söndag 29 november 2009

Ligger lite efter

Det händer så mycket kul nu. Varje helg är det aktiviteter på gång. Och matte jobbar så himla mycket hela tiden. När hon inte jobbar ägnar hon sig mycket åt mig - det är bra. Det som inte är bra är att tiden inte räcker till för att rapportera på min blogg.

Jag vet att mattar och hussar brukar jobba för att få in pengar till familjen - men måste det jobbas så mycket? Jag tycker att jobbet som pensionär skulle passa utmärkt. Det skulle betyda att ALL tid kan ägnas åt mig. Matte säger att det kommer inte att hända på många år att hon blir pensionär. Trots att flygledare pensioneras när de fyller 60. Och jag som tycker att hon verkar vara så gammal...

Tur att matte åtminstone prioriterar att gå på aktiviteterna - det hade onekligen varit kass om hon gjort tvärtom. Dessutom hade det inte blivit något att skriva om, om man inte är lite aktiv. Nu får det bli en uppdatering så här i efterhand om slutet på förra helgen.

Matte hade lyssnat på mina klagomål vad gällde kursval. Trimkurs var absolut inte mitt val. Nu var det dags för mitt val. Agility!

Cairn i Väst (som är en tänkande gäng) hade hyrt inomhushallen "Hundstället hjärtat" där vi har lydnadskursen. Det är ett himla bra ställe. De har en massa hinder för agility. Torrt, varmt och skönt är det också. Inga magar eller rumpor behöver landa på blött eller kallt underlag. Ingen risk för att halka och göra sig illa heller.

Nu hade de delat upp oss i två gäng med 6 hundar i varje omgång. Första gänget hade startat kl 9 och vi i andra gänget skulle gå in på banan kl 11. Mellan de båda omgångarna hade vi gemensam teori. Då kunde personerna ställa frågor till Anna-Carin Granqvist om allt möjligt som handlar om agility. Anna-Carin och hennes Disan är superduktiga i agility. De är bl.a klubbmästare i klassen small på sin brukshundsklubb.

Flera av mina kursare i lydnad var med idag. Jag snackade bl.a med Happy som hade varit med i första omgången. Hon berättade att detta var en aktivitet helt i hennes smak. Fart, fläkt och utmaningar hela tiden. Dessutom tyckte hennes matte och lillmattar att detta var helkul. De anmälde sig till kursen som skall starta på våren direkt. Happy sa att hon trodde att jag också skulle gilla detta - vi är lite samma skrot och korn vi två. Det är synnerligen tråkigt när det inte händer något... Det är också bäst om det är fart i det man gör.

Och så rätt hon hade! Det var döroligt!!!

Jag flög över hinder, zickzackade mellan pinnar, kröp genom tunnel och balanserade på en hög bro. Många gånger...och fort gick det. Jag tog först hinder ett och ett i taget. När jag kände mig säker så gjorde vi kombinationer. Och så avslutade vi med hela banan. Matte skötte sig över förväntan. Lurade mig bara ett par gånger när hon visade godis precis framför nosen på mig när hon egentligen borde visat mig mot hindret. Men hon lärde sig rätt fort och då gick det med en väldans fart över hindren. Tror bannemig att jag har lite talang för det här.

Som tur var tyckte matte också att detta var en höjdare. Nu är vi också anmälda till agilitykursen som startar i vår.

måndag 23 november 2009

Helgarbete

Personerna jobbar oftast varannan helg. De pustar och stönar över att behöva gå till arbetet när alla andra är lediga. Men det ska jag säga er - jag jobbar också ofta på helgerna - och det är faktiskt helt OK. Trots att jag inte får något ob.

Här till exempel är jag iväg och jobbar som maskot till Bäcken HC team 96. Fick åka bil en timma innan vi var framme. Krokig väg var det också, så jag kräktes i bilen. Det gjorde inget tyckte jag. Hade ju precis ätit frukosten innan vi stack hemifrån. Den hade knappt landat i magen. Det var bara att äta den en gång till... Blää, sa matte och lillhusse.
Tja, jag städade ju i alla fall efter mig...

