söndag 28 februari 2010

Inte nu igen...

...kan man ju tycka när det blev en fjärdeplacering för curlingkillarna. Visserligen var det första fjärdeplatsen för just dem, men jag tyckte att matchen var så spännande och de var så duktiga och värda en bronsmedalj.
Det är kul att det finns OS att titta på just nu när det har börjat slaska och regna här i Göteborg. Som ni vet gillar jag inte regn och blött om tassarna. Promenaderna försöker jag påverka så att de blir så korta som möjligt. Måste ju in och kolla OS igen.

Egentligen var det inte alls det här jag menade när jag sa "Inte nu igen..." Jag tycker att alla idrottarna är jätteduktiga oavsett om de får medalj eller inte. Och man kan ju belöna på annat sätt än med medalj eller rosett. Jag t.ex bryr mig inte ett dugg om rosetterna jag har fått i belöning på utställning - det är matte som bryr sig om dem. Jag tar hellre ett smaskigt ben som belöning. Man kan väl belöna de tävlande med var sitt riktigt köttigt märgben vettja! Tänk så glada de skulle bli...
Det jag egentligen menade med "Inte nu igen..." var det faktum att matte är i trimmartagen igen. Här står jag och ber henne med blicken att låta bli min päls. "Den är fin som den är matte, det behövs inte trimmas alls."

Tyvärr ignorerar matte mina bedjande blickar och pussar. Jag åker upp på trimbordet och där dras det i pälsen. Visst har hon blivit lite bättre på det - men det tar sådan tid. I flera dagar får jag stå på bordet. Inte så lång tid varje gång - det ska jag medge - men det är inte så kul att vara under mattes fortfarande ovana och fippliga händer. Jag försöker motarbeta lite också får jag väl erkänna - står inte direkt still, utan vrider och vänder på kroppen och sätter mig ner ideligen. Ibland ger jag upp och lägger mig ner - då är inte det heller bra - för då kommer matte inte åt på sidorna, rumpen, bröstet och magen. Benen går inte heller att komma åt med mig på magen så då tvingas jag upp snart igen. Suck...

Tänk om hon kunde ge upp detta med att trimma själv - men hon är enveten...terrierfasoner?
Jag tar min tillflykt till husse så ofta jag kan. Rullar ihop mig tätt intill. Nu borde matte bli avundsjuk - se så mysigt man kan ha om man skippar dragandet i pälsen.

Idag var vi förresten på cairnpromenad igen. Vi fick pulsa i djup blöt snö i skogen. Den här gången var det inte bara cairnar med. Den här gången var det också en Golden Retriver vid namn Ellen med ute på promenad. Hon hade långa ben hon...kunde sätta iväg i vilken djupsnö som helst. Jag försökte hänga på flera gånger men tvingades att ståendes med snö till hakan vända och kravla mig tillbaka till "stigen".
Vi var ändå ute en rejäl promenad och sen blev det fika till tvåbeningarna - orättvist.

Till fikat blev det information om hundmassage. Karin Olsson från "k.o.o.l in harmoni" berättade om varför det är bra med massage och vad den gör rent fysiskt. Tyckte jag lät mycket bra - hoppas att matte nappar på den här aktiviteten. Hoppas att hon rent av bokar en tid för en stunds avkopplande massage till mig. Det skulle jag uppskatta. Du förstår matte - det är faktiskt inte bara mat och killar i mina tankar. Jag uppskattar mys och kel också.
Den enda gången som jag faktiskt kan tänka mig att sitta frivilligt kvar i mattes knä är när hon masserar. Då kan man tänka att det skulle bli mysigt när någon som är utbildad på jobbet tar vid. Hela muskeln, på alla ställen på kroppen jobbas igenom. Känner om det är något ställe som är extra stelt eller som ömmar och kan handla därefter. Sånt känner inte matte - men hon gör så gott hon kan. Det vet jag och det uppskattar jag.

