga personer som leker med en så är lyckan total. Stora vidder och fri lek - det är grejer det.
En som däremot inte har så stor erfarenhet är lilla Texa. Hon har bara varit i Vemdalen en gång och hann då bara bekanta sig med omgivningarna och börja vara i snön. Hon hade svårt att hitta platser att göra ifrån sig på och hon tyckte det var jätteläskigt att åka snövessla. Fast den gången var även Ellen och Greta med, så att det var kul att leka i snön rådde det inget tvivel om. Texa hade mycket goda minnen att bygga vidare på.

Nu var det dags att fortsätta hennes utbildning till elegant fjällvovve. Elegant är hon redan så då återstår resten...

Trots att det är jag som är rymlingen i familjen så var det Texa som fick ha lina på sig i spåret. Konstigt kan man tycka, men det är faktiskt helt logiskt. Så här års är det inte så många picknickar med korvmackor på gång. De få som ändå pågår kan matte parera från mina "attacker" och som jag sa innan... de vilda djuren går inte att sätta fart på i djupsnö. Jag är dessutom riktigt väluppfostrad och lydig när vi går på tur. Jag vet vad som förväntas av mig.

Texa däremot... Trots att hon ännu aldrig har rymt från matte, aldrig varit riktigt utom synhåll, så är det nollkoll på den unga damen. Hon vet definitivt inte vad som förväntas av henne i spåret och på fjället.

Hon gillar att lekjaga allt som rör sig fortare än oss. Och att lekanfalla helt oväntat om någon möter och passerar oss. Med viftande svans och "farligt" läte kastar hon sig över eller ibland framför eller under folk och fä. Helt unpredictible... På vanliga promenader till fots har matte sällan några problem att förekomma henne, då kan Texa vara lös och bli inkallad för att uppföra sig då vi blir passerade. Matte på skidor - längdskidor ska tilläggas - är en annan sak... Då har hon fullt upp med att hålla ordning på skidor, stavar och sig själv. Man kan säga att hon är aningens otymplig... Då krävs det lina på unga damen för att skydda andra skidåkares hälsenor och byxbakar... Inte helt populärt i alla läger att ha en cairnterrier hängandes i rumpan...
Vi gick på tur flera gånger. Texa lärde sig mer och mer. De första gångerna sprang hon framför, bakom, på vänster sida, på höger sida, stannade, rusade framåt eller försökte bita i skidspetsarna om vartannat och i en salig röra. Måste beundra matte att hon inte hamnade i drivorna fler gånger än hon gjorde... Hon fipplade med lina och senare flexikoppel för att inte trassla in sig totalt. Fick rätt bra snits på det tycker jag, men visst blir det enklare när vi kan vara säkra på att Texa har fattat galoppen. När vi båda kommer att kunna vara lösa. Då kan man stanna och nosa där man vill och springa fort när man vill. Då måste det inte vara utförsbacke för att vi ska kunna sträcka ut helt och hållet.

Texas utveckling gick fort framåt. Skulle tro att redan nästa gång vi åker till Vemdalen så kan hon vara lös på våra turer på fjället.
Även hemma vid stugan har vi kul. Grannen två stugor nedanför oss har också hund. Hon heter Kil och är en blandning mellan lapphund och bordercollie tror jag. Vi träffades många dagar och kunde leka tillsammans i snön.
Speciellt Texa och Kil hittade varandra helt och fullt. De lekte i djupsnön och Kil banade väg för Texa. Här på bilden kan ni se hur Texa får kämpa då hon inte väljer att springa i Kils spår.

Jag lekte också en del men vad som är ännu bättre är att på Kils tomt finns det gamla älgklövar och renstekar nedgrävna av henne. Eftersom Kil fick leka med min Texa så tyckte jag att det inte var mer än rätt att jag nosade reda på och grävde upp godsaker som hon omsorgsfullt gömt. Det var OK för Kil. Hon visste väl att jag inte skulle sno med dem hem till Göteborg...dessutom fick hon nog nya av sin husse med jämna mellenrum. Där fanns ständigt nya att leta upp och därför tillbringade jag mycket tid med uppletande "arbete" medans de unga lekte järnet.
Även Nicke och hans kompis Vincent var ute och lekte kul lekar med oss. Det är bland det roligaste jag vet. Lillhusse leker så himla roliga lekar med mycke fart och bus.

Ja, se sportlov är en kanonbra uppfinning. Alla är lediga och det är aktiviteter hela tiden. Både för hundar och personer. Man sover så gott på natten efter all frisk luft och all motion.

