söndag 29 mars 2015

Clova+klicker = kaos


Hej allesammen!

Hade ni glömt mig? Clova? The one and only? ...bitch...? Då är det dags att påminnas tror jag. Matte har numera ett Facebook-konto som hon skriver ett och annat sant eller osant ord på. Mest om oss hundar - det gillar jag - men världen i övrigt tycker nog att hon är rätt tjatig. För all del finns det många hundvänner som tycker det är kul att titta på en och annan bild och höra om det hänt något kul, men det är liksom inte rätt forum att berätta allt som jag tycker är viktigt att berätta. Skulle det vara någon mening med det hela skulle jag ha ett eget FB-konto...tror jag ska ta upp det på nästa styrelsemöte i familjen...

Just nu går jag på kurs. Det är kul att gå på kurs. Jag har gått många kurser genom åren så jag kan väldigt många grejer. När jag vill alltså. Vill jag inte så blir det inget med kunnandet. Det vet matte vid det här laget... Den här kursen är speciell för det är en specialkurs i Nosework för bara cairn som Nya Varvets Hundskola anordnar åt Cairn i Väst. Nosework håller jag på med jämt...på egen hand alltså...jag nosar mig genom de flesta promenader som vi gör men den här sporten innebär att man ska lära sig att tala om för sin person var någon har gömt lukten eukalyptus. Tycker ni det låter korkat? Ja jag undrar varför de valde en så märklig doft...när det finns kattbajs, rävpink, halvruttna råttor och räkskalsrens. Men det har väl med de tvåbentas åsikter om vad som luktar angenämnt att göra. Bara att köpa läget förstår jag, men jag begriper inte varför de inte lyssnar mer på mig.

Den första gången på kursen letade vi bara efter godis i korgar, pizzakartonger, burkar, krukor och på tegelpannor - busenkelt. Personerna blev också instruerade och fick i hemläxa att klicka in oss med klicker för framtiden. Den andra gången fick de leta efter godis på liknande sätt men nu fanns det bara godis där det också luktade eukalyptus. Detta för att vi skulle fatta att eukalyptuslukten innebar godis. Tyvärr var jag inte med vid andra tillfället så den kopplingen hade inte jag med mig idag. Klicker däremot kan jag - det har matte försökt träna mig med många gånger. Det brukar sluta med att matte slutar använda klicker igen...varje gång... Jag tycker nämligen det är så roligt med det ljudet att jag blir alldeles till mig i trasorna. Jag river av hela registret med kunnande i ett hiskeligt tempo för att få höra klicket och få mitt godis. Tanken med klicker är att man ska bana in nya kunnanden och liksom självlära sig genom att prova sig fram till rätt beteende. Klicket ska tala om för oss att vi gör rätt, att godis snart kommer och uppmuntra oss att göra det igen och så ökar man svårighetsgraden allt eftersom och ställer högre krav för klick och belöning. Problemet för mig är bara att eftersom jag är så snabb på att bjuda på sjuttioelva beteenden så hinner varken matte med att klicka på rätt beteende eller jag att uppfatta vad det möjligen var som jag gjorde rätt. Det brukar sluta med kaos och oreda. Dagens kurstillfälle var inget undantag...

På en station fanns det en pizzakartong mitt på golvet. Jag begrep direkt att den hade betydelse. Luktade eukalyptus gjorde den också. Däremot fanns det inget godis och det innebar att den inte var superhet för min del att sticka ner nosen mot. Jag började med att gå fram och köra tasstarget...inget klick. Då satte jag mig bredvid...inget klick. Jag la mig bredvid...inget klick. Då satte jag ner nosen och började köra omkring kartongen och se! nu kom det ett lite tveksamt klick och jag fick min köttbulle. Nöjd med mig själv följde jag matte till startpunkten och så började vi om. Nu rusade jag fram och krafsade omkring kartongen med tassen - det borde ju göra susen - kartongen åker omkring jätteroligt och borde ge mig klick och stoor köttbulle. Nähä - inget klick. Då körde jag genom repertoaren - sitt, ligg, target, gå runt, stå, sitt vid matte, titta på matte, krafsa på kartongen, high five, titta på matte mer intensivt, krafsa på matte, dansa, nosar på stolar, krafsar på kartongen, sitt, ligg, stå, high five...inget klickljud hörs och nu är jag desperat... Matte tittar sig förvirrat runt i lokalen för vägledning... Till slut ställer jag mig och hoppar på pizzakartongen! Matte nu lätt förtvivlad... Fortfarande inget klick och då hopp/krafsar/biter jag i kartongen och HALLELUJA - där kom klicket! Ge hit köttbullen NU matte! for genom min hjärna, men vad jag gjort till slut som blev rätt hade jag ingen aning om. När det blev min tur nästa gång var jag så frustrerad och förvirrad att jag bara ställde mig bredvid matte och stängde av... Alltså matte - kan vi inte bara göra det här lite enkelt - tala om vad jag ska göra. Jag har verkligen ingen aning om vad du vill. Nu skämdes matte över att hon gått för fort fram - jag behöver bättre kunskap om lukten eukalyptus och dess innebörd innan vi kan göra den här övningen igen.