Vi fick var sin liten påse med information med oss - ska leta rätt på den och bära fram den demonstrativt till matte tror jag. Tror ni hon fattar vinken?

måndag 22 februari 2010

Snökaos

Det råder snökaos i södra Sverige. Jag har varit i Vemdalen som ligger i södra Norrland. Där är samma snömängd betraktat som normalt... Bussarna rullar på vägarna och tågen tar sig fram på sina spår. Bilar och lastbilar kör säkert omkring på vintervägar. Tak sitter där de är tänkta att sitta - på toppen av hus och byggnader. Termometern visar på många minusgrader, ända ner mot 30-40 minus kan den trilla - ingen ylar för högt för det. Man paltar på sig lite extra och ser till att förbereda samhället och tillvaron för något som inträffar varje år på de här breddgraderna - VANLIG SVENSK VINTER!

Jag gillar den svenska vintern. Bäst är det när man kan vara ute och leka med lillhusse. På bilden ovan har jag jagat ikapp honom och brottat ner honom i snön. Nu utbryter pusskalas från min sida. Det gillar lillhusse.
Här står jag och spanar efter honom. Han har pulsat ut i skogen och gömt sig bakom ett träd. Jag försöker att spana om jag kan se honom så att jag inte behöver pulsa i djupsnön i onödan.
Nu har jag koll på var han är. Nu får man jobba hårt för att ta sig fram. Misstänker att det är så här tågen känner sig i södra Sverige. Skillnaden är att jag är en terrier - jag ger mig inte i första taget.
Jobba, jobba... Kämpa, kämpa. Skam den som ger sig.
Ibland måste man till och med klättra i lössnön. Det är inte helt enkelt. Mitt eget lilla snökaos kan man väl kalla det.
Nu har jag hittat lillhusse. Han pulsar betydligt enklare med sina ben än vad jag gör med mina.
Nu har han gömt sig igen. Nu funderar jag både en och två gånger om jag ska ge mig ut efter honom. Man kan faktiskt ana honom där borta bland träden. Hmm, det är långt dit....
Nä - jag hushållar med krafterna den här gången och vänder tillbaka i mitt eget spår.
Ett mycket bra beslut från min sida om jag får säga det själv. Nu var det nämligen dags för dagens sopexpress. Sopexpressen består av Christophe, en pulka och så förstås en eller ett par soppåsar. Sen bär det av ner för backen. Om man sätter ordentligt med fart och vågar köra för fullt utan att bromsa, kommer man ända ner till soptunnan nere vid vägen. Då måste man hjälpa till och jaga upp farten.

Här kommer jag springande i skoterspåret. Skoterspår är en gåva till en liten cairnterrier. Man får fäste för tassarna och snön är tillplattad så att man inte sjunker ner.
Kanske är det ett gäng skotrar som SJ och Västtrafik behöver i sitt stall. Det skulle nog fixa problemen i ett nafs.

måndag 15 februari 2010

Clova 3 år

Hurra, hurra, hurra för lilla mig - jag fyllde 3 år igår. Helt passande för en så söt liten cairnflicka så fyller jag år på Alla Hjärtans Dag. Det gör även mina syskon så jag passar på att skicka en grattishälsning även till dem.

Här ovan kan ni se min "födelsedagstårta". På vitt formbröd hade de brett ett tjockt lager leverpastej, rullat en stor skiva rökt skinka och toppat med onsalakorv. Det var mumma det! Man borde faktiskt fylla år betydligt fler gånger än en gång per år. Tycker det är lite ynkligt...och inte har man ett namn som får fira namnsdag heller. Får fundera på hur man skall få till fler dagar att fira just lilla mig. Tror att jag ska skriva till dem som bestämmer namnsdagarna - jag menar Clova är så fint namn att det bara måste till en speciell Clovadag.
Hur som helst så tänker jag se till att det blir fler tillfällen på året att fira mig med något extra gott att käka. Här kan ni se hur jag slukar "tårtbiten" serverad på fint fat. Den var lika god som Cairn i Västs tårta på vårpartyt. Tänker starta en ny grupp på Facebook tror jag...Vi som önskar mer tårta till hundarna - tror att den kommer få jättemånga medlemmar.
Paket får man också när man fyller år. Inslaget i rosa fint papper. Pappret var efter en kort stund fortfarande rosa men inte speciellt fint längre...liksom i små bitar...rivna i remsor och andra mindre delar.