Här sätter jag och Texa iväg ännu en gång så snön ryker. Hoppas vi åker snart igen!

tisdag 7 februari 2012

Kalaspingla och pudding

Milda makter! Hur är det möjligt? Hur gick det här till? Kolla rosetten längst till höger. Det står CERT på den!

Alltså, själv har jag ju koll på att jag är en tjusig tjej, men det har inte varit helt självklart att utställningsdomare har tyckt likadant. Jag har blivit utsedd till pudding några gånger i min "utställningskarriär". I personernas värld är det det samma som CK, certifikatskvalité. Det har min matte varit väldigt stolt över. Det betyder att domaren tycker att man håller mycket hög kvalité enligt rasstandarden. Steget från att bli utsedd till pudding till att bli rankad som kalaspingla kan vara väldigt stort. Det är bara en tik och en hane varje gång som får den utmärkelsen, alltså får det som personerna kallar CERT. Och kan ni tänka er?! Den här gången var det en domare som tyckte att det var jag som skulle bli cairnterriernas kalaspingla.

Tror jag får ta det från början. Jag har ju också en liten compadre som har lyckats strålande den gångna helgen.

Normalt sett är det så här mycket fart på mig och Texa. Glada och fulla med spring i benen.

Texa har nu blivit 11 månader gammal. Hon har provat på att visa upp sig på inofficiella utställningar för att lära sig hur det ska gå till. Hon har varit en liten speta som har varit full av bus och mest studsat omkring av glädje i ringen. Nu tyckte både Ann-Christin och matte att det var dags för henne att prova på en riktig utställning.
På vintern finns det inte så mycket att välja på och de som går i Sverige är stora internationella utställningar. Kan vara lite onödigt att studsa runt, busa och riva inredning och väggar på så allvarliga tillställningar.

Ann-Christin hade då som förslag att hon skulle få börja med en utställning på nationell nivå i Norge. Nu skickades anmälan på Texa och eftersom jag ändå var tvungen att följa med, så anmälde matte även mig till utställning. Roligare att ha en uppgift att fylla än att bara hänga med och sitta i bur när alla andra har roligt.

En Texa med hållning och attityd...och en deppig Clova utan fart och utstrålning...

När det närmade sig avfärd började matte få panik. Hon tyckte att jag var för tjock och Texa var helt sjövild. Matte och Texa är i en ständig konflikt för tillfället. Texa hittar på stolligheter och matte säger NEJ. Nej och nej och nej... Hon låter som en trasig CD-skiva. Vilket får Texa att lyssna ännu mindre... Begriper inte att matte inte kommer ihåg hur det var. Det var ju likadant med mig.

Tur att det är Ann-Christin som ska ratta den lilla illbattingen tänkte matte och koncentrerade sig på att få bort 200 gram från min kropp. Det är baksidan med utställning...matte vill att jag ska ner till matchvikten 8.3 kg. När det lyckats och vi var fintrimmade så var hon riktigt nöjd och så bar det av i bilen upp till Oslo.
En bild tagen innan jul på utställningen på Åby. Texa är grym på "stå".

Vi checkade in på fint hotell. Texa har aldrig bott på hotell och hon tyckte det var jättespännande. Hon rymde ut i korridoren och rejsade för allt vad hon var värd. Jag tog en liten runda jag med.
Inne var det varmt men ute var det förskräckligt kallt. Gå ut och kissa var en pina. Man fick köldkramp i tassarna och det gick nästan inte att kissa. Så kallt var det! Jag är dessutom deppig efter mitt löp och ser mest ut som ett ösregn. Allt liksom hänger ner på mig. Svansen, öronen, mungiporna, hållningen och humöret. Nånstans nere i källaren återfinns alltihop.

Lördagen grydde och vi for till utställningshallen. Hälsade på folk och hundar. Fick vänta en god stund innan det var vår tur. Matte var bekymrad igen. Hur skulle hon kunna visa upp mig som var så "nere"? Dessutom var hon bekymrad för domaren verkade inte tycka om speciellt många hundar. Det var inte många som fick röda band utan de flesta åkte ut med blå. Och även om de fick ett rött band så fick ännu färre CK. Det fanns hundar som vann sina klasser med bedömningen excellent men något puddingpris fick de inte. Snåljåp!

