tisdag 31 mars 2009

På nya äventyr

Jo, så är det...
Det blev lite nya äventyr för mig på cairnpromenaden i söndags.
Även den här gången var det en massa vovvar och människor med på promenaden. Jag kan fortfarande bara räkna till 15 och det var fler hundar än så...fler personer också. Vädret var toppen och omgivningarna i Sandsjöbacka är härliga.
Vi startade som vanligt med en koll av rangordningen och välkomnade nya kamrater till flocken. Det gick nästan lika smidigt som vanligt. Bara ett litet gruff som personerna fick hjälpa till att reda ut. Några av oss cairnar ville ta ställning och ge sig in i bråket på ena eller andra sidan, men det är inget för mig. Jag stod lite vid sidan och tittade på. Jag gillar inte bråk och tänder som blir elaka. Däremot busbråkar jag gärna om någon känner för det. Milton och Trixies dotter Agnes kände väldigt mycket för det och vi lekte så det stod härliga till. Jag gillar dessutom Gilbert mer och mer - ja inte som karl, för det är han inte ännu - men som lekkamrat tar han sig mer och mer. Han försökte dock vara lite man och flörtade vilt med Tyra, men det hade han inget för. Tyra kräver en större portion mognad av sina kavaljerer och framförallt vid rätt tidpunkt. Nu tyckte hon att han var bra jobbig och hade ett fasligt sjå att hålla honom borta på ett lagom burdust sätt.
Min matte hade jättegott godis med idag och dessutom flera varianter. Köttbullar, prinskorv och kassler. Ni må tro att hon blev populär. När hon kallade på mig, Clova, var det många som tyckte att de hette just precis så. Speciellt Frankie tyckte att min matte var toppen idag och sprang gärna till hennes sida. Hon tog sig en och annan tur dit, även utan inkallning på mig...
Alla var på gott humör och vi travade på till en bergknalle som låg i solen där vi fikade. Nu fick alla personerna presentera sig själva och oss hundar. Vi vovvar solade oss i alla varma och kärleksfulla ord om oss. Vi är alla väldigt omtyckta av våra familjer och ingen ville byta ut oss mot en annan ras. Trots att vi är en aning egna...
Under hela promenaden hörde jag min matte säga till folk att jag har blivit så duktig igen och visade med handling att så var fallet. Matte ropade och jag kom till henne. Tyckte nästan att hon lät lite självgod och säker på sig själv när hon pratade om hur vi tränat. Jaha - nu tycker hon att hon har kontrollen igen...Jag hörde hur hon pratade vid fikat om att jag inte bara hade en räv bakom örat, utan en bakom varje öra. Dessa två rävar började nu kommunicera med varandra. Ska hon verkligen få gå där och tycka att hon har lyckats?! Så enkelt ska det väl inte vara?! Träna lite och så tror hon att jag lyder i allt?! Skrytmåns!! Hon går ju omkring och tror att jag kommer på inkallning för att HON vill det - jag vet att jag kommer på inkallning om JAG vill. Nä nu är det nog dags att ta ner henne på jorden igen!
...och så var jag borta igen...
Det var nämligen så att Trixie och Asta kände för att ta en tur på egen hand, jag var ju redan på väg och inte sen att hänga på. Synd att man inte ser mattes min när hon inser att jag har dratt på egna äventyr igen. Där fick hon för sitt självgoda sätt och för att hon trodde hon kunde slappna av. Det kan man inte - det gäller att fortsätta vara en intressant ledare om jag skall följa. Nu var jag inte borta så länge. Jag vände tillbaka efter en liten stund. Ville inte göra henne så orolig - hon gör ju så gott hon kan. Men sätta matte lite på plats tyckte jag var nödvändigt. Nu hörde jag att hon ropade och helt plötsligt kom jag galopperande till henne på stigen. Hon blev strålande lycklig av att se mig och jag fick massa godis och pussar. Inga sura miner alls. Synnerligen lyckat drag från min sida anser jag. Nu har jag henne på tårna igen - hon är som bäst då!
Trixie och Asta ville vara ute en stund till och hängde inte med mig tillbaka. De kom till rätta en stund senare istället.

