måndag 27 december 2010

Tomten kom!

Julafton är en riktig höjdare! Om man har varit snäll alltså. Jag har varit snäll. Nästan hela året faktiskt. Vid de få tillfällen som mina personer tvekar, hänvisar jag bara till min cairnterriermentalitet. Den rår jag inte för - den ligger djupt rotad i mina gener.

På eftermiddagen lagom till "Kalle Anka" anlände våra gäster. Då blir det glögg och lite tilltugg. Glöggen hoppar jag över, men tilltuggen vill jag gärna smaka av. Jag trängde ner mig mellan Nicke och Robert i soffan och såg till att de gav mig en och annan smakbit. Mums.

När Kalle var slut började framdukningen av all den goda maten. Jag har noga bevakat all tillredning och ville nu bevaka slutet så att inget gick fel så här i elfte timmen. Av de godaste grejerna som sattes fram på bordet tog nu matte bitar och la på en tallrik till mig. Skinka, korv, lax, köttbullar, julkorv sattes ner framför min väntande gestalt. Jösses vad jag slickade mig om munnen. Och så högg jag in - och alltför fort var det slut...

När maten var avklarad var det dags för tomten att ta vid. Jag hjälper gärna till även här. Helst hämtar jag mina paket. Då gäller det att leta och lukta. Sedärja - den stod det Clova på. Inga andra paket luktar så gott som det här.
Spana in - ett långt smaskigt och välsmakande tuggben. Det räckte långt in på småtimmarna.

Jag fick roliga leksaker också. Här har jag precis öppnat ett roligt paket med en "ostoppad" iller i. På etiketten stod det att den inte skulle inbjuda till att bita sönder i samma omfattning tack vare att det inte var någon stoppning i den. Jag vet inte jag...ska nog försöka i alla fall. Och den var vansinnigt rolig att skaka ordentligt - lång som den var. På bilden nedan skakar jag den så svansen hamnade på min rygg.

Det är tur att det bara är julafton en gång om året. Det är en väldigt rolig dag, men det är väldigt intensivt. När juldagen gryr är det skönt att lugnet lägrar sig och det blir tid för vanliga aktiviteter. Typ långpromenad med mig.
God fortsättning, vi hörs!

fredag 24 december 2010

Clova önskar God Jul

Denna väntan på god mat och julklappar är nästan omöjlig att uthärda.

Igår kväll höll mina personer på med julklappsinslagning. Det ena paketet efter det andra hamnade under granen. Jag kommer precis ihåg vad man gör med paket som hamnar under granen. Man hämtar dem, bär dem till tomten, som sen berättar vem som ska få paketet. Busenkelt. Det brukar vara flera paket till mig. Och nu är jag så nyfiken på vilka paket det kan stå Clova på i år. Trots att ingen tomte har kommit ännu så kan jag inte låta bli att kolla runt lite allt eftersom klapparna läggs under granen.
Nu ska vi se om det står Clova på det här. Jojomän det gör det! Jag tycker det är onödigt med tomte. Jag tycker också att det är onödigt att skjuta upp till morgondagen vad man kan göra idag...
Alltså tar jag saken i egna tassar och bär iväg med mitt paket. Jag menar det är ju ändå mitt. Jag tar inte de andras - bara dem det står Clova på. Var nöjda med det!

Det tog tvärstopp direkt... Paketet åkte tillbaka under granen och jag fick bannor. Fick bara sitta och titta på hur högen under granen växte.

Bäst jag går till fönstret och tittar efter tomten - vem vet - kanske är han lite tidig och inte hittar ordentligt.
God jul till alla cairnvänner och andra vänner!

måndag 20 december 2010

Det lackar...

...mot jul.
Mina personer är i full färd med att fixa olika saker så här dagarna innan jul. Det är mycket som ska hinnas med säger de. Enligt mig finns det viktiga saker och så finns det saker som inte är så viktiga.