När lillhusse och hans lagkompisar ska spela match är det alltid samling en timma innan matchstart. Det var likadant den här dagen i Fotskäl. Under den timman passade jag och matte på att hitta en skog att undersöka.
Det var en stor skog. Nya okända stigar och natur. Lite läskigt faktiskt. Många okända ljud och lukter i den här skogen. Lite knak och brak och vinden som susade. Jag stannade ofta till för att lyssna och speja på omgivningen. Matte tänkte först inte låta mig springa lös eftersom det var helt okända marker för oss båda. Om jag skulle få för mig att jaga hade hon inte vetat ett skvatt om vart jag tog vägen eller vart hon skulle leta efter mig. Hon släppte dock den tanken ganska fort och lät mig springa själv.
Det var dock ingen större risk att jag skulle dra iväg. Jag kände att det inte alls var läge att ge mig av på äventyr. Skogen verkade stor och mörk. Och matte hittade på kuliga saker så jag hade att göra. Matte hade också att göra. Hon hittade gula kantareller och blev så glad så glad. Sa att det var ovanligt att hitta gula kantareller så sent på året. Vi gick en rejäl sväng där i skogen. Det var faktiskt lite sol - konstigt nog - tycker annars att hela november har regnat bort.
Så var det dags för matchen. Jag och matte gick tillbaka och in i ishallen. Det är inte alla ishallar som vovvar är välkomna i, men här fick jag följa med in.

Det var en hund till inne på matchen. En svart labrador som hade sina sympatier i det andra laget. Den försökte psyka mig med blicken så att jag inte skulle kunna göra mitt jobb. Det gick jag inte på. Då försökte den skälla för att få min uppmärksamhet. Jag brydde mig inte om det heller. Jag hängde med i matchen.

Och visst gick det vägen den här gången också. Bäcken vann till slut med 4-3 över Fotskäl. Jag räckte i smyg ut tungan åt den svarta labradoren - haha, min lillhusses lag vann, haha. Labradoren skällde när den gick förbi mig... jag tittade oskyldigt upp på matte...

Jag var dock lite besviken på matte...hon hade glömt min "fans-damask" i Bäckens färger. Flera undrade var den var någonstans.

söndag 15 november 2009

Yes, yes, yes!

Oj, oj, oj, vad jag är bra!
Ordspråket fungerade - dåligt genrep gav bra premiär.

Matte var faktiskt lite orolig inför anlagstestet. Hon litade inte riktigt på att jag skulle fixa det. Inte för att det skulle vara hela världen - det är bara att prova igen om det skulle gå lite skrynkligt.

Nu började dagen med att Lilleman, Kajsa och jag möttes upp hemma hos Elvis och Kajsa. Därifrån lastade vi in oss och mattarna i vår bil och körde mot Orust. Mattarna var lite nervösa alla tre. Vågade inte prata om ev fortsättningsövningar efter avklarat anlagstest. Sa att det fick anstå till hemfärden om det hade gått bra...Vi vovvar var coola.

Väl framme mötte även Elsa med matte upp. Nu var alla fyra cairnarna för dagen samlade och stamtavlorna samlades in av domaren. Så kom han ut och sa "då börjar vi med Murray´s Clova".

Min matte hann knappt samla ihop sig, men som tur var hann hon inte heller stressa upp sig. Nu var det bara att följa domaren ut i skogen. Jag var supertaggad. Hade redan räknat ut vad vi skulle göra och vem som visste vart vi skulle. Jag följde domaren i hasorna som en hund(?!).

Så visades vi till spårstarten. Nu var det dags för mig och matte att visa vad vi gick för.

Och som jag visade det. Jag spårade nog det bästa jag någonsin gjort. Matte höll i snöret bättre än någon gång förut. Jag lotsade mig och matte genom hela banan till slutet och hon lät mig jobba i lugn och ro. Även då jag var lite osäker på ett ställe och noga sökte av vinkeln trodde hon på min förmåga och lät mig jobba. Det var nämligen så att personernas "hjälpmedel" saknades helt och hållet på det här provet. Matte var helt enkelt tvungen att lita på mig och det gjorde hon bra. Mitt arbete ledde oss fram till slutet utan problem och jag hittade klöven direkt.

Matte nästan studsade av lycka i skogen.

Innan vi startade sa matte till domaren att hon gärna tog emot tips på förbättringar efteråt. Domaren sa nu; istället för att backa och lägga kortare spår om hon verkar ha svårt att koncentrera sig bör du länga spåren. Upp mot 8-900 meter kan du gott lägga. Så att hon inte lär sig att det är slut alltid efter max 600 meter. Lägg också gärna in en "paus" på ett par minuter där ni hämtar andan och kanske ger hunden lite vatten. Och så på det igen.
Man fick ett protokoll på sin insats och i det stod bara positiva saker om mitt arbete.

Jaha - nu måste visst matte lägga sig och vill säga vad det stod i protokollet... Ja, jag är inte den som vill skryta - men matte är en sån som gärna skryter. Den som vill kan hoppa över nästa stycke. Det är bara kul för närmaste fancluben...

"Tar sig snabbt an spåret. Tar spåret med språng. Går runt utan anmärkning. En mycket duktig hund som spårar bra. Bra förararbete. Bra tempo."

Matte undrade vad "Tar spåret med språng" betydde. Var det positivt eller negativt? Det skulle vi se som positivt sa domaren. Därav bilden ovan...