Hej där matte! Vad tror du? Kommer jag till dig? Eller drar jag åt nå´t annat håll?

torsdag 26 mars 2009

På trimbordet

Ja, så har man hamnat på trimbordet igen. Det finns hur många fördelar som helst med att vara en cairn. Det finns dock en nackdel... trimmandet... Det är något man får stå ut med då och då om man vill vara snygg. Och det vill man ju - vara snygg alltså! Ni människor kan jämföra det med att gå t.ex till tandläkaren. Till tandläkaren är det inte jättekul att gå, men vill ni ha fina tänder så går ni dit ändå. En del upplever det värre och andra är ganska opåverkade, men riktigt mysigt är det nog ingen som tycker att det är.
Som tur är så har jag Charlotte som trimmar mig. Hennes händer är skickliga och så varsamma som det går att vara. Resultatet blir en grymt snygg Clova!
Charlotte säger att jag har blivit jätteduktig på trimbordet. Jag står eller sitter snällt mest hela tiden. Det finns dock vissa ställen som som jag inte gillar att bli trimmad på. Svansen är ett sånt ställe och rumpan...då vill jag lämna bordet! De flinka fingrarna tar sig vant genom även dessa platser på kroppen på ett så skonsamt sätt som möjligt.
Och så får man ju pauser med jämna mellanrum under trimningen.

Då kan jag passa på att vänslas lite med min favoritkille Bobby. Visst är han syndigt mörk och läcker?!

"Ser du matte - vilken kille va?!"
"Ta nu riktigt många kort som jag kan ha som idolporträtt hemma vid min korg".
Jag kan ha något på mattes sängbord också - då ser jag det bra om jag ligger i mattes och husses säng.
Hoppas att matte planerar in en långpromenad snart med Swebreezegänget. De är verkligen toppen att hänga i skogen med. För även om det är Bobby som är min favorit, så är alla vovvarna härliga kamrater till mig.

lördag 21 mars 2009

Älgar också


Jag och matte var på promenad i Slottsskogen. Vi gick på alla möjliga gångvägar och stigar. Det finns en hel del att välja på i Slottsskogen - det är bra. Vad som inte är bra, tycker jag, är att jag måste gå i "snor" som koppel heter på danska. Det är bara att acceptera säger matte. Här är så mycket små barn, hundar och andra djur. Alla måste samsas om utrymmet och inte sätta skräck i varandra. Det ger oss en bra anledning till att träna hundmöten utan att hälsa på den andra hunden. Jag har ganska stark revirkänsla och kan skälla ut en och annan hund på hemmaplan. Så att träna hundmöten hemma på gården kan gå precis hur som helst. Antingen är jag duktig och går med kontakt och lyssnar på mina personer eller så skiter jag högaktningsfullt i dem och talar med ljudlig stämma om för den andra hunden att; "här hör du minsann inte hemma - så packa dig iväg". Ibland tror sig matte veta att jag uttrycker "jag är liten, jag är rädd, men kom inte nära för då smäller det" - pyttsan! Jag liten och rädd?! Skulle inte tro det...
Hur som helst...matte har lärt sig på kurserna att det gäller att få mig att lyckas med det jag tränar på - alltså tränar vi oftast någon annanstans än på gården. Då är Slottsskogen perfekt. Många hundar och gott om plats för träning. När vi tränar brukar matte börja med att säga "vovve kommer" och då gäller det för mig att titta var den är nånstans. När jag ser den säger matte att jag är duktig och därefter skall jag gå fot med ögonkontakt med matte mer eller mindre hela passagen. Om matte ser på mig att jag tycker den mötande hunden verkar läskig så brukar vi gå i en båge med stort avstånd till den andra hunden. Om jag inte tvekar så passerar vi närmare. Jag börjar faktiskt bli riktigt duktig på detta nu och det bästa är att jag vet vad som gäller när orden "vovve kommer" sägs.
Efter att vi har tränat så går vi mera fritt så att säga. Kanske går vi och tittar på djuren eller sälarna. Idag gick vi upp till älgarna...Jag har spårat älg men aldrig sett en i verkligheten så det var med spänning jag gick fram mot staketet. Kolla där ligger en älg. Ser ju inte så farlig ut. Ska man kanske ge sig av efter i skogen någon gång när tillfälle bjuds...Jag tittade ordentligt och sniffade i luften för att komma ihåg lukt och synintryck.