Till avdelningen viktiga saker hör helt klart förberedelserna och lagandet av all den goda maten som äts på jul. Numera vet jag att även jag får en jultallrik på julafton med godsaker av nästan alla de sorter. Därför är jag extra angelägen att allt inhandlas och tillagas på bästa sätt. Jag är gärna med och övervakar själva tillredningen. Provsmaka under resans gång kan jag också tänka mig. Jag menar - man måste ju kolla att råvarorna är riktigt färska och att inget under själva tillagningsprocessen går fel.

Under helgen har matte bakat en våldsamt massa pepparkakor. Hon har en massa olika pepparkaksfigurer. Gris, julgran, gubbe, gumma, små och stora hjärtan är några av de hon har som hör till de vanligare, men matte har också några mindre vanliga. T.ex har hon stridsflygplan, katt, hundar, bil och lok. Hundformarna är fina men de ser inte riktigt ut som en cairnterrier. Lite synd tycker hon, hon skulle vilja ha en pepparkaksform med cairnterrier. Själv tycker jag nog att det är lika bra att hon inte har det, för hur skulle det kännas att äta upp en cairnterrier?

Idag har hon gjort en av mina absoluta favoriter. Julskinkan!!! Den har stått i ugnen flera timmar och det har bara luktat godare och godare från den regionen. Har haft mina vägar förbi ugnen hela morgonen för att se om den inte är klar ännu. Nu äntligen har hon tagit ut den ur ugnen och den har stått och svalnat på bänken. Och luktat så förbaskat gott... När är det dags att provsmaka? Jag följer matte i hasorna - vill inte missa när hon börjar skära och ansa. Då trillar det nästan alltid av små provbitar och en och annan hamnar hos mig.

Nu har vi provsmakat och skinkan var en succé! Tror att jag får försöka övertyga matte om att det är viktigt att fortsätta provsmaka skinkan ofta - man vet ju aldrig om eller när den blir dålig och det vill jag inte utsätta mina personer för...

Julklappar är också sånt som hör till de viktiga sakerna. Om de är till mig vill säga. Jag önskar mig flera saker i julklapp och jag har varit snäll nästan hela året. Det borde ge resultat tycker jag.

Och så har vi sånt som inte är så viktigt. Dit hör att gå och köpa julgran. Jag hade föredragit att vi tar en långpromenad i skogen och hugger en själva. Då får man motion och en rolig promenad samtidigt som man ser granen i sin naturliga miljö - då blir det lättare att välja. Matte säger att det är förbjudet att bara gå ut i skogen och hugga sig en gran. Matte säger att varenda millimeter av skogen ägs av någon och då tillhör alla granar den personen eller organisationen. Man får inte gå ut och sno och förstöra på andras marker. Så därför hamnade vi som vanligt hos en granförsäljare här i stan.

På Linnéplatsen står de och säljer granar och där gick nu jag och min familj runt och tittade på en massa helt tillplattade granar. De hade även sådana som stod upp och som hunnit fälla ut sig lite grand. Ingen av de som stod upp föll mina personer i smaken. Alltså fick vi röja omkring bland alla dem som låg ner i högar på marken. Och då är de väldigt platta... Granförsäljaren hann nog bli hjärtligt trött på speciellt matte - hon blev aldrig riktigt nöjd. Den ena granen efter den andra lyftes upp och skakades ut så gott det gick. Till slut blev även lillhusse trött på matte och undrade vad det var för fel på en plastgran...
Så småningom var alla nöjda och gran och pengar bytte ägare. Nu kunde vi promenera hem med vårt fynd.
På bilden nedan ser ni hur noga jag kolla till vänster och höger om det kommer en spårvagn innan vi korsar spåret. Det är sådant man måste lära sig tidigt när man är cityvovve.

När granen sen är hemma så är det dags att pynta den. Funderar på om jag ska busa med pyntet i år eller om jag ska vara den vuxna och städade Clova. Funderar nog lite till på det...

måndag 13 december 2010

Energirik

Tjohoo - här kommer en som mår så himla bra alltså. Kroppen flödar av energi. Allting är så roligt. Musklerna känns superbra. Personerna är snälla. Lillhusse leker med mig. Husse fixar kvalitetstid med mig. Matte hittar på roliga saker. Känner mig som en nöjd och glad jycke.