Matte har också lovat att vi ska gå på tur upp på fjället en dag när det inte är så kallt. Vi är nämligen uppe i Vemdalen och personerna åker skidor. Det är inte lika kallt som på nyåret men det blir ändå lite tendens till köldkramp i tassarna när temperaturen går ner mot 15 minusgrader. Det gäller att röra på sig hela tiden...men matte är också lite försiktig med att låta mig röra på mig hela tiden. Jag äter fortfarande antibiotika för min halsinfektion och ska göra det några dagar till. Prognosen säger dock att det ska bli fint väder och inte så kallt i morgon. Kanske gör vi vår tur på fjället då.

onsdag 10 februari 2010

Lite krasslig

Jag är en så kär familjemedlem för mina personer att det är självklart att även jag ska ha tillgång till vård av en veterinär som känner just lilla mig. Det är tur att jag har en egen "husdoktor" för jag behöver besöka honom nu och då.
Ibland skall man bara ta en vaccination men ibland är det faktiskt något som inte är helt bra med hälsan.

Natten till söndag började jag först snarka. Sen blev jag orolig i kroppen och började vandra omkring - ingen plats var bra mer än några minuter. Hoppade än ner från sängen och än upp i sängen. Varje gång jag hoppat upp i sängen var jag tvungen och pussa på matte eller husse för att visa på att jag var där igen. Så började jag hosta....Då satt matte spikrakt upp i sängen och sa "Nej det är inte möjligt!!!".
Vaddå? tänkte jag....vad är det som inte är möjligt?
Hon sa nu rätt ut "Jag tror bannemig hon har fått kennelhosta igen. Hur är det möjligt!? Hon vaccinerades den 22 december för att ha ett bra skydd för My Dog. Inte kan väl den ha slutat verka redan efter en och en halv månad?"
Hade jag kunnat prata med henne skulle jag ha sagt att det inte alls var kennelhostan igen. Den här gången gör det så förbaskat ont i halsen och känns så tjockt i näsan och luftrören att man måste försöka hosta bort det. Varm i kroppen känner jag mig också. Allmänt lite kass om man säger så...

Dagen efter så la sig hostan och det kom bara enstaka host. Ont i halsen och det täta i näsan kvarstod dock. Matte kollade tempen, 39 grader visade den.
När dessa symptomen kvarstod på tisdagen ringde matte till Hans-Jörgen och fick tid idag för undersökning.

Han konstaterade halsinfektionen och det täta i näsan - öronen såg bra ut - och febern fanns där. Skrev ut antibiotika och så fick jag åka hem igen.

Nu hoppas jag att jag ska bli bra snart igen - för på fredag ska vi till fjällen igen.

fredag 5 februari 2010

Middag x 2

Oj då...en Clova på bordet...

Matte är bra på många sätt. Oftast är hon vaken och alert. Hittar på grejer och ger mig mat (dock alldeles för lite om ni vill höra min mening). Husse och lillhusse tycker att jag kunde få mer - jag hejar på dem!

Någon gång då och då är hon dock okoncentrerad och ofokuserad - det gillar jag, om det passar mig.

Hon var just det häromdagen...okoncentrerad alltså...
Matte och lillhusse käkade middag och jag fick min middag samtidigt. Jag var färdig mycket tidigare med min än de var med sin. Alltså satt jag nedanför och tyckte att jag borde få lite av deras också. Tyst och snällt satt jag där och väntade - på ingenting. Orättvist tycker jag - förstår ju att det finns mer däruppe än de orkar äta upp. Begriper inte logiken i det där. Min mat tar alltid slut medans det rätt ofta blir över utav deras. Måste liksom ha blivit fel i beräkningsgraden. Jag borde ha mer och de mindre mängd mat att äta av. Har läst i tidningarna att det slängs på tok för mycket mat i det här landet och miljömedveten som jag är vill jag ju såklart hjälpa till.