Helt plötsligt reste sig älgen och en annan kom fram bakom ett träd. Jag for baklänges och välte matte precis när hon skulle ta ett kort till...Jösses var de SÅÅ stora?!! Tror jag skiter i att jaga dem...öhh - det räcker så bra med rådjur och harar...Det var då sjutton till "bigga" djur. Börjar förstå varför de kallas "skogens konung".

måndag 16 mars 2009

Bullens varmkorv

Ja den konservburken har jag blykoll på... Först var det bara en stor burk - men sen...när GOP:en öppnade locket spred sig härliga dofter från dess innehåll! Locket öppnades redan innan burken sattes i elden. GOP:en har varit med förr och vet att burken blir vansinnigt varm av att stå i elden - det blir svårt att öppna den då... Nu vaktade jag det väldoftande innehållet med mitt liv.

Mina personer bestämde sig tidigare för att alla de stora granarna, tallarna och björkarna skulle tas ner. De var oroliga vid varje storm att något av dem skulle ramla ner på vår stuga eller grannarnas hus. Dessutom gjorde de att det blev en hel del skugga på Ellens tomt. Avverkning beställdes och utfördes. Oj så annorlunda det med ens såg ut. Jag var och inspekterade - tyckte det såg bra ut. Men kvar stod ju den gamla förvuxna granhäcken... Den skymde utsikten mer i min nivå så att säga... Mina personer tyckte att den såg förskräckligt ful ut. Jag tyckte att jag hade taskig utsikt över vägen utanför. Gert-Ove (GOP:en) tillfrågades om hjälp och han startade genast motorsågen och skred till verket. Någon dag senare var den gamla granridåhäcken borta och låg istället i drivor på tomten... Nu skulle den "bara" forslas bort, eftersom det skulle ha tagit många dagar att elda upp skiten. I helgen som gick var det så dags att hyra släpkärra och börja slita o dra... GOP:en och husse slet som djur. Matte och lillhusse slet lite också. Jag sprang omkring och drog i en och annan gren och kollade alla lukter i rishögarna. När personerna var lite ouppmärksamma tog jag små turer runt i området och kollade vad som hänt i de andra husen och stugorna. Om det kommit nå´n ny katt eller kanin eller så... Jag och lillhusse passade också på att gå på promenad och leka på tomten.

Efter att ha kört flera vändor till Bråta med ris var det dags för belöningen. GOP:en tog fram den färgglada burken och öppnade den. Det var då jag insåg att den innehöll en skatt. "Försiktigt nu GOP:en - vält inte burken".

Nu kom Ellen och hennes personer också. Ellen hade varit hos Charlotte och blivit snygg i pälsen. Jag tittade avundsjukt på henne och sen på matte. "Hörru matte - det är dags att beställa tid för mig också"! Såg att matte tog upp telefonen med en gång så det tog visst skruv.
Nu var det bara att vänta på att korven skulle bli varm, sa personerna. Helt onödigt tycker jag. Varför ska man hålla på och värma något som man sen måste blåsa på för att inte bränna sig? Alltså helt logiskt är det då inte...och tid tar det...tid som man kunde använda till att käka korven istället!

Den är väl kvar där inne? - korven...? Bäst att kolla att den goda lukten finns kvar. Korvar kan vara lömska - det vet ju jag. Kommer ihåg hur jag hypnotiserade ner falukorven från bänken hemma i köket. Tänk om nå´n annan hade fått Bullens varmkorv att gå upp i rök.
Till slut var korven tillräckligt varm för personernas smak och nu kunde den avnjutas.
Min taktik var nu att störa så mycket som möjligt vid själva upptagningstillfället. Eftersom det var varmt vid elden, var det lätt hänt att personerna tappade en korv just då om de blev lite störda. Dessa korvar - flera stycken faktiskt - delades sen ut till mig och Ellen. Mmm de var supergoda - men aningens varma. Sa ju att det var helt onödigt att värma!
Dessutom ligger det nästan lika mycket ris kvar på tomten - så vem vet kanske blir det mer korv i Skårtorp.

fredag 13 mars 2009

Vilken tajming

Häromdagen ville jag gå på långpromenad. Matte var lite halvrisig så hon tvekade på att ge sig ut så långt. Då föreslog jag att Ellen kunde följa med, då behöver vi ju inte gå så himla långt, för då rusar vi hundar av oss lite överskottsenergi med hjälp av varandra. Det tyckte matte var en strålande idé och ringde genast upp Ellens husse Lasse. Hörde hur de pratade om vilken tid de skulle träffas och var de skulle gå. Eftersom det var snöoväder på väg in mot västkusten kom de fram till att träffas tidigt. Amundön stod på promenadprogrammet.
Amundön är ett käckt ställe att gå på så här tidigt på året. Inga djur i hagarna och de enda människor som är där ute och går är hundägare.

