söndag 28 november 2010

Första advent

Nu kommer en tid på året som jag gillar. Nu ska det pyntas och grejas. Bakas pepparkakor och förbereda all den goda maten som man äter på jul. Man myser inomhus med nära och kära. Vänner kommer förbi på lite glögg. Hela december går i mysets tecken. Många gånger kommer det snö. Jag älskar snö och all rolig lek som brukar höra till snön.

Jag brukar hjälpa till med det mesta stöket. På bilden ovan inspekterar jag alla adventsstakarna innan matte sätter upp dem i fönstren. Jag hjälper henne också att välja vilket fönster som ska ha de olika stakarna. Vi har många fönster och många stakar så det är ett drygt jobb.
Det måste också städas så där lite extra inför 1:a advent. Torkas med fuktiga trasor så att allt damm försvinner och så dammsuga såklart. Dammsugaren är en lattjo pryl. Den brummar jättemycket och matte kör så roligt fram och tillbaka med den långa "armen". När matte kör igång brukar jag komma och leka. Det tycker matte är jätteroligt - åtminstone en stund... Jag försöker fånga munstycket och "döda" det. Jag skäller och morrar, skuttar och slår ner på den. Det ser så roligt ut tycker matte. Hon tycker det är konstigt att jag aldrig växer ifrån den här leken. Det är inte ett dugg konstigt anser jag - det är ju superkul! Efter en stund brukar matte köra bort mig från dammsugaren och hennes arbete. Hon påstår att hon aldrig skulle bli färdig annars.
När allt städande och pyntande är klart finns det lite tid över för lek och bus. Matte körde det mesta av det hon tycker är det tråkiga arbetet redan igår. Det var en alldeles lysande ide anser jag. För vet ni vad? Det gjorde att vi kunde åka på cairnpromenaden idag. Dagens promenad är en klassiker och en av de bästa promenaderna på hela året. Den gick nämligen på Skräddarön i Göteborgs norra skärgård. Det är en toppenö. Det finns bara en smal väg över till ön vilket gör att även rymmningsbenägna cairnar kan springa lösa. Det finns lite hus, stugor och samlingslokal på ön men det är ingen som bor där på vintern. Alltså kan vi ta över hela ön för en stund. Vi bildar flock på direkten och leker, nosar och undersöker för allt vad vi är värda. Vi springer fram och tillbaka. Tigger godis hos alla vi kommer åt.

Efter promenaden är vi härligt trötta och nöjda. Både hundar och personer. Då är det dags att åka till hembygdsgården i Guddehjälm för fika och liten föreläsning om hundspråk. Johanna Jansson håller precis på att utbilda sig i frågor som rör oss hundar. Typ hundspråk och psykologi. Det tycker min matte låter jättespännande och det var väldigt intressant att lyssna på vad hon hade att berätta om hundars språk. Det blev en del trevliga diskussioner om olika händelser och scenarier. Det är mycket som vi förmedlar som inte våra personer upptäcker eller vet att de ska titta efter. Tänk om fler visste vad vi säger och menar. Då skulle det inte vara så många missförstådda hundar och hundmöten skulle klaras av på ett bättre sätt.

Efter en sådan här aktiv helg så blir man alldeles trött. När alla sitter i soffan och tar igen sig hamnar hakan på bordet.

söndag 21 november 2010

Spår av små...

...tassar i snön.

Små tassar som trippar över en snötäckt yta. Visst är det väldigt gulligt med spåren som blev efter just mina tassar härom kvällen när det föll snö i Göteborg? Husse var bara tvungen att föreviga min väg över den orörda snön. Matte sa att det nästan var lika gulligt som gipstavlan de har efter lillhusses små bebisfötter då han var någon vecka gammal. Vaddå "nästan lika gulligt"... Det här är minsann MINST lika gulligt - om inte gulligare anser jag.

Sådana här tydliga spår klarar till och med personerna av att spåra. Annat är det med spåren som jag klarar att följa.

Det har varit lite glest med spårandet under den senare delen av hösten för min del. Matte säger att det liksom alltid verkar vara något som sätter käppar i hjulet. Antingen regnar det något alldeles kolossalt mycket när matte ska lägga spåret eller så blåser det storm, hinner bli mörkt eller så kräver jobbet att matte ska vara där istället för med mig.
Som tur är finns Cairn i Väst och viltspårsgruppen! Då blir det något gjort i alla fall!