Ja så gick det idag... Matte har fått nya lärdomar om hur det är att vara hundförare. Jag kan redan allt - det är upp till matte att få ur mig kunskapen på rätt sätt. Så det så!


tisdag 1 april 2014

Återuppstått???!

Hej därute!
Oj det var längesedan jag var på min blogg och skrev... Matte påstår att jag har tappat inspirationen men jag vet att det inte är så. Det är nämligen hon som har tappat inspirationen - det har jag från en säker källa.
Ni kanske undrar vad som har hänt under all den här tiden? Har jag tappat stinget? Massor har hänt och jag har definitivt inte tappat stinget. Det är full fart på mig och min lilla compadre Texa som synes på bilden ovanför. Jag kan nog inte återge allt som hänt under de två år som bloggen varit inaktiv men allt är bara toppen med mig. Ett par år äldre har jag ju förstås hunnit bli, men jag bär mina 7 år med mycket stor värdighet. En tik i sina bästa år! Vet vad jag vill och när jag vill det. Bestämd säger min matte. Tja...kan väl hålla med henne om det... Vet man bäst så kan man vara bestämd - alltså...veleri är för de unga och okunniga. Energi slösar man på det som är viktigt eller roligt. Är det inget kul eller angeläget på gång kan man vila. Som tur är finns det vansinnigt mycket som är förbaskat roligt och viktigt. Oftast sammanfaller det. Livet som cairnterrier är härligt!
Nu återstår det att se om detta är en nystart på bloggeriet eller bara ett svagt tecken som återigen tystnar...

onsdag 11 april 2012

Blir så trött...

Sådana här skyltar möts man av allt oftare...

När man som vi bor i staden, verkar det som om hundar är den absolut och i särklass största faktorn till otrivsel. På i stort sett alla små gräsplättar eller miniträdgårdar i anslutning till hus och gårdar finns dessa skyltar. Skyltar som säger åt oss att inte sätta ens en liten tass på gräset och ve den vovve som kissar!

Jag kan läsa vad som står och förfasas... för att därefter demonstrativt sätta mig och kissa några små droppar på den förbjudna plätten. Texa har lite svårt att få ihop bokstäverna ännu, men reagera är hon duktig på. Hon frågar mig vad det står på skylten och därefter försöker hon riva ner den. Hon är en handlingens dam den unga! Heder åt henne!

Matte blir också irriterad. Hon och våra övriga personer sköter rengörandet efter oss helt prickfritt. Finns inte en knappnål skit kvar efter att vi varit på G. Dessutom städar både jag och Texa efter andra djur som inte har en person med sig som plockar upp. Vi äter upp skit efter hare, rådjur, räv och katt. Älg och hästskit tar vi också hand om, om vi får chansen vill säga... Med andra ord är området renare efter att vi varit där än det var före!

Ändå ska vi stå där med dåligt samvete för att vi är kissnödiga (och tycker att det är lite dålig stil att pinka på trottoaren så det blir blött om tassar och skor).

Matte blir irriterad över dessa skyltar eftersom de finns så många andra "bovar" i samhället. De allra flesta hundar åtföljs av en person som noggrant och ordentligt tar upp efter att vi varit på toaletten. Men vem städar efter katterna som skiter i sandlådan? Vem tar upp alla fimpar som rökare slänger hej vilt omkring sig? Vem tar upp alla tuggummi som slängs? Papper? Muggar? Plastpåsar? Kycklingben efter picknick? Kapsyler? Glasbitar? You name it!!!

Visst finns det hundägare som är rötägg precis som det finns rökare som är det, men att dra oss alla över en kam är att ta i tycker jag! Jag skulle verkligen önska att alla som har en vovve i snöret sköter sin del. Vi vovvar kan nämligen inte göra mycket åt saken. Vi har naturbehov som alla varelser och hundtoaletter är ännu inget alternativ.

Jag skulle önska att dessa förbudsskyltar ersätts av antingen ingen skylt alls, alternativt en som säger "tack för att du plockar upp efter din hund".

Vi vill också existera!

lördag 24 mars 2012

Vårkänslor

Vilka härliga dagar det har varit på slutet! Våren har verkligen anlänt och det med besked. Solen och värmen har återvänt. Åtminstone tillfälligt kanske man måste lägga till. Man vet aldrig när det blir bakslag.