Det är härliga ytor att springa på i hagarna och längs med vattenbrynet. Klipporna är kul att klättra på och vattnet smakar konstigt. Det finns bänkar som man kan hoppa upp på - då blir det godis.
Man hittar också många konstiga grejer längs med strandkanten. Alltid lika kul att plocka upp och springa omkring med. Det blir nästan alltid nå´n reaktion från personerna som oftast tycker att det vi har hittat verkar vara något äckligt och vill att vi ska släppa det. De har så konstiga åsikter - nästan allt som legat ute ett tag tycker de är äckligt. Va?! Det vet man ju inte förrän man undersökt, luktat och smakat ordentligt! Till och med då kan det vara svårt att avgöra om det är äckligt eller bara lite annorlunda eller spännande.
Får ta mig en tur upp på bordet igen - sugen på mer godis...egentligen vill jag få bort smaken av den äckliga saken jag hittade på stranden men det tänker jag aldrig erkänna...

På Amundön finns det också många roliga träd att klättra i. En del växer lite lågt som det på bilden. Andra är omkullfallna och de är nästan roligast för då finns det många grenar och stammar horisontellt att välja på. Jag är duktig på att klättra och balansera i träd. Ellen håller också på att lära sig. Jag vågade balansera på en rätt smal trädstam som var mer än två meter upp i luften. Det var ett sånt där träd som vält. Matte lade upp godis på olika ställen på de olika grenarna och sen fick jag klättra upp och omkring och leta upp dem. Jättekul.


Man kan hitta andra skatter på ön - kolla Ellen - hon har hittat en napp! Är hon inte söt med den i munnen?
Vi gick runt hela ön och var uppe på högsta toppen och tittade på utsikten. Där finns det ett stort stenröse - cairn. Passar ju perfekt! Det här stenröset var tydligen väldigt gammalt och hade använts till gravar åt människorna för länge sen. Ja där fick man sig en historielektion också. Vilket mek det måste varit att släpa alla stenar dit upp...
När promenaden närmade sig slutet yrde det lite snö i luften. Då vi satte oss i bilen vräkte snön ner...Vilken tajming!
Bra att Lasse hade kameran med - då blir det några kort till bloggen.

tisdag 10 mars 2009

Jag väntar...

Ja, här sitter jag och Ellen på rad och väntar...på godis...
För övrigt väntar jag på att matte ska få lite tid över. Jag menar - är det rimligt att jobb och andra oväsentliga människosysslor ska gå före mig och min blogg? Jag är av den bestämda uppfattningen att jag är centrum i världen och den borde snurra runt mig. Matte säger att det har jag fått alldeles om baktassen. Jag är en liten kugge i världen säger hon...en viktig kugge i den här familjen, men dock bara en av medlemmarna - inte centrum. Hmm - ska man tro på det?
Icke desto mindre - matte har haft lite svårt att få tiden att räcka till. Nu börjar det lugna ner sig men fortfarande är det mycket som pockar på hennes uppmärksamhet.
Jag har ju mycket som inte har blivit berättat...som när jag snodde mattes kyckling, träffade min andra syster Nellie (Murrays Ceres), gick ett spår som matte lagt (= tillåtet), blankett hos Ellen, tjejhelg hos mormor, lek på gården med mina kompisar Ludde, Theo, Cicci och Castor, långpromenad med Ellen eller hur duktigt jag har tränat. Vi var också på en sån där liten inofficiell utställning och tränade för att bibehålla den lilla vanan som vi trots allt skaffat oss i utställningsringen. Matte säger att ett och annat kan vi nog berätta så småningom. Typiskt att hon måste hjälpa mig med tangentbordet - knapparna sitter alldeles för tätt för mina tassar.



Den här bilden är tagen hos mormor. Den här kanten på soffan är perfekt för mig. Jag har strålande utsikt ut över gräsmattan och vägen utanför. Inget undgår mitt hököga. Jag bestämmer om det är OK eller inte att gå därute på vägen. Vem är i centrum då?

onsdag 4 mars 2009

Skvallertant

Näe - det är jag absolut inte! Men det har ju varit cairnpromenad och då händer det ibland grejer. Som liksom bekräftar att vi är extremt självständiga vovvar...
Jag älskar cairnpromenader - det gör min matte också. Jag tror att alla hussar och mattar tycker att det är superbra att vi har en så aktiv klubb i väster. Vi hundar tycker i alla fall det.
På kvällen innan den här promenaden var det ett kraftigt snöfall, men när dagen grydde var det sol och flera plusgrader. Så eventuella farhågor om dålig uppslutning kunde arrangörerna glömma. Vi var många vovvar och personer som slöt upp. (Jag kan bara räkna till 15, så jag slutade då och konstaterade bara att det var många...)Fler och fler bilar kom och lastade ut fler kamrater till mig. Idag är det Ellens husse Lasse som står för alla bilder. Visst är de fina?