Efter oss var det dags för Lilleman och därefter Kajsa. Det gick strålande även för dem. Mattarna sken som solen. Skrattade och sa att nu kan vi planera i bilen på vägen hem.

Nu var det bara Elsa kvar att ta sig an sitt spår. Elsa var också jätteduktig och hittade sin klöv. Det var bara det att hon fick lite annat som hon var tvungen att kolla upp och göra där i skogen. Som liksom kom i vägen för arbetet lite grand. När hon sen blev påmind om vad hon skulle koncentrera sig på så gick det jättebra. Det var bara det att det inte var godkänt att bli lite påmind. Ähh! - det kunde väl någon ha sagt före. Jag menar vi är ju cairn - vi gör allt på vårt eget lilla vis. Det borde ni veta vid det här laget.
Johanna och Elsa var inte speciellt nedslagna av det här. De ska prova igen.

När vi kom hem på eftermiddagen så skulle det firas tyckte matte. Ungdomarna i familjen hade nämligen presterat bra båda två. Nicke och hans lag hade passat på att vinna sin match när jag var i skogen. Nu togs det fram och korkades upp "bubbel" med yrsel i till det vuxna personerna och "bubbel" utan yrsel till Nicke. Jag fick ett smarrigt märgben med en hel del märg i och kött utanpå.

Livet kan vara betydligt sämre!



fredag 13 november 2009

Efter...

...mycket möda, stort besvär, lååång tid och en hel del hjälp på slutet är jag äntligen trimmad och klar.
Sur är jag faktiskt. Tänker inte alls posera för att visa resultatet. För ska det vara så här vet jag inte om jag har lust att vara så snäll som jag är på trimbordet.

Alltså fatta! Matte höll på i över två veckor med att trimma mig. Upp och ner på trimbordet. Ibland gick det en dag eller två emellan, men ändå... Plockade lite här och där och sen vågade hon inte ta mer förrän hon tittat ordentligt både inne och ute på hur pälsen föll. Jösses.
Jag skruvade på mig och sprattlade omkring mest hela tiden. Det gjorde väl inte saken direkt lättare för matte, men här gäller det att göra vad man kan för att avskräcka henne från fortsatt trimmande. Husse, som vägrade hjälpa till att hålla i mig för att jag skulle stå still, tyckte att jag kunde prova att bita henne lite i näsan. Det skulle jag aldrig göra. Bita ligger liksom inte för mig. Nä då får man sprattla istället.

Efter två veckor var matte ganska nöjd med det hon åstadkommit och det allra sista vågade hon inte ta eftersom hon var rädd att ta för mycket. Hörde ni?! Rädd för att ta för mycket! Hahaaha.

Matte var ju på trimkursen utan mig och kunde alltså inte få tips och råd om hur just jag skulle trimmas. En av trimcoacherna, Ann-Christin Larsson som för övrigt är min lydnadsfröken, erbjöd då matte att kika på resultatet av det som matte lyckats prestera på egen hand.

Ann-Christin tyckte också att det dröjde låång tid innan matte ringde och sa att det var dags för besiktning. Ja egentligen hörde jag att hon sa att nu vågade hon inte ta mer utan att någon kollade om det blev rätt.
Så i måndags åkte jag och matte till Ann-Christins gård och hennes alldeles egna trimstuga. Tänk att ha en egen trimstuga i trädgården - det är grejer det, tänkte matte och såg framför sig hur Nilsson byggde en friggebod till henne på landet. Tycker jag att han kan låta bli - bättre han bygger lite agilityhinder till mig.

Ann-Christin berömde matte för arbetet som hon gjort med min päls. Grundarbetet...lade hon sen till och trimmade bort nästan lika mycket till...

Hon berättade och visade, matte tittade och kände. Kamma, hålla undan, trimma, lyfta upp, trimma, kamma, trimma, ställa upp hunden, kamma, trimma, lyfta upp, trimma osv osv. Matte tycker det ser så lätt ut när proffs som Ann-Christin eller Charlotte arbetar. Fingrarna rör sig flinkt och vant genom pälsen. Då ser även matte precis var de har tänkt att trimma och rätta till. Linjerna på min kropp syns jättetydligt. Värre är det när hon står där själv...totalblind och valhänt.
Dessvärre är hon nu bara mer inspirerad av att lära sig lite mer om trimmandets ädla konst. Jag som trodde hon skulle bli nedslagen och överlämna detta till proffsen.

Trots den långa handläggningstiden och småbråken på bordet är jag och matte bästa kompisar. Vi är dock utmattade...

tisdag 10 november 2009

Dåligt genrep...