Häromdagen var det dags för oss 4 vänner att verkligen spana in våren där man ser den först. Nämligen på St Amundön sydväst om Göteborg. Det är ju allmänt känt att värmen kommer från sydväst och alltså borde man hitta den just där. Och visst hittade vi den!

Greta blev så lycklig och till sig av alla känslorna att hon for iväg ner för berg och klippor och ut på stranden. Det låg nämligen en stor flock med svanar strax utanför strandkanten och guppade. De låg inte kvar länge när Greta kom farande och skuttade ut i vattnet med stora galopp-språng. På bilden ovan ser ni svanarna flaxa iväg och en lycklig cairnterrier som är den som är närmast stranden. Vem har påstått att en cairn inte kan vara en fågelhund eller vattenarbetande?

Vi andra tre står kvar uppe på klipporna och tittar på spektaklet. Matte och Lasse tittade också, men de tyckte det var skönt att ingen svan kom till skada.
Längre ut och högt uppe på berget med utsikt blev det fika i vårsolen. Det är så härligt att vända ansiktet mot solen och känna värmen. Utsikten går inte av för hackor och det gjorde inte fikat heller.
Det är väldigt roligt med de här minicairnpromenaderna. Vi är goa kompisar alla fyra vovvar, även om Texa och Greta har mest utbyte av varandra och jag och Ellen gärna tittar på sånt som intresserar oss.

På ön finns också några stränder där det finns mycket att undersöka. Gräva lite i sanden är ju alltid skoj.

Vi träffade flera andra hundar som vi kunde snacka och leka lite med. Personerna kunde prata med andra personer. Vi fyra väcker ofta en hel del uppmärksamhet. Vi framstår som oerhört söta, pigga och roliga små varelser med en massa energi. Många vill höra lite mer om oss. Personerna är aldrig svåra att få att prata om cairn och alla våra fördelar. De hör redan till de förtrollades sida. De redan övertygade. Och har inget emot att fler ska bli ägare av en cairn. För vem vill inte ha ett sånt här litet yrväder?

fredag 2 mars 2012

Matte matt...

...och inte på mig!

Tänk att den dagen kom! Den dagen då matte framhåller mig som ett föredöme och förebild. När hon i berömmande ordalag säger att mitt uppförande är att ta efter. Att jag kan så mycket. Jojo, man är rätt bra alltså.

Igår var det en härlig dag. Riktigt varmt, vindstilla och en sol som lyste från en klarblå himmel. Matte var ledig och trots att det stod både städ och tvätt på programmet egentligen, så är hon inte svår att övertala till förändring av planerna. Nu togs det kontakt med Ellen, Greta och deras husse Lasse. Och visst var de med på en tur runt Lilla Delsjön. En minicairnpromenad tog sin form och vi kunde släppa loss våra kroppar i den härliga vårdagen. Det gick undan må ni tro! Det fanns mycket spring i våra ben, mycket bus i våra kroppar och en massa intressant att lukta på.

Och personerna hade fickorna fulla med extra gott godis som de glatt delade ut när vi var duktiga. På bilden är det Lasse som ger godis. Greta och Ellen får först och jag och Texa väntar på vår tur.

Vi var inte ensamma den här dagen på stigarna och vägarna runt sjön. Många var ute och gick med hundar, barnvagnar eller sprang. En del red på hästar och andra cyklade. Alltså en salig röra med människor och djur. Det fanns tre hundar som skötte de flesta mötena mer eller mindre perfekt och så fanns det en som lämnade en del övrigt att önska...

Såklart att det finns allra mest energi i de två yngsta hundarna. Greta och Texa röjde runt om oss hela tiden. Två busfrö med otroligt mycket glädje i kroppen. Det är en fröjd att se. Jag och Ellen hängde på många gånger, men vi är också intresserade av att nosa och komma till personerna och fråga om det inte är dags för en gotta. Som vanligt när jag är skendräktig är jag en betydligt lugnare och mer sansad hund. Man kan kalla det mer väluppfostrad än normalt. Det är en sida av skendräktigheten som matte faktiskt uppskattar.