När det var Texa's tur höll matte och jag tummar och tassar. Ann-Christin tog in den unga damen och tillsammans utförde de alla momenten fullkomligt strålande. Texa travade, stod still och visade upp sig på ett helt fantastiskt sätt. Det gick absolut inte att se att detta var hennes första riktiga utställning. Domaren blev faktiskt nöjd med vad han såg och delade ut ett rött band till Texa. Otroligt! Vilken liten loppa! Faktiskt imponerad av henne.

Jag på en tidigare utställning. Jodå jag kan allt jag också...

Strax blev det min tur och matte visade att även hon hade laddat en påse med köttbullar - härligt! Nu tog hon fram sitt bästa humör och plockade upp mig från källaren. In i ringen med härlig attityd och viftande svans. Det är ju kul det här matte! Vi är ju ett team!

En som dock inte var imponerad var domaren...han hittade inte många rätt på mig. Jag var en kraftig dam. Inte tillräckligt feminin. Jag var för tjock och jag rörde mig inte något vidare. Manhaftig...nog första gången någon sagt så om mig. Huvud, nos, hals, vinklar, längd på kroppen, pälsen och tempramentet var han nöjd med men det räckte bara till det blå bandet. Som för merparten av hundarna.

Av 22 cairnterrier tror jag att 8 fick bedömningen excellent. Rätt imponerande att lilla Texa var en av dem.
Hemma på hotellet fick vi härliga goda tuggben att gnaga på. Vi vilade och slappade en stund. Mysigt att vara på äventyr. Personerna verkade också trivas. De snackade och snattrade. Vi fick middag på rummet och personerna kunde äta gott i restaurangen. I ett annat rum satt alla domarna och hade gemensam middag. Matte blev lite fjantig och sa buttert att där inne går det nog vilda rykten om en cairnterrier som var så tjock och så bedrövlig att se på så henne kan ni inte missa imorgon... Ann-Chrisitin skrattade och höll med! Nä...såklart hon inte gjorde...hon försökte intala matte att det är en ny domare imorgon. Helt nya förutsättningar. Och jag är INTE tjock.

När vi skulle gå ut på kvällsrundan satt många domare nere i foajebaren och pratade. Matte försökte få ut mig och min ösregnslekamen ur deras åsyn så att de inte skulle se hur jag ser ut utanför ringen när jag är deppig. Ann-Christin fick sen bogsera runt mig på rundan. Hade verkligen ingen lust att röra på mig i onödan. Texa trippade glatt på i mattes koppel. Liksom som kontrast till mig...

Nu blev det söndag och det var dags igen... Ny domare, nya givar. Matte nervös och lite stirrig. Hon hade ingen större lust att gå in med mig igen. Hon var tillbaka flera år i tiden rent mentalt. Tillbaka till den tiden då det inte gick så bra för oss i ringarna. Dessutom med en Clova som såg ut att vilja dra något gammalt över sig. Jag satt bra i buren och hade ingen lust att komma ut.

Precis som igår var det Texa's tur först. Hon gick om möjligt ännu bättre idag. Vilken liten talang hon är! Och så kul att HON tycker att det är kul att visa upp sig. Även den här domaren tyckte om vad han såg och gav nu den unga damen excellent rött band och till och med CK! Vilken framgång! Utsedd till pudding på mer eller mindre första försöket!

Såg på matte att hon var mäkta stolt. Tänkte lite att om hon bara tar in mig i ringen så ska jag göra mitt allra bästa för att hon ska bli stolt över mig med.

Nu hade hon redan bestämt att jag skulle gå in idag också. Och hon var taggad. Här gällde det att jobba med liten Clova om jag skulle ta mig ur källaren och skippa ösregnet... Vilken förvandling! När jag äntrade ringen for svansen upp. Hållningen på topp. Humöret som ett solsken. Stegen spänstiga. Och matte stolt hållandes i kopplet. Här kommer vi!

Och kan ni tänka er! Den här domaren tyckte om lilla mig! Han tyckte jag var en feminin kalaspingla och placerade mig som 2:a i bästa tikklass och jag fick CERT. Jösses vem kunde ha anat det?

Så när matte och Ann-Christin summerade helgen på vägen hem till Sverige igen, kunde de inte annat än säga att helgen varit en succé. Vilka framgångar för oss båda damer. Och så roligt vi har haft det. Matte säger att det nog blir fler tillfällen för oss att åka iväg och visa upp oss. Texa har framtiden för sig och jag är still going strong.

Ytterligare en bild som visar Texa's fina hållning och pigga uppsyn och med kontrasten Clova i förgrunden...deppig efter löp...