Härom veckan var vi ute hos Nisse och Fanny och spårade i deras skogar. De har väldigt käcka och stora skogar alldeles nära där de bor. Man tar bara bilen upp för backen så är man i Vättlefjäll. Den här helgen var det mattarna Kristina och Anja som höll i spårläggandet. De hade varit ute redan på lördagen och klurat ut hur spåren skulle gå. På söndagen träffades nu Elvis, Lilleman, Nisse och jag för att ta oss an spåren och visa vad våra näsor går för. Det var en kylig men strålande vacker dag. Det fanns fler som ville utnyttja den härliga höstdagen. Vi mötte en hel del människor med och utan hundar på vår väg genom skogen. När vi kom fram till det ställe där vi skulle slå läger och gå första spåret, visade det sig att en annan hundgrupp hade sökövningar precis där vårt spår var lagt. Vi gick tillbaka och började med ett av de andra spåren istället. Det blev jag som fick börja med mitt spår som Kristina lagt. Hon berättade för matte att hon lagt det i besvärlig terräng. Det skulle krävas en del rent fysiskt av mig.

Jag var ivrig att få sätta igång. Hade inte alls lust att lugnt sitta och vänta medans matte undersökte startplatsen. Jag smög fram innan hon kallat på mig. Nosade ordentligt och satte sen igång. Lite ivrigt tempo precis i starten men sen jobbade jag i det lugna tempo som jag och matte har tränat på. Det innebär att hon kan låta linan hänga efter mig och bara lugnt gå med och se hur jag jobbar. Hon slipper att kränga runt med linan när vi hamnar på olika sidor om träd eller stenar. Jag fick jobba mig upp och ner i terrängen och över höga tuvor, genom kärr och över bergspartier. Blev lite konfunderad i en återgång, men redde ut det efter en stund. Matte är numera mycket lugnare och ger mig den tid jag behöver och litar på att jag vet vad jag gör. Hon verkar äntligen ha lärt sig att läsa mig när jag arbetar eller inte arbetar. Behöver jag hjälp så ser hon när det är dags - oftast... Jag hittade såklart klöven. Mmm... den är god att tugga på den... Byteshandeln som sen görs ger mig supersmaskiga torkade vilthjärtan. Det är vinst hela tiden! Först att få spåra - jättekul. Sen hitta klöven och få gnaga på den. Till sist få något riktigt smaskigt som extra belöning mot att matte får tillbaka klöven.

Nu traskade vi tillbaka till de övriga. Det var dags för Lilleman att gå sitt spår. Självklart hittade han sin klöv också. Dags för fika tyckte personerna. Min matte hade kaffe och ostsmörgås med sig. Jag fick också smaka lite - men alldeles för lite för att jag skulle vara nöjd... Nu satt de alla och pratade om ditten och datten, spår och hundar. Hörde att de snackade lite om att kanske prova personspår som omväxling. Kunde vara kul att prova.

Äntligen var den andra hundgruppen klara med sitt och Elvis och Nisse fick nu ta sig an sina spår. Även dessa herrar hittade sina klövar även om Nisses spår nog var lite "besudlat" av de andra hundarnas uppletandeövningar.

Det var en mycket nöjd grupp som gick tillbaka genom skogen mot bilarna. Vi hade varit ute drygt två och en halv timma och haft en härlig höstdag med roliga aktiviteter. Tänk så mycket roligt det finns att göra med oss hundar och så mycket frisk luft man får sen då. Och trevligt sällskap inte att förglömma!

söndag 14 november 2010

Lurifax

Matte säger ibland att att jag är lite korkad. Ibland säger hon att jag är för smart för mitt eget bästa. Då och då är jag enveten som en åsna. Nu senast hette det att jag är en liten lurifax.

Om ni läste mitt förra inlägg så vet ni att Marie Ostheller hittade en muskel som jag har ont i. Hon lovade att skicka medicin som skulle hjälpa min kropp att läka ut den troliga inflammationen. Som ett brev på posten anlände så flera små påsar med vitt pulver som jag skulle ha i mig varje dag.

Matte tänkte att det är väl bara att strö pulvret över maten så käkar hon upp det. Gjorde jag inte alls... Jag sorterade omsorgsfullt ut kulorna från pulvret och det som blev kvar i matskålen var ju så klart pulvret. Jaha tänkte matte, då får vi väl ta till lite godsaker då. Fram åkte den kokta smörgåsskinkan. Nu lade matte pulvret i skinkan och vek noga ihop allt till ett litet paket som hon gav mig. Jag slukade på direkten.
Yes! tänkte matte, det här var melodin att få i henne medicinen. Den här varianten användes nu ett par dagar med gott resultat. Men eftersom jag är en smarting så hade jag snart listat ut vad som faktiskt låg inne i det lilla skinkpaketet.