En som inte är sansad eller skendräktig är Texa. Hon har kommit in i en ny valpålder och är helt sjövild. Kolla bara den oskarpa uppenbarelsen på bilden ovanför. Det är Texa som rör sig så fort så det går inte att fånga henne på bild knappt. En okontrollerbar röra av ben och kropp kommer farande genom skogen och runt benen. Hit och dit och runt och runt far den lilla illbattingen omkring. Med svansen på topp och ett alldeles lycksaligt humör. Det är så mycket glädje i hunden att man nästan blir matt själv.
Här kommer båda unghundarna farande från vänster. Greta kan ibland ha rymmarfasoner men för tillfället är hon klart duktig på att stanna i vår närhet. Både Greta och Ellen går samma lydnadskurs som Texa gör just nu. Ellen är stjärna på kursen och även Greta gör stora framsteg. Båda två lyssnar och lär. Texa är klassens DAMP/ADHD barn. Nu blir kanske någon arg för att jag skriver så men det är matte som sagt det och det är sagt med mycket kärlek. Lite självkritik lägger hon nog också in i det hela. Hon begriper inte vad hon gör galet. Varför våra vägar till lydnad och framgång hela tiden är så krokiga. Texa vill verkligen göra rätt för sig men det pyser liksom över hela tiden. Energin bubblar över alla kanter och det blir mest pannkaka av allt. På kursen har därför matte taggat ner och försöker jobba på en stadig relation med bibehållen glädje och framåtanda eftersom t.ex sitt kvar bara är helt omöjligt just nu.

Detta syns såklart även i skogen... Relationen med matte är finfin. Lydnaden obefintlig. Inkallningar - superbra, men att stanna vid mattes sida och låta sig kopplas är uteslutet. Stannar gör hon på kommando...men bara typ två sekunder, sen är hon på väg igen...

Vi tränar mycket på att ställa oss vid sidan av stigen och låta andra passera lugnt och snyggt. Texa sköter sig jättebra tills dess att matte anser att mötet är avklarat. Då far hon efter löparen och hänger sig i hälsenan eller skosnöret. Om Texa är den som upptäcker mötet tar hon kommandot och far framåt för att busa. Ju fortare den som passerar rör sig, desto svårare är det att ha kontroll på systeryster. Cyklister kan bli rent farliga möten... Hästar som springer är inte heller ett lyckat möte just nu för den unga damen. Som tur är tyckte även hon att de var lite väl stora att mopsa sig mot. Hon stannade på lite avstånd åtminstone, men där gick det bra att blåsa upp sig. Som tur var mötte vi väldigt trygga hästar och ryttare som stannade tills dess att matte fått ordning på Texa. Hästarna stod lugnt och tittade på den, för dem lilla råttan, som lät så förskräckligt.

Till hennes försvar ska jag säga att många möten faktiskt gick riktigt bra. Men det är de misslyckade som sätter sina spår i matte och gör henne alldeles matt. Det är då hon försöker få Texa att ta efter mig. Hon berömmer mig jättemycket och säger till Texa att jag är ett föredöme att ta efter. Jag skötte ALLA möten klockrent.

När promenaden löpte mot sitt slut var det tre trötta hundar som lugnat ner tempot något. Och en som fortfarande hade svansen viftandes i topp HELA tiden. Som hela tiden försökte trigga oss andra att busa mer. Även Greta hade en hel del energi kvar men hon har lärt sig att hushålla med den lite bättre. Busa när vi rörde oss. Vila när vi stod still. Det vore något för Texa att lära sig också.

När vi kommit hem hade dock timmarna i skogen tagit ut sin rätt. Nu slocknade både jag och Texa i en harmonisk hög i soffan. Hon är verkligen söt när hon sover...

tisdag 21 februari 2012

5/etta

Eller kanske skriver man "femetta" eller 5/1:a. Ja, vad vet jag? En hund...

Vad jag däremot vet är att vi var i Vemdalen under sportlovet. Det är en femetta. Under samma vecka fyllde både jag och Texa år. Jag 5 år och Texa 1 år. Alltså en femetta. Dessutom är vi två de allra bästa vovvarna på hela fjället! En typisk femetta!

Jag är ju sen flera år en van fjällresenär. Kan hantera snö mellan tårna och vet hur man hittar ställen att kissa på i all snö. Har också koll på hur man beter sig i längdspåren och i pulkabacken. Inte ens i slalombacken känner jag mig osäker. Snövessla har jag åkt och jag vet att man ska undvika djupsnö när man har korta ben. Vet att kortaste vägen aldrig är den snabbaste och att rådjur, räv och ren bara går att jaga där snön är ordentligt tillplattad. Eller om man har en bra förlöpare...
Jag vet också att man blir glad av snö och att det inbjuder till att springa fort och busa i allt det mjuka och kalla. Har man dessutom en kompis och roliga personer som leker med en så är lyckan total. Stora vidder och fri lek - det är grejer det.
En som däremot inte har så stor erfarenhet är lilla Texa. Hon har bara varit i Vemdalen en gång och hann då bara bekanta sig med omgivningarna och börja vara i snön. Hon hade svårt att hitta platser att göra ifrån sig på och hon tyckte det var jätteläskigt att åka snövessla. Fast den gången var även Ellen och Greta med, så att det var kul att leka i snön rådde det inget tvivel om. Texa hade mycket goda minnen att bygga vidare på.

