tisdag 27 januari 2009

Sitter fast!



Tusan också!

Här känner man massor av spännande dofter och så sitter man fast i ett snöre...På dagens promenad i Delsjön hade matte tagit med spårlinan. När jag skulle springa lös så var det med den hängandes efter - hur kul är det? Så fort jag fick nos på något och drog iväg så skulle det tränas "STANNA" och "KOM". Om jag inte lyssnade så tog det tvärstopp. Kom ingen vart. Tvärstopp tog det flera gånger...Matte ropade med hög och ibland arg röst om jag skulle stanna eller komma. Arg blev den då jag inte lyssnade och då stannade ekipaget tvärt när linan sträcktes. Jag lyssnade kanske något bättre efter ett tag men det krävs nog många träningar och en rolig matte innan det blir ordning och reda i ledet igen.

Ordning och reda bland vovvarna på cairnpromenaden var det dock. Vi var och hälsade på hos cairnarna Greta och Märta i Björboholm i söndags. En massa vovvar och personer mötte upp - det är så spännande med nya skogar att promenera i.

Charlotte, James, Elektra och lille Gilbert kom hem till oss på morgonen. Jag blev döbesviken att inte Bobby var med - istället hade Charlotte med en liten räka som hette Gilbert. Var bara tvungen att sätta honom på plats. Hos mig bestämmer jag över nykomlingar...( jojo, det är lätt att vara tuff mot de som är mindre...Mattes anm.) Jag lugnade mig rätt kvickt och det var kul med sällskap i bilen.

Skogarna runt Björboholm var helt sagolika - man kunde gå och springa hur långt som helst. Frågor satt lite här och där i skogen och det var ju kul att personerna också fick något att jobba med. De blir lätt så frustrerade annars och måste hålla på och kalla in och styra och ställa eller hitta på något annat helt olämpligt. Nu kunde vi vovvar springa omkring och vi höll kanonbra ordning på varandra och personerna - vi tappade inte bort en endaste. Inte ens ett par minuter. Matte var så glad över att jag skötte mig så fint - hon trodde nog att hon hade viss pli på mig. Det kan hon få fortsätta att tro - det blir bäst för husfriden...men om sanningen ska fram så var det ju hundflocken som gjorde att jag var med hela tiden. Finns ju inget roligare än att springa med sina vänner.

Matte var förresten duktig med frågorna - jo jag har ju insett att hon är läraktig - och fick en käck liten "påse" att ha godis till mig i. Bra pris tycker jag - hoppas att hon använder den snart - tror att det får plats mycket mer godis i den än i mattes ficka...

fredag 23 januari 2009

På väg

uppåt på skalan! Men som ni ser kikar jag ännu högre upp. Det räcker inte att ha tagit sig upp i markplan. Här har jag tagit hjälp av en sten för att ta mig uppåt, men snart klättrar jag av egen kraft upp mot toppen.
Jag är fortfarande lite väl självständig (enligt matte), till och från, under den tiden som jag får springa lös på promenaden. Nu har vi i och för sig inte varit i storskog sen förra gången jag stack, men även hemmavid finns det ställen att smita på. På det stora hela tycker matte att jag sköter mig bra. Måste säga att matte sköter sig bra också. Hon hade liksom blivit lite förutsägbar och tråkig. Det säger sig självt att om man ska matcha jakt krävs något alldeles extra för att jag ska lyssna och välja mattes alternativ. Vet inte om matte kommer att hitta något sådant alternativ - men hon har helt klart blivit en kuligare ledare att samarbeta med. Godis i all ära, jag älskar godis, men lek och bus är en härlig uppmuntran också. Och det blir man inte rund om magen av...
Jag skall se till att matte läser i lydnadsböckerna ordentligt - hennes utveckling verkar lovande. Goda råd från cairnvänner är nog också bra om hon fortsätter att lyssna på och inte glömmer. Carina t.ex berättade redan förra våren på en av cairnpromenaderna, hur viktigt det är att husse och matte är roliga och spännande att komma till och det hade matte liksom tappat bort lite grand. Tur att böckerna påminde henne...