När matte den tredje dagen återigen gav mig det lilla skinkpaketet slukade jag det inte på direkten - jag la det istället ner på golvet. Då vecklade paketet ut sig något och det var lätt att ta ett nytt tag om ena kanten. Nu lyfte jag upp det från golvet och ruskade det ordentligt så att det yrde pulver över hela köket. Ha! Där fick du matte! Matte blängde på mig och hennes hjärnceller började arbeta för att komma på något nytt att gömma medicinen i. En ny dos gömdes nu i en leverpastejboll. Jag käkade utan knot upp den.

Matte insåg att det nog gäller att servera pulvret i olika godsaker varje dag. Allt för att jag inte ska lista ut i förväg hur jag ska lyckas separera godsaken från pulvret. Nu var det istället hjärnornas kamp som tog vid. Matte kollar kylen...vad ska vi ta idag? Jag studerar misstänksamt det som serveras på tallriken...hur ska jag få bort pulvret? Ibland vinner matte och ibland vinner jag. Det är faktiskt riktigt spännande varje morgon att se hur det hela utvecklas. Matte är så nöjd varje gång hon vinner. Jag är så nöjd varje gång som jag överlistar henne.

De gånger jag vinner brukar det innebära att matte får städa...Då har jag t.ex släpat och ruskat färsk ungnötslever över köksgolvet. Betyder pulver och blodklegg över hela golvet. Då är matte inte helt nöjd, men oftast ler hon lite i smyg och kallar mig för sin lilla lurifax.

Undrar förresten om hon har medicin så det räcker till hela kuren...en och annan dos hamnar ju på helt andra ställen än i min mun.

tisdag 9 november 2010

Massage

Det finns tillfällen när jag tycker att matte är toppen. Oftast infaller de tillfällena när hon gör något som förgyller min hundtillvaro. Förra helgen gjorde hon just precis en sådan grej.

Cairn i Väst hade ordnat en kurs i hundmassage. Och matte hade det goda omdömet att anmäla oss till kursen. Nio stycken cairnar var på plats för att deras mattar skulle få lära sig lite om massage. Instruktör var den duktiga Marie Ostheller från Uddevalla Hundhälsa. Marie är certifierad fysioterapeut och jobbar med REHAB för hundar och hundars välbefinnande i största allmänhet. Hos Marie kan man simma, få massage, bli stretchad och få eventuella skador utredda och behandlade.

Nu skulle hon visa våra personer hur man kan öka hundens välbefinnande med hjälp av massage. Dessutom poängterade hon hur viktigt det är för våra personer att känna våra små kroppar ordentligt. Det gäller att veta hur vi känns när vi mår bra och är friska för att snabbt förstå om det är något som inte är som det ska. Allt för att det inte ska bli svårläkta muskel eller skelettskador i onödan på oss. En väl fungerande, smidig och rätt arbetad muskel är a och o för ett långt, aktivt och lyckligt hundliv. Massage och stretching är ett bra sätt att hjälpa våra muskler på traven. Dessutom blir det en mysig stund mellan person och vovve.
Marie hade med sig en av sina egna hundar som hon visade på. Nu fick vi oss en genomgång av olika muskelgrupper och hur de skulle masseras. Allt från små muskler på huvudet via nacke, rygg och ben. Muskelfästen och muskler fick sig en omgång från topp till tå. Gissa om vi hundar njöt?!! En del kunde slappna av på direkten och sträcka ut sig på sidan för att ta emot allt det mysiga. Andra var lite mer spända och det tog olika lång stund att slappna av ordentligt. Marie påpekade att det var viktigt att man gjorde detta med massage till en lugn och rofylld stund. Gärna en mysig och ombonad plats ifred från stoj och höga ljud. Jag tänker att matte borde köpa in lite trevligt doftande ljus och eteriska oljor för att förhöja stämningen när vi ska ha våra mysstunder. Ska genast kolla med henne - hon är aldrig omöjlig.

Efter massagen gick Marie genom lite enkla stretchövningar med oss. Hon sa att det är viktigt att man vet att man gör rätt om man ska stretcha sin hund. Annars finns det risk för skador. Det är också viktigt att inte hålla fast t.ex tassen utan bara stödja med handen. Om vi skulle tappa balansen eller rycka till kan det bli skador om man håller fast. Det är också bra att veta om ens hund är stel eller som jag lite överrörlig i lederna. I båda fallen är det viktigt att vara försiktigt men på olika sätt.