Enda molnet på himlen var väl att matte var i trimtagen igen i helgen. Fast jag måste erkänna att det går bättre och bättre med trimmandet. Hon gör det numera på en dag - med reservdag för lite putsning på ställen där hon inte blev riktigt nöjd. Det är klart mycket bättre än när hon de första gångerna kunde hålla på en vecka... Dessutom ser det faktsiskt riktigt skapligt ut numera när hon är klar. Behöver inte alls skämmas för min kostym när jag går på stadens gator och torg.

All energi som finns i min kropp måste ut på något sätt. Matte försöker få till långa promenader med mig, men på vintern ges inte lika mycket möjligheter för mig att springa lös. Vi får ta de tillfällen som bjuds och då och då tar vi oss till en riktig skog där jag kan röja loss och sträcka ut ordentligt. Inne i stan har vi några ställen där jag brukar få vara lös och ledig, men det är inte det samma som att få löpa i skogen eller på en stor äng. När jag kommer hem igen efter en vanlig stadspromenad bubblar det av glädje och lust i kroppen. Kan knappt stå still när matte torkar tassarna och tar av kopplet. Så fort jag kommer loss galopperar jag in i lägenheten för att se om någon kan tänkas leka med mig en stund. Jag överöser personerna med pussar och vilda glädjeskutt. Matte tror att det skulle gå att värma upp en medelstor villa med all min energi. Om någon bara kom på ett sätt att utvinna den...

Nu får matte istället försöka aktivera skallen på mig. Hon vill inte ha en stressad hund säger hon. Stressad?! Jag?! Skulle inte tro det. Jag uppskattar kvalitetstiden med husse nästan lika mycket som lek med lillhusse. Ni undrar kanske vad kvalitetstid med husse är? Jo då går man och lägger sig i sängen eller soffan och myser tätt intill. Det kan jag göra länge. Supermysigt och väldigt rogivande. Och händer det inget så går jag och lägger mig i favoritfåtöljen och inväntar nästa tillfälle till aktivitet. Fast det är klart att jag frågar om någon vill hitta på något först...

Träna olika saker brukar vara ett bra sätt att aktivera skallen på mig. Träna lydnad, spåra eller agility är synnerligen trevliga aktiviteter anser jag. Nu är det vinter med en massa snö ute och det går ut över alla dessa göromål. Spåra är besvärligt, agilityn startar inte förrän efter nyår och lydnad...ja det ankommer kanske mest på mig att den är svår att genomföra. Jag vägrar nämligen att lägga ner magen på blött eller kallt underlag. Möjligen kan jag tänka mig "sitt" en mycket kort stund. Dock inte så lång stund som det tar för matte att koppla loss, gå iväg, vända sig om, vänta ett par sekunder och därefter göra inkallningen. Nähä då, då är min lilla varelse redan på väg fram till matte eller om hon har tur så har jag "bara" rest mig och står nu och väntar på kommandot. Hur som helst blir det ingen riktig ordning på det hela.

Här i Västra Sverige har vi en väldigt aktiv cairnklubb. De hittar på så mycket bra grejer för hundar och människor. Ett av de senaste påhitten är egenträning inomhus på Hundstället Hjärtat. Där finns det en stor innehall som man kan hyra och träna. Förut har vi haft lydnadskurser med fröken Ann-Christin i den här hallen. Nu är det fritt fram för vem som helst i klubben att komma och träna på egen hand. Vi hjälps åt med goda råd och träningstips om fantasin tryter. Det är superkul att träna tillsammans. Om man är flera så blir det bra störmoment med alla hundar och man får bra träning i följsamhet med sin person. Är det som sist, bara 3 vovvar, kan man träna utan koppel. Oj så nyttigt det är. Det är inte förrän kopplet åker av som man vet om lydnaden och följsamheten verkligen är där.