Nu var det dags att fortsätta hennes utbildning till elegant fjällvovve. Elegant är hon redan så då återstår resten...

Trots att det är jag som är rymlingen i familjen så var det Texa som fick ha lina på sig i spåret. Konstigt kan man tycka, men det är faktiskt helt logiskt. Så här års är det inte så många picknickar med korvmackor på gång. De få som ändå pågår kan matte parera från mina "attacker" och som jag sa innan... de vilda djuren går inte att sätta fart på i djupsnö. Jag är dessutom riktigt väluppfostrad och lydig när vi går på tur. Jag vet vad som förväntas av mig.

Texa däremot... Trots att hon ännu aldrig har rymt från matte, aldrig varit riktigt utom synhåll, så är det nollkoll på den unga damen. Hon vet definitivt inte vad som förväntas av henne i spåret och på fjället.

Hon gillar att lekjaga allt som rör sig fortare än oss. Och att lekanfalla helt oväntat om någon möter och passerar oss. Med viftande svans och "farligt" läte kastar hon sig över eller ibland framför eller under folk och fä. Helt unpredictible... På vanliga promenader till fots har matte sällan några problem att förekomma henne, då kan Texa vara lös och bli inkallad för att uppföra sig då vi blir passerade. Matte på skidor - längdskidor ska tilläggas - är en annan sak... Då har hon fullt upp med att hålla ordning på skidor, stavar och sig själv. Man kan säga att hon är aningens otymplig... Då krävs det lina på unga damen för att skydda andra skidåkares hälsenor och byxbakar... Inte helt populärt i alla läger att ha en cairnterrier hängandes i rumpan...
Vi gick på tur flera gånger. Texa lärde sig mer och mer. De första gångerna sprang hon framför, bakom, på vänster sida, på höger sida, stannade, rusade framåt eller försökte bita i skidspetsarna om vartannat och i en salig röra. Måste beundra matte att hon inte hamnade i drivorna fler gånger än hon gjorde... Hon fipplade med lina och senare flexikoppel för att inte trassla in sig totalt. Fick rätt bra snits på det tycker jag, men visst blir det enklare när vi kan vara säkra på att Texa har fattat galoppen. När vi båda kommer att kunna vara lösa. Då kan man stanna och nosa där man vill och springa fort när man vill. Då måste det inte vara utförsbacke för att vi ska kunna sträcka ut helt och hållet.

Texas utveckling gick fort framåt. Skulle tro att redan nästa gång vi åker till Vemdalen så kan hon vara lös på våra turer på fjället.
Även hemma vid stugan har vi kul. Grannen två stugor nedanför oss har också hund. Hon heter Kil och är en blandning mellan lapphund och bordercollie tror jag. Vi träffades många dagar och kunde leka tillsammans i snön.
Speciellt Texa och Kil hittade varandra helt och fullt. De lekte i djupsnön och Kil banade väg för Texa. Här på bilden kan ni se hur Texa får kämpa då hon inte väljer att springa i Kils spår.

Jag lekte också en del men vad som är ännu bättre är att på Kils tomt finns det gamla älgklövar och renstekar nedgrävna av henne. Eftersom Kil fick leka med min Texa så tyckte jag att det inte var mer än rätt att jag nosade reda på och grävde upp godsaker som hon omsorgsfullt gömt. Det var OK för Kil. Hon visste väl att jag inte skulle sno med dem hem till Göteborg...dessutom fick hon nog nya av sin husse med jämna mellenrum. Där fanns ständigt nya att leta upp och därför tillbringade jag mycket tid med uppletande "arbete" medans de unga lekte järnet.
Även Nicke och hans kompis Vincent var ute och lekte kul lekar med oss. Det är bland det roligaste jag vet. Lillhusse leker så himla roliga lekar med mycke fart och bus.

Ja, se sportlov är en kanonbra uppfinning. Alla är lediga och det är aktiviteter hela tiden. Både för hundar och personer. Man sover så gott på natten efter all frisk luft och all motion.

Här sätter jag och Texa iväg ännu en gång så snön ryker. Hoppas vi åker snart igen!

tisdag 7 februari 2012

Kalaspingla och pudding

Milda makter! Hur är det möjligt? Hur gick det här till? Kolla rosetten längst till höger. Det står CERT på den!