Så till saken då...Lillhusse och matte var klara med middagen. Telefonen hade ringt många gånger den här eftermiddagen. Ibland var det försäljare - då blir matte irriterad i rösten och ibland var det trevliga samtal med vänner och familj. Nu ringde telefonen igen och nu var det ett trevligt samtal med Ann-Marie, Sagas mamma, det skulle pratas semesterplaner. Matte blev genast fokuserad på att prata och kolla datorn och ofokuserad på mina förehavanden. Bra. I sin iver att skynda till datorn glömde hon nämligen både att duka av bordet och att sätta in stolen ordentligt. Lillhusse försvann dessutom in i sitt rum för att göra läxor.

Jag gick efter först den ena och sen den andre för att kolla att de var ordentligt upptagna med vad de nu gjorde och sen skred jag till verket. Upp på bordet för att se vad som blivit över... Inget på deras tallrikar, men på uppläggningsfatet fanns det 3 hela fiskpinnar kvar. Jippie! Fiskpinnar är jättegott och de försvann snabbt ner i min mage. Nicke hade dessutom lämnat ett halvt glas med mjölk och den drack jag också upp. För att få upp det sista från botten av glaset då tungan inte räcker ner, välte jag glaset och drack upp det från bordet. Provade också att välta mjölkkartongen men den var tyvärr tom. Därefter "fördiskade" jag deras tallrikar från såsrester och smulor. Det var mycket rent och prydligt på bordet efter mig ska ni veta.

Jag är mycket medveten om att mina personer inte alls tycker att detta är något som en hund skall göra. Jag har fått så många utskällningar och blivit stoppad så många gånger från att hoppa upp på bordet. Matte har mer eller mindre kastat ner mig någon gång och rutit med värsta rösten många gånger. Så man kan väl säga att; 1) jag har tagit del, 2) jag har förstått - 3) men jag bryr mig inte!
Det går helt enkelt inte att låta bli godsakerna på bordet om det finns en möjlighet att ta sig upp. Vinsten/belöningen är bara för bra för att låta bli.

Ja så kan det gå till när man skaffar sig 2 middagar på samma kväll... Mycket mätt och belåten gick jag nu och la mig i favoritfåtöljen. Matte hade fortfarande inte upptäckt vad jag gjort - och när hon väl gjorde det så var det på tok försent att ge mig bannor.

Burp...

tisdag 2 februari 2010

Annorlunda aktivitet

Kolla in den här badbruden va?!! Tror att jag kommer att få göra modelljobb för årets baddräkter i Sports Illustrated. Jag menar; kolla linjerna! Kolla simstilen! Kolla så fint jag skär vattenytan!
Om de inte har bikinis eller baddräkter för cairnterriers så kan jag tänka mig att modella med årets flytvästar istället. Det är Carina Ström som har tagit den här utsökta bilden på mig i blötan. Hon är duktig på att ta fina bilder men framförallt gillar jag henne för att hon är matte till Elvis.

Men dagen började inte i poolen...
Nä, dagen började med sedvanlig cairnpromenad - det var ju sista söndagen i månaden och då är det alltid cairnpromenad. Vi vovvar älskar sista söndagen i månaden - då får vi träffas ett helt gäng och bilda flock. Ibland är det bara kända ansikten men nästan alltid kommer det en del nya cairnar och personer med oss. Det är jättekul med de vanliga kompisarna som jag känner väl men det är också kul att träffa nya bekantingar. Det dröjer inte många minuter så har vi bildat en flock som tar oss an hela världen. Så blev det den här gången också.

Vi var i Trixies och Astas hemtrakter Ljungsskile och kollade in deras skogar. Fina skogar och ängar och ett helt fantastiskt vackert fruset vattenfall, Silverfallet gick vi i och förbi.
Vi hamnade också mitt i en picknick som pågick precis vid spången vi skulle gå över. Tyvärr hann faktiskt matte se picknicken innan jag upptäckte den. Hon hade därför redan kallat in och kopplat mig när vi kom fram till spången. Typiskt...de hade massa godsaker framdukade på en filt...där hade jag hittat mycket smaskens. Hundarna som fortfarande var lösa var betydligt mer väluppfostrade än vad jag är och de tog inget från faten - fast jag vet att de ville!