Nu börjar det! Kom igen nu alla - nu drar vi mot skogen. Kan vi inte gå lite fortare matte?

Släpp jyckarna loss - det är cairnpromenad! Vi startar på direkten. De flesta känner varandra sen tidigare och de som är nya i gänget blir snabbt upptagna i flocken. En snabb kontroll av rangordningen bara, så är det klart att busa loss.

Tror att alla personer kan se framför sig hur det var förr i tiden, i Skottland där våra förfädrer kom ifrån. Då var det nämligen vanligt att man hade ett gäng med sådana här små tuffingar som höll ordning på gårdarna. Såg till att alla hade det bra helt enkelt och hjälpte till med jakt.

Flockbildningen är klar. Nu är det vi mot världen! Ja, personerna får ju vara med på ett hörn också, men eftersom de alltid ska ha ett ord med i laget så passar vi på att ta initiativet ordentligt idag. Här tisslar och tasslar vi om vad vi ska hitta på och när det är bäst att genomföra det...Om vi håller oss i närheten en stund och kommer på inkallningarna, så slappnar snart personerna av och då gör vi en utbrytning...då är de inte beredda...Hihihi...

Ja! Så var halva gänget borta...Jag tänker inte berätta namnen på vilka som var med - jag är ingen skvallertant - men som ni ser så står min matte med kopplet i handen, utan hund och med mössan uppskjuten i pannan av frustration - spanandes bort i skogen...Ett par hundar kom tillbaka efter bara ett par minuter. Jag och mellangänget kom efter...en stund...

Den sista hjälten fick vi vänta länge på...vilken uthållighet och vilket mod att följa vårt spår så länge och på slutet alldeles själv! Jag är impad och lite besviken att jag inte hängde på hela tiden - vilket äventyr det skulle varit. Sida vid sida upptäcka världen..."Det var du och jag mot världen" sjöng visst någon schlagertönt en gång. Den chansen missade jag.

Vi andra passade på att fika under tiden vi väntade. Här är det hovfotograf Lasse och Ellen som delar en macka. Vem höll i kameran då?! Aha - Ellens matte Jenny är lika duktig på sådana apparater.




Jag och matte käkar ostmacka. Skall skriva till facket tror jag...hon får alltid mycket mer av mackan än vad jag får! Orättvist!
Undrar om det är lagligt...








På promenaderna brukar det alltid vara ett tema som personerna pratar om vid fikat. Det var det idag också...
Och idag var det ett synnerligen vältajmat tema. Cairnterriers och träna lydnad - går det? Min lydnadsfröken Ann-Christin på bilden berättade om hur hon började träna lydnad med sin första cairn. Och visst det går sa hon - men man får jobba lite mer...och ta med i beräkningarna att allt inte kommer att gå som på räls...vår vilja kommer att spela ekipaget många spratt. "Eller hur Charlotte"? sa Ann-Christine och vände sig mot Charlotte som skrattande kunde instämma och berätta om hur det ena gången på tävling var nästan full pott på alla delar och lysande betyg. För att vid nästa tillfälle få 0 poäng på nästan allt...men med många gapskratt!
Kolla där kommer ju den sista hjälten! Perfekt lydnad - bara lite fördröjd...

Fikat fortsätter en stund till - det är ju så underbart väder. Inte ett dugg kallt.

Nu är vi på väg igen. Alla springer lösa och sköter sig exemplariskt. Trots att vi har nos på ett hyfsat färskt älgspår. Till och med personerna har koll på att det är älgspår - det syns ju tydligt i snön. Deras luktsinne är kass - måste ha snön till hjälp för att SE att här har gått en älg...Patetiskt...

Vi håller oss gärna först i spåret. Trots att promenaden börjar gå mot sitt slut har vi massa ork till spring och bus.
Till slut kommer vi fram till skogskanten och det är dags att samla ihop gänget. Det är några eftersläntare kvar i skogen men nästan alla är samlade på den här bilden. Visst ser vi nöjda ut?
Måste hem och kolla almanackan när det är dags för nästa promenad - jag längtar redan!