Alltså, själv har jag ju koll på att jag är en tjusig tjej, men det har inte varit helt självklart att utställningsdomare har tyckt likadant. Jag har blivit utsedd till pudding några gånger i min "utställningskarriär". I personernas värld är det det samma som CK, certifikatskvalité. Det har min matte varit väldigt stolt över. Det betyder att domaren tycker att man håller mycket hög kvalité enligt rasstandarden. Steget från att bli utsedd till pudding till att bli rankad som kalaspingla kan vara väldigt stort. Det är bara en tik och en hane varje gång som får den utmärkelsen, alltså får det som personerna kallar CERT. Och kan ni tänka er?! Den här gången var det en domare som tyckte att det var jag som skulle bli cairnterriernas kalaspingla.

Tror jag får ta det från början. Jag har ju också en liten compadre som har lyckats strålande den gångna helgen.

Normalt sett är det så här mycket fart på mig och Texa. Glada och fulla med spring i benen.

Texa har nu blivit 11 månader gammal. Hon har provat på att visa upp sig på inofficiella utställningar för att lära sig hur det ska gå till. Hon har varit en liten speta som har varit full av bus och mest studsat omkring av glädje i ringen. Nu tyckte både Ann-Christin och matte att det var dags för henne att prova på en riktig utställning.
På vintern finns det inte så mycket att välja på och de som går i Sverige är stora internationella utställningar. Kan vara lite onödigt att studsa runt, busa och riva inredning och väggar på så allvarliga tillställningar.

Ann-Christin hade då som förslag att hon skulle få börja med en utställning på nationell nivå i Norge. Nu skickades anmälan på Texa och eftersom jag ändå var tvungen att följa med, så anmälde matte även mig till utställning. Roligare att ha en uppgift att fylla än att bara hänga med och sitta i bur när alla andra har roligt.

En Texa med hållning och attityd...och en deppig Clova utan fart och utstrålning...

När det närmade sig avfärd började matte få panik. Hon tyckte att jag var för tjock och Texa var helt sjövild. Matte och Texa är i en ständig konflikt för tillfället. Texa hittar på stolligheter och matte säger NEJ. Nej och nej och nej... Hon låter som en trasig CD-skiva. Vilket får Texa att lyssna ännu mindre... Begriper inte att matte inte kommer ihåg hur det var. Det var ju likadant med mig.

Tur att det är Ann-Christin som ska ratta den lilla illbattingen tänkte matte och koncentrerade sig på att få bort 200 gram från min kropp. Det är baksidan med utställning...matte vill att jag ska ner till matchvikten 8.3 kg. När det lyckats och vi var fintrimmade så var hon riktigt nöjd och så bar det av i bilen upp till Oslo.
En bild tagen innan jul på utställningen på Åby. Texa är grym på "stå".

Vi checkade in på fint hotell. Texa har aldrig bott på hotell och hon tyckte det var jättespännande. Hon rymde ut i korridoren och rejsade för allt vad hon var värd. Jag tog en liten runda jag med.
Inne var det varmt men ute var det förskräckligt kallt. Gå ut och kissa var en pina. Man fick köldkramp i tassarna och det gick nästan inte att kissa. Så kallt var det! Jag är dessutom deppig efter mitt löp och ser mest ut som ett ösregn. Allt liksom hänger ner på mig. Svansen, öronen, mungiporna, hållningen och humöret. Nånstans nere i källaren återfinns alltihop.

Lördagen grydde och vi for till utställningshallen. Hälsade på folk och hundar. Fick vänta en god stund innan det var vår tur. Matte var bekymrad igen. Hur skulle hon kunna visa upp mig som var så "nere"? Dessutom var hon bekymrad för domaren verkade inte tycka om speciellt många hundar. Det var inte många som fick röda band utan de flesta åkte ut med blå. Och även om de fick ett rött band så fick ännu färre CK. Det fanns hundar som vann sina klasser med bedömningen excellent men något puddingpris fick de inte. Snåljåp!

När det var Texa's tur höll matte och jag tummar och tassar. Ann-Christin tog in den unga damen och tillsammans utförde de alla momenten fullkomligt strålande. Texa travade, stod still och visade upp sig på ett helt fantastiskt sätt. Det gick absolut inte att se att detta var hennes första riktiga utställning. Domaren blev faktiskt nöjd med vad han såg och delade ut ett rött band till Texa. Otroligt! Vilken liten loppa! Faktiskt imponerad av henne.

Jag på en tidigare utställning. Jodå jag kan allt jag också...

Strax blev det min tur och matte visade att även hon hade laddat en påse med köttbullar - härligt! Nu tog hon fram sitt bästa humör och plockade upp mig från källaren. In i ringen med härlig attityd och viftande svans. Det är ju kul det här matte! Vi är ju ett team!