Härligt att matte fortsätter att jobba med mig lös. Speciellt kul är det att busa i snön. Promenaden idag på morgonen var jätterolig. Vi busade med snöbollar och grenar. Jag var aldrig långt borta från matte - för vi hade så kul.
Men det är klart - inget rådjur eller hare inom lukt eller synhåll...så någon riktig värdemätare var det ju inte...

torsdag 22 januari 2009

I källaren



Jaha, så var man i nivå med källarplan i plus och minusskalan. Enligt mattes skala alltså. Kallade mig "hopplös byracka" och köpte flera böcker till mig som handlar om lydnad.
"Läs noga och begrunda Clova" sa hon.
Då undrar ni kanske vad jag gjort för att få matte på detta dåliga humör?
Tja - det var ju tennisträning för Nicke igen. Jag och matte tog vår promenad igen. Jag fick vara lös igen. Mycket inkallningar och andra övningar utövades - jag skötte mig strålande. Så såg matte att jag började bli lite ivrigare och kallade in mig igen - jag kom. Sen for jag iväg igen kors och tvärs - men på inkallningen var jag på stenen som matte anvisade, precis så snabbt som matte önskade. Nu började matte känna sig säker på att inkallningarna fungerade...knappt hade hon tänkt tanken förrän jag drog iväg. Jag stängde av för inkommande samtal fullständigt. Den här gången vet inte matte vad det var jag drog efter och ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt det heller...men det var en massa spännande lukter och vibbar i skogen som bara måste undersökas. Eftersom jag kom ihåg att matte var orolig när jag var tyst, så gav jag nu ett och annat skall för att lugna henne. Matte ropade eller tjoade också, men inte alls så mycket som sist - bara enstaka gånger. Efter bara 5 minuter var jag nöjd och sprang i god fart tillbaka till matte och fick mitt godis. Nu blev det dock inga kramar...Direkt efter det inledande berömmet och godiset fick jag höra de mest häpnadsväckande ord från matte - typ - hopplösa byracka, bedrövliga skrälle, skithund plus en hel mängd med olika svärord. Arg som ett bi var hon. Och jag åkte ännu längre ner på minus...typ källarplan...
På kvällen var det lydnadskursen med Cairnterrierklubben. "Sällan har väl den kommit mer lägligt" sa matte och såg sur ut. Hon pratade med fröken Ann-Christine för att få goda råd om hur hon skall möta min förkärlek för att "stänga av" och dra iväg på egna äventyr. Det finns också en möjlighet att mitt extremt självständiga sätt beror på att jag är på väg in i ett löp sa Ann-Christine.
På kursen var det som vanligt roligt och givande. Jag var faktiskt riktigt duktig på att slappna av och vänta på min tur den här gången. Det la matte märke till och var glad för - tur att hon var glad för något idag...Övningarna gjorde jag skapligt - det blir ju inte lika bra som hemma eftersom de andra cairnarna utövar störmoment - men det är väl så det är tänkt antar jag. Träna hemma och sen öva med störning för ännu mer utveckling.
Nästa dag hade så matte köpt nya lydnadsböcker som hon satte i mina tassar med uppmaningen - LÄS och BEGRUNDA. Vet ni vad som stod i den första boken? Jo något för matte att bita i!!!
"Det är aldrig hundens fel att det går snett. Det är föraren (matte alltså, hehe) som måste stå med ansvaret. Om hunden gör fel har föraren inte varit tillräckligt tydlig, hunden missuppfattat, glömt, inte hört, inte förstått eller blivit störd".
Jättebra bok det där...Det är inte jag som behöver träna annorlunda eller mer, utan matte som måste bli en tydligare ledare. Så nu är hon lite spak och sitter med näsan i böckerna.




Det var ju bra att det visade sig att det faktiskt var hon och inte jag som behövde lära mig något. Jag blir utmattad bara av att titta på den här boken...Bäst att ta sig en lur innan man ger sig i kast med ett sådant här sömnpiller. Vem vet kanske hittar jag något kapitel som säger att jag behöver MYCKET mer godis föratt lära mig ordentligt.


Förresten behöver jag inte mer lydnad - jag anser att jag lyder alldeles utmärkt...om jag har lust...och om matte sköter sig bättre.

fredag 16 januari 2009

På minus...