På det stora hela skötte jag mig utmärkt den här promenaden - kom på inkallning och hittade inte på något bus. Matte var så nöjd så nöjd. Löpet är dessutom nästan helt över så jag var inte på några pojkar heller. Bara lekte och bestämde lite vem som fick gå först. Jag bestämde oftast att det var jag som fick gå först...

Efter promenaden var det dags för nästa aktivitet. Vi lastade in oss i bilarna och åkte till Uddevalla Hundhälsa och poolen.
Nu fick personerna en liten föreläsning om rehabilitering, förebyggande arbete, stretching och massage av våra kroppar. Fick veta lite om hur muskelaturen fungerar och hur man kan undvika skador på mjukdelar och ligament.
Vi vovvar passade på att fortsätta leka och snacka med varandra på ett vänskapligt sätt. Marie Ostheller var imponerad hur väl vi fungerade i grupp utan att bråka. Jag fick extra mycket möjlighet att vänslas med Elvis - åh vad det var mysigt. Carina har tagit även den här bilden där jag pussar på Elvis. Han ser inte ut att lida precis.
Nu är det dags för Elvis att hoppa i poolen. Han ser lite skeptisk ut och inte ens köttbullar kan få honom att frivilligt steppa ner för rampen. Kan avslöja att ingen av oss frivilligt gick ner i poolen. Det krävdes lyftkraft för att få i oss. Men i kom vi alla och vi hade olika simstilar. En del gillade att simma liksom på stället och andra tyckte mer om att simma runt.
Här är det jag som blivit nerlyft i poolen och jag gillade simmarunt varianten. Flytvästen sitter säkert på kroppen och gör att man flyter bättre och det är lättare att koncentrera sig på simningen. Man behöver inte anstränga sig så kopiöst bara för att hålla sig flytande.

Personerna var tillsagda att stå i hörnen så att Marie kunde gå obehindrat runt och följa oss i kopplet. När jag simmade var det en till som krävde sin plats runt poolen - nämligen Elvis. Han följde med Marie runt hela tiden för att ha koll på mig. Kanten var för hög för att han skulle kunna se mig, men jag måste erkänna att det kändes tryggt att veta att han var i närheten. Ibland ställde han sig på bakbenen och då kunde jag se hans huvud på andra sidan och han kunde kanske se mig också. Men huvudsaken var känslan av närheten - han skyddade mig och hade koll på att inget hände.
När jag var färdig med simningen var det Elvis som genast hoppade upp på rampen för att visa var det var säkert att gå iland. Vilken riddare han är va?!
Det var lite besvärligt att gå upp för den branta rampen och Elvis ville gärna hjälpa mig som den gentleman han är. "Försiktigt nu Clova, ta det lugnt, en tass i taget - snart har jag dig i säkerhet igen."

Så var simturen klar och jag står på torra land igen. Elvis hjälpte till att slicka mig torr igen. Det är inte konstigt att man är kär i den grabben.

Vilket äventyr det var idag. Har aldrig gjort något liknande. Visserligen badar jag ju gärna på sommaren, men simma är jag inte så förtjust i. Tror att jag ska be att matte köper en sån här flytväst till mig. Allt blev så enkelt med den - tror att jag skulle lära mig att riktigt tycka om simning om jag fick ha en sådan på mig i början. Så att man liksom känner att man kan lita på att det fungerar med simmet även på djupt vatten utan att börja hyperventilera.

Och skulle jag få ont i någon muskel någongång eller på annat sätt behöva rehab så vet vi precis vart vi skall åka. Då blir det Uddevalla Hundhälsa och Marie som får ta hand om mig. Matte funderar på om man kanske skulle åka bara för skojs skull också någon gång.