Jag anser att min lydnad var i det närmaste perfekt! Och som belöning till mig själv lämnade jag matte efter en stund och for iväg efter kelpien Ego. Ego är en valp som gärna är med på bus. Nu lyssnade ingen av oss på våra mattar. Vi for omkring inne i hallen i halsbrytande fart. Himla kul belöning tycker jag. Vi lekte en god stund innan våra mattar med bestämda röster kallade in oss. Nja, Ego tog väl inkallningen till slut. Mig fick matte mer eller mindre fånga...Efter det var jag rätt så i gasen och hade lite svårt att koncentrera mig på det jag skulle göra. När Elvis tränade inkallning tog jag det som min inkallning också och smet från matte till Carina och satte mig snyggt framför henne för belöning. Nu blev matte lite irriterad och jag fick rätta mig i ledet och jobba en stund till.

När vi var klara var vi alla nöjda med vårt träningstillfälle. Jag och Elvis kastade trånande blickar efter varandra när vi blev inlastade i våra bilar. Vi lovade varandra att vi skulle ses på Luciapromenaden på söndagen i Slottsskogen.


Isklättring är sånt man kan ägna sig åt när man söker spänning i tillvaron. Matte missade tyvärr nästa bild då jag åkte kana nerför...

torsdag 9 december 2010

Vilken mormor!

Kolla in min lillhusse! Vilken kille! Vilka kläder! Och vilken mormor!

Min lillhusse går i en skola som har funnits sen 1901. År 1907 började man att fira Lucia med folkdans och då skulle det självklart vara folkdräkter som festklädsel. Det är en lång tradition som man bevarar med glädje på skolan. Och det är en tradition som skapar stress hos alla föräldrar varje år...

Skolan har ett stort antal folkdräkter som de lånar ut varje år. Alla som vinner möjligheten att få hyra folkdräkt från skolan drar en lättnadens suck. Nu slipper man att ragga folkdräkt på egen hand. Mer än hälften av alla måste ordna folkdräkt själva. Just den typ av klädsel är inte helt enkelt att få tag i och det är inget som min familj har hängande i garderoben precis. I år var det dags igen - vi måste fixa folkdräkt på egen hand. Matte funderade och funderade. Ringde samtal där hon fick höra att folkdräkterna redan var uthyrda eller så fanns inte rätt storlek. Så kom hon på att om hon bad riktigt snällt så kanske mormor Berit kunde tänka sig att hjälpa med att sy ett par knäbyxor.

Visst kunde mormor hjälpa till med att sy. Och inte bara ett par knäbyxor utan även en väst. Hon är en riktig pärla den där mormor! Mönster och tyg till en dräkt från Tjörn inhandlades och mormor satte igång. Det var klurigt med knepiga mönster och konstiga ord. Det är ju inte moderna kläder och mönster vi pratar om. Mormor klarade dock av det hela på ett utmärkt sätt som ni kan se på bilden ovan. Tror faktiskt att min lillhusse var absolut snyggast på hela Lussedansen. Jag tittade fascinerad upp på honom när husse tog bilder inför avfärden. Funderade på om det inte finns folkdräkter för hundar - skulle nog bli en fräck historia med folkdräkt till hundar. Och jag hade nog gjort succé på tillställningen. Hörde att det var mycket dans och rörelse. Jag har en enorm energi för tillfället och hade nog kunnat dansa/springa/busa natten lång.

Det hade bara varit ett problem som jag ser det... vem skulle vara min danspartner? Borde kolla om jag kan få bjuda med Elvis som kavaljer. Han skulle nog vara snygg i folkdräkt han också.

söndag 5 december 2010

Va´säger du nu då?!!

Nu har jag minsann satt matte på plats ordentligt! Ha! Hon tror hon vet så mycket. Har så förjordat många åsikter om mig och mitt beteende. Hon skäms eller förfasas över min lilla uppenbarelse allt för många gånger.
Nu tittar hon med beundran på mig. Ligger nästan på golvet och viftar med vit flagg. Säger att hon ska lita på mig i högre utsträckning hädanefter.