...ger bra premiär???
Ja, det får vi sannerligen hoppas. För på lördag är det ju dags för anlagstest. Jag misslyckades nämligen med uppdraget att spåra upp klöven i söndags. Det har aldrig hänt att jag helt har tappat bort mig i spåret. Visst har jag ibland haft lite svårt med fokuseringen och uthålligheten, men jag har alltid tagit mig fram till spårslutet och belöningen. Nu hänger det kvar en sprillans ny och fin klöv i skogen någonstans. Synd på så rara ärtor.

Men mattarna sen då!! De var ju helt lost in space de också...yrade omkring och lurade mig och fick mig att korsa både mitt eget och Lillemans spår. Inte ens de kunde hitta fram till klöven. Och jag som trodde de var "gudar" som både visste var man skulle hitta och starta spåret och avsluta och hitta klöven.
Hmm... det verkar som om de har något slags hjälpmedel för att hålla koll på var spåret är någonstans. Undrar vad det är för något? Näsan är det i alla fall inte! Det kan jag garantera. De har noll koll på dofterna i spåret. För om hjälpmedlet helt plötsligt saknas så vet de nada. Snurrar runt och tittar sig förvirrat omkring.

Hörde att matte sa att jag kan se ut som en dum blondin i dessa lägen. Att det ser ut som om ingen är hemma i mina ögon. HA! Prata för dig själv, matte! Inte ser du speciellt intelligent ut när du snurrar omkring och kikar i alla riktningar. Som om man skulle kunna SE ett spår...snacka om att inte ha alla hästarna hemma i stallet. Näsan matte - näsan, är det som är användbart till att spåra med. Det vet ju till och med minsta valp.
En som vet hur man använder nosen är Elvis. Se så fint han spårar i bokskogen. Han klarade ett långt och svårt spår med tillbakagång hur bra som helst.
Carina har bara att hålla i snöret och hänga med. Någon gång var hon osäker på om han verkligen gick rätt väg, men Elvis var stensäker. Och allteftersom spåret fortskred visade det sig att Elvis hade rätt. Såklart!
Lilleman var också jätteduktig i sitt spår. Trots att jag varit där och klampat omkring tog han sig genom det partiet. På ett ställe hade det dessutom gått en häst i spåret men inga problem för Lilleman. Han hittade sin klöv snyggt och prydligt.

Sheltien Sanna var också med ute i skogen och skulle få prova på att spåra för första gången i sitt liv. Hon tyckte att klöven var äcklig. Spåra var nog en rätt onödig grej om det var en sådan sak som var belöningen. Tror att hon tyckte det skulle vara roligare att spåra upp ett får och sen valla hem det.
Här står jag lite förvirrat och funderar på vad som gick snett i mitt spår. Var tappade jag bort det någonstans? Hur ska detta gå på lördag?

Matte har hela tiden sagt att mitt problem är uthålligheten. Spårar jättefint och lugnt. Ganska noggrann och metodisk. Problemet är bara att jag i slutet släpper lite på fokuseringen och det är då jag kan tappa bort mig.
Matte anade vart det barkade idag när jag istället för att fortsätta spåra började balansera på en trädstam mitt i allt. Det var faktiskt spännande dofter på den också ska ni veta. Jag gick visserligen vidare i mitt spår efter det, men koncentrationen var inte lika god. Och kort därefter hade jag som sagt tappat spåret.

Så nu är matte tveksam till om det är för tidigt med anlagstestet på lördag. Vi hinner inte träna uthålligheten nåt vidare tills dess.
Men ett bra träningstillfälle blir det i alla fall.

måndag 2 november 2009

13 bast

Kan ni tänka er det? 13 år gammal. Jösses, snart kan man väl inte kalla honom för lillhusse längre. Vad skall jag kalla honom då? Juniorhusse kanske?
Och lång har han blivit...snart har han vuxit om matte. Det retar henne lite. Ha! Gott åt henne - kan hon få känna på hur det är när alla "ser ner" på en. Det är inte så kul alla gånger. Är liksom lite svårt med pondusen när man får titta uppåt och säga till på skarpen... Nu är lillhusse en välartad ung man som man sällan behöver säga till på skarpen, men som han själv uttryckte det; "Nu börjar den jobbiga tonårsperioden".
Paket fick han också. Jag älskar paket. Det är så kul att riva av pappret. Först hjälpte jag honom med de mindre paketen i sängen. Hade tänkt hjälpa honom med frukosten också, men det fick jag inte. Därefter hjälpte jag till att öppna ett stort nere i soffan.

Lillhusse var så glad över min hjälp. Jag är helt grym på att dra i och av papper. Synd att han får så konstiga saker i sina paket. Inte ett enda som gick att äta på.

Själv planerar jag vad jag skall önska mig i julklapp. Nå´t ätbart vill jag nog ha i alla fall.