Det var verkligen en givande dag. Dessutom upptäckte Marie att jag hade ont i en muskel som heter gluteus. Jag reagerade ordentligt när hon tryckte på dem där de sitter på var sin sida om ryggraden på bakkroppen. Det är en viktig muskel, nästan som en motor på oss vovvar. Så den vill varken jag eller matte att jag ska ha ont i. Marie lovade skicka medicin som ska hjälpa mina muskler att häva den eventuella inflammation som jag troligen har där. Dessutom ska jag och matte åka upp till Marie när jag har ätit medicinen ca 10-14 dagar för att se om det har blivit bättre och lägga upp en plan på hur man går vidare. Nu är det inte så att det syns på mig när jag rör mig att jag har ont, men om jag ska kunna göra allt som jag vill gäller det att komma till rätta med även små skavanker innan de blir ett stort problem. Måste ju vara fit när agilityn startar efter nyår!

Se där ja - nu kommer matte med plädar och fällen. Nu är det visst dags för en stunds massage. Mmm...

fredag 5 november 2010

Bäddar...

...omsorgsfullt...
Jojomänsan, här har det bäddats och krafsats, gnytts och burit på konstiga grejer. Gömt mat och tuggben både här och där. Fast nu är det färdigt för den här gången. Jag är tillbaka som den glada och pigga Clova som gärna är med på äventyr.

Matte trodde in i det sista att jag skulle klara av slutet på skendräktigheten utan mediciner den här gången. Jag har som vanligt varit påverkad under hela "perioden/graviditeten" men inte lika mycket som de övriga gångerna. Matte tror att det är för att hon är van nu och kan möta mina små problem och egenheter. Visst är det nog så att det har hjälpt, men de sista starka hormonerna som producerar mjölk rådde hon inte på. Det är återigen bevisat att jag är en mjölkko. Trist att det inte finns någon som vill ha den... Hur som helst kan man inte gå där och droppa, så det blev för matte att ta fram de små medicindropparna och ge mig med leverpastej. Medicinen är äcklig, men med leverpastej går den ner. Ibland varierar hon med sås från middagen eller köttfärs. Allt för att jag ska få i mig varenda droppe av medicinen. Kuren var klar förra helgen och nu är jag som sagt tillbaka.

När jag är skendräktig har jag lite extra taskigt tålamod med valpar och unghundar. Jag har en kort stubin när hormonerna jagar i kroppen. De kan vara så påflugna och visar mig inte rätt respekt. Jag brukar fräsa ordentligt åt dem. En del fattar direkt och backar undan från mig, då är allt lugnt och jag blir snäll igen. Andra fortsätter att vara på. Då blir jag förbannad och biter ifrån ordentligt. Då brukar matte tycka att jag är lite pinsam och ursäkta både sig själv och mig. Hon begriper som vanligt ingenting.
Vovvars språk är oerhört tydligt. Vi "pratar" med hela kroppen och med olika sorters ljud. Öron, ögon, mungipor, kroppshållning och svans talar om en hel massa för mötande hundar. Precis som de mötande berättar en massa för mig. För att förstärka ytterligare kan man sen använda lite olika ljud, typ - skälla, gnälla, pipa eller morra.

Jag brukar börja mötet, med en i mina ögon ohyfsad unghund, med att inta en småkaxig hållning. Jag tittar direkt på hunden och vill nu att den unga hunden ska visa mig lite respekt och låta mig nosa först. Alltså om jag vill hälsa överhuvudtaget - det är inte alltid jag har lust till det. Om jag märker att jag inte får den respekt jag förtjänar kan jag visa ännu tydligare vad jag menar. Om den unge fortfarande är påstridig och påflugen så lägger jag på lite morr samtidigt som jag rynkar nosen och visar tänderna. Nu fattar de flesta och visar mig respekt. Om det fortfarande är någon som är "för på", så ger jag mig på. Jag biter inte men jag markerar kraftigt med tänder och ilsket läte. Och det är nu som matte skäms... Jag tycker hon är dum som skäms - jag gör ju på hundars vis. Och eftersom unghunden vill fortsätta bekanta sig med mig så är den ju inte direkt rädd precis.
I dessa lägen är det också jobbigt att vi är i koppel. Vi kan inte spela ut hela registret och man ser så konstig ut när man hänger i kopplet och stretar åt ena eller andra hållet. Tacka vet jag hundmöten utan koppel - då är det lättare att göra sig förstådd och förstå vad den andre menar. Man kan också gå undan om man inte är sugen på att hälsa. Tyvärr är man oftast tvungen att vara i koppel när det gäller hundmöten i stan. Då blir språket därefter.

Nu hoppas i alla fall matte att mitt tålamod med unghundar skall öka lite igen. Vi har flera på gården och matte vill inte att jag ska få dåligt rykte. Alltså sämre än vad jag redan har alltså... Själv vet jag inte riktigt. Känns rätt bra att vara lite översittare ibland...men visst...när jag inte behöver tänka på att skydda icke existerande "valpar" eller föda till dem, så kanske jag ska fundera på saken.