Om ni har läst bloggen innan så vet ni att matte har varit lite orolig över mitt rykte här på gården. Jag har gått rätt tufft åt unghundar som inte visat mig rätt respekt. Alltså - jag är en stilig dam i mina bästa år och tolererar inte vilket uppförande som helst. Definitivt inte från unghundar och valpar. Därför har jag ägnat mycket tid åt att uppfostra en och annan unghund. Har liksom tagit det som min uppgift att lära dem hur man uppför sig i hundvärlden. Hur man närmar sig en snygg tik om man vill bli inbjuden till lite lek och bus. De flesta unghundar vill inget hellre än att leka och busa. Är de dessutom unga grabbar så blir de alldeles till sig i trasorna om en tjej kan tänka sig lite lek, bus och rajtan tajtan (åtminstone hoppas de på att det ska bli lite rajtan tajtan). Eftersom flera av de unga herrarna haft lite svårt med artigheterna har jag berättat för dem hur det ska gå till. Det är då som matte tyckt att det har varit lite jobbigt och skämts för mig.

En av de unga herrarna heter Max och är av rasen Kromfohrländer. Han har hängt i sitt koppel och velat kasta sig över mig i sin iver att leka. Haft förtvivlat svårt att lyssna på mig och hälsa på korrekt sätt. Jag har skällt, morrat, rest ragg och gått på med ilskna läten. Allt för att få dem att fatta grejen. Och nu får jag och även Max lön för mödan.

Häromdagen gick jag och matte ut i snön. Snö tar fram leklusten så där lite extra mycket. Max var ute på gården och var kopplad. Jag var också kopplad och låtsades inte om honom. I ögonvrån såg jag hur han satte sig ner i snön. Ömsom tittade på mig och ömsom vände huvudet lite på sidan. Jag kikade lite under lugg åt hans håll. Yes, det här ser lovande ut. Valde att nosande ta mig lite åt hans håll. Nu blev hans reaktion att lägga sig ner. Fortfarande kikade han lite artigt åt sidan och sen på mig. Svansen viftade på ett glatt och respektfullt sätt. Nu gick jag långsamt fram till honom. Visade att jag var nöjd med hans uppförande och visade samtidigt att jag tänkte vara snäll. Våra mattar tyckte att det hela såg lovande ut och kom överens om att släppa oss lösa.

Eftersom Max nu visat att han har fattat hur han ska närma sig mig, belönade jag honom med massor av lek där i snön. Det blev full pott för mig också. Jösses så roligt vi hade. Vi sprang och jagade varandra. Vi brottades och busade. Om Max gick det minsta över gränsen, så sa jag ifrån och han backade på direkten. Ett snabbt avbrott och så kunde leken fortsätta. Efter en god stunds lek försökte Max kliva upp på ryggen på mig. Då fräste jag till ordentligt. Sånt accepteras inte av mig! Max såg lite skamsen ut och ödmjukade sig för att be om förlåtelse. La sig ner och visade mig hela sin mage. Jag kunde triumferande ställa mig med frambenen på hans mage. Så skuttade jag runt och så fortsatte leken tills vi båda var alldeles slut. Mattarna strålade som solen. Båda tyckte att det var jätteroligt att se hur bra vi kom överens och så roligt vi hade med varandra.

Nästa kväll möttes vi igen ute på den stora gräsmattan på gården. Max kom ihåg precis hur man ska göra för att få mig på gott lekhumör. Den här gången var han lös redan när jag kom ut och hans husse frågade lite oroligt om det var OK att Max nu sprang fram mot mig. Inga problem alls - på behörigt avstånd saktade Max ner farten och närmade sig artigt. Matte släppte loss även mig. Jag stod kvar och inväntade honom. När han var framme la han sig ner och rullade runt. Visade mig hela sin mage samtidigt som svansen viftade glatt. Kom an då kompis! Nu leker vi! Det blev en ny härlig lekomgång. Som uppskattades av oss båda och återigen av våra personer. De tyckte att det var en fröjd att se två glada vovvar leka loss så fullständigt.

Så vad säger du nu matte?! Vem hade rätt? Vems uppfostringsmetoder var lyckosamma? Nu skördar jag frukten av mitt "arbete". Visst har jag gjort ett förträffligt jobb?