En som dock inte var imponerad var domaren...han hittade inte många rätt på mig. Jag var en kraftig dam. Inte tillräckligt feminin. Jag var för tjock och jag rörde mig inte något vidare. Manhaftig...nog första gången någon sagt så om mig. Huvud, nos, hals, vinklar, längd på kroppen, pälsen och tempramentet var han nöjd med men det räckte bara till det blå bandet. Som för merparten av hundarna.

Av 22 cairnterrier tror jag att 8 fick bedömningen excellent. Rätt imponerande att lilla Texa var en av dem.
Hemma på hotellet fick vi härliga goda tuggben att gnaga på. Vi vilade och slappade en stund. Mysigt att vara på äventyr. Personerna verkade också trivas. De snackade och snattrade. Vi fick middag på rummet och personerna kunde äta gott i restaurangen. I ett annat rum satt alla domarna och hade gemensam middag. Matte blev lite fjantig och sa buttert att där inne går det nog vilda rykten om en cairnterrier som var så tjock och så bedrövlig att se på så henne kan ni inte missa imorgon... Ann-Chrisitin skrattade och höll med! Nä...såklart hon inte gjorde...hon försökte intala matte att det är en ny domare imorgon. Helt nya förutsättningar. Och jag är INTE tjock.

När vi skulle gå ut på kvällsrundan satt många domare nere i foajebaren och pratade. Matte försökte få ut mig och min ösregnslekamen ur deras åsyn så att de inte skulle se hur jag ser ut utanför ringen när jag är deppig. Ann-Christin fick sen bogsera runt mig på rundan. Hade verkligen ingen lust att röra på mig i onödan. Texa trippade glatt på i mattes koppel. Liksom som kontrast till mig...

Nu blev det söndag och det var dags igen... Ny domare, nya givar. Matte nervös och lite stirrig. Hon hade ingen större lust att gå in med mig igen. Hon var tillbaka flera år i tiden rent mentalt. Tillbaka till den tiden då det inte gick så bra för oss i ringarna. Dessutom med en Clova som såg ut att vilja dra något gammalt över sig. Jag satt bra i buren och hade ingen lust att komma ut.

Precis som igår var det Texa's tur först. Hon gick om möjligt ännu bättre idag. Vilken liten talang hon är! Och så kul att HON tycker att det är kul att visa upp sig. Även den här domaren tyckte om vad han såg och gav nu den unga damen excellent rött band och till och med CK! Vilken framgång! Utsedd till pudding på mer eller mindre första försöket!

Såg på matte att hon var mäkta stolt. Tänkte lite att om hon bara tar in mig i ringen så ska jag göra mitt allra bästa för att hon ska bli stolt över mig med.

Nu hade hon redan bestämt att jag skulle gå in idag också. Och hon var taggad. Här gällde det att jobba med liten Clova om jag skulle ta mig ur källaren och skippa ösregnet... Vilken förvandling! När jag äntrade ringen for svansen upp. Hållningen på topp. Humöret som ett solsken. Stegen spänstiga. Och matte stolt hållandes i kopplet. Här kommer vi!

Och kan ni tänka er! Den här domaren tyckte om lilla mig! Han tyckte jag var en feminin kalaspingla och placerade mig som 2:a i bästa tikklass och jag fick CERT. Jösses vem kunde ha anat det?

Så när matte och Ann-Christin summerade helgen på vägen hem till Sverige igen, kunde de inte annat än säga att helgen varit en succé. Vilka framgångar för oss båda damer. Och så roligt vi har haft det. Matte säger att det nog blir fler tillfällen för oss att åka iväg och visa upp oss. Texa har framtiden för sig och jag är still going strong.

Ytterligare en bild som visar Texa's fina hållning och pigga uppsyn och med kontrasten Clova i förgrunden...deppig efter löp...

lördag 21 januari 2012

...mögdag...

Vissa dagar är liksom förgjorda. Man borde förbjuda sådana dagar. Nu i veckan var det en sådan dag. Den började inte bra för varken mig eller Texa, men Texa's dag tog sig allt eftersom.

Morgonen var bara allmänt rörig med en trött lillhusse som skulle till skolan. Det är inget barnlek att försöka få upp honom och få honom till frukostbordet. När vi kommer för att hälsa godmorgon med blöta pussar fräser han att vi ska gå undan. Mmm inget vidare morgonhumör på den figuren...

Morgonpromenaden blev bara en kort historia och därefter åkte vi in i bilen. De flesta gånger som vi åker bil händer det något kul där bilen stannar. Nu stannade bilen på ett ställe där det INTE är kul. Så fort matte öppnade bilen såg jag var vi var. Det är ett ställe där det alltid gör ont...

Antingen har man ont redan när man åker dit och har man inte det så tar det definitivt ont när man är där. Skitställe! Veterinären alltså. Och då har vi ändå en av de bästa som finns - nämligen Hans-Jörgen Nielsen i Lerum/Bollebygd. Den här gången var ingen av oss sjuk eller skadad när vi åkte dit. Den här gången skulle vi ta spruta mot rabies och därmed få ont när vi var där.

Jag gick in i lokalen med uppsynen hos någon som är på väg mot sin undergång. Texa gick glatt viftandes på svansen in genom dörren. Vänta du bara sa jag till henne - snart viftar du inte lika glatt. Jag åkte upp på bordet först och fick min spruta. Ryckte till lite och såg lidande ut men inte mer än så. Texa däremot pep i högan skyn när det var hennes tur. Dramaqueen! När vi gick ut från kliniken viftade dock bådas svansar igen.

Nu åkte bilen igen och stannade nästa gång i Jonsered. Härligt! Långpromenad på gång. Och den var härlig ända tills vi på håll hörde folk och hundar i skogen. Matte kopplade upp mig i långlinan. Jag är nämligen i någon konstig form utav löp tror vi. Kommer inget blod men jag är svullen och beter mig på alla vis som om jag löper.

När vi närmade oss varandra ropade matte att hon hade en löptik i linan. De mötande personerna försökte kalla in sina hundar utan att lyckas. Vovvarna kom nu fram och gick direkt på mig. Två stora svarta Gordonsettrar uppvaktade mig nu väldigt ivrigt. Matte kikade noga och såg att det var hanar och att de hade kulorna i behåll. Ajdå...Jag försökte freda mig men det var svårt med två. Hade jag den ena under kontroll framför mig så var förstås den andre bakom mig och försökte lukta mig i rumpan och mer därtill. Matte försökte schasa bort dem men det hjälpte föga. Den som däremot hjälpte till på ett synnerligen engagerat sätt var Texa. Jag höll som sagt den som jag såg till att ha framför mig under kontroll. Den som försökte komma till bakom mig, höll Texa på plats med vilda skall och utfall. Hon var som en riktig terrier där hon försökte försvara min dygd. Go Texa go!

Matte tyckte dock att vi var lite i underläge mot de betydligt större settrarna och lyfte till slut resolut upp mig i famnen - vilket fick till resultat att hon nu hade en Gordonsetter klättrande längs med sin kropp för att komma åt lilla mig. Den andre höll Texa fortfarande under kontroll.

Nu hade mattarna till settrarna kommit fram och fick tag i sina hundar. De fnittrade lite generat och sa att de var kastrerade. Ja, det syns då inte sa matte. Nä, var de kemiskt kastrerade och det var då inte lätt, eller för att säga omöjligt, att se eller förstå.

Nu kom vi undan utan att det blev några cairn/gordonvalpar producerade och kunde glatt fortsätta promenaden.

In i bilen igen och nästa gång den stannade var det vid Ove's gatukök i Partille. Mums tänkte jag...bästa korven i staden. Tror ni vi fick något? Nä, inte den minsta smula! Matte den boven lämnade oss i bilen och käkade utomhus - helt utom räckhåll för våra nosar. Skit!!!

Väl hemma igen tänkte jag att nu kan det väl inte bära mig emot mer idag. Pyttsan! Nu kom det värsta!

När middagen var avklarad packade matte träningsryggsäcken med extra gott godis och bästa leksaken...och tog bara med sig Texa och åkte iväg för att gå på lydnadskurs med cairnterrierklubben!!! Vad är nu detta?! Jag ska väl också vara med? Jag vill ju alltid vara med när det händer något kul. Ännu mera skit! Sur gick jag och lade mig i favoritfåtöljen. Såg för mitt inre hur kul Texa hade med matte på kursen. Det är inte rättvist.

Efter ett par timmar kom de tillbaka. Glada och trötta efter en jättebra lektion. Kul för er...

Matte såg nu att hennes Clova var lite ledsen efter dagen och tog nu fram det extra goda godiset. ¨Kom Clova, sa hon, kom - så går du och jag ut och tränar. Så klart att min lilla favoritClova måste få träna hon också¨.

Nu blev jag pigg igen och glad. Jag vill också ha egentid med matte. Nu fick vi till ett riktigt bra träningspass borta på grusplan i Engelska parken. Jag var superfokuserad och matte tydlig och generös med godiset. Härligt! Vi är verkligen ett bra team när båda är på hugget. Det stannade till och med en person och tittade på vårt tränande. Tyckte att vi var riktigt duktiga. Tror att han var lite impad av att det var en liten terrier som var så fokuserad på sin förare.

Så till slut blev dagen faktiskt bättre även för mig.