Ja nu är jag ordentligt på minussidan ska ni veta...Nicke spelade tennis igår och då tog jag och matte vår promenad i Delsjöterrängen - precis som vi brukar göra. Jag fick springa lös som vanligt, vi gjorde roliga övningar som vanligt och jag kom på inkallning och höll koll på matte som vanligt. Allt var frid och fröjd. Vi var till och med ute på den frostiga golfbanan och lekte på fairway och jag tog mig friheten att springa genom en och annan bunker. Det får jag aldrig göra när det spelas golf, men nu är det vinter och inte en kotte på banan - bara vi och vi hade kul. Det började mörkna så smått men än så länge var det hyfsat ljust.
Så hörde jag hur det rörde sig borta i skogen. Jag lyfte huvudet och spetsade öronen. Wow - kolla rådjur! Först stod vi blickstilla, rådjuret och jag. Matte trodde nog att hon skulle kunna kalla in mig, men se det hade jag inte tänkt...Jag satte högsta fart och nu vände rådjuret in i skogen med mig rusande efter. Kvar stod matte med kassler i näven och snopen min...Ropade, visslade, tjoade och skrek efter mig att jag skulle stanna. Icke sa Clova - nu är det JAKT!
I 15 minuter var jag borta och under den tiden hann matte bli ordentligt orolig. När jag stuckit någon annan gång har jag bara varit borta några minuter, sen vänt tillbaka. Mörkret föll snabbt, det var 3 minusgrader och jakten hade gått mot ett rejält stup på ca 15 meter. De gånger jag dragit iväg efter vilt har jag alltid gett enstaka skall så att det går att höra om jag är nära eller långt bort och i vilken riktning. Det brukar lugna matte. Nu jagade jag helt radiotyst...Matte däremot var inte tyst - jag kunde höra henne ropa hela tiden. Det gjorde mig lugn - hon var kvar och jag kunde fortsätta med mitt roliga. Till slut var jag nöjd och vände tillbaka till matte som blev överlycklig av att se mig komma springande på stigen. Hon kramade mig och gav mig flera kasslerbitar - jag pussade henne också. Det var ju bra att hon väntade - hur skulle jag annars ta mig hem tvärs över hela sta´n...? Sen blev hon arg...jag fick gå kopplad hela vägen tillbaka till GLTK. Fort fick vi också gå - hade tydligen bråttom nu - hon tänkte inte det minsta på att jag faktiskt var lite trött efter min expedition eller att jag ville nosa lite här och där. Muttrade gjorde hon hela tiden om busiga hundar som man inte kan lita på...Förstår inte alls vem hon syftar på - jag kom ju tillbaka till henne...ja det tog ju en stund men ändå...





Så här såg det ut sekunderna innan rådjuret kom ut ur skogsbrynet. Leken på golfbanan stannar upp - jag riktar uppmärksamheten mot skogen.

Sen ser matte två ljusa rumpor rusa upp i skogen. En större - rådjurets, och en liten som jagar efter - min!

Så ni kanske förstår att jag måste fjäska något alldeles kopiöst mycket nu - det gäller att ta sig upp på plus igen. Och jag hoppas verkligen att hon inte begränsar min frihet nu...Nä det kan hon väl inte göra...men det blir nog några dagar med extremt mycket övningar och inkallningar på promenaderna kan jag tänka.

tisdag 13 januari 2009

Komsikomsi



Jag, Clova, är en magiker! Har hypnotisk förmåga och betvingande blick!
För ett par dagar sen hade mina personer falukorv och stuvade makaroner till middag. Ja jösses vad det är gott med falukorv...och så gott det luktar när den steks sen då...Om ni tror att jag satt som ett ljus bredvid matte och spisen så tror ni alldeles rätt. Jag var parkerad med handbromsen hårt dragen. Personerna fick gå runt min kropp om de skulle förbi med tallrikar och grytunderlägg eller bara hämta något ur kylen. Här sitter jag - något måste ju ramla ner. Jag släppte inte vare sig korven eller matte med blicken. Några små ynkebitar kom ner till mig - fy vad de är snåla!
Så var maten klar och personerna satte sig till bords. Jag satt kvar ute vid bänken. Där uppe låg nämligen den andra halvan av korven - den som inte blivit uppskivad och stekt. Jag når inte upp till bänken och den är för hög för att jag skall kunna hoppa upp på den. Alltså fanns det inget sätt att kunna norpa godbiten. Jag tänkte så det knakade - hur ska jag få tag på korven...Under tiden jag tänkte, stirrade jag hela tiden upp på korven. Satt och stirrade, stod och stirrade, låg och stirrade och hela tiden for tanken "komsikomsi korven, ner till lilla Clova" genom min hjärna. Till slut gav jag upp och gick mot mina personer vid bordet. När jag vänt ryggen mot bänken hördes plötsligt en dov duns. Korven låg på golvet!!! Jag hade magiskt betvingat ner korven på golvet! Snabbt var jag framme och högg korven. Nästan lika snabbt var matte framme och tog korven ifrån mig! "Hur sjutton gick det till?" ropade hon mot hussarna. Tusan också tyckte jag - men en rejäl bit hann jag allt få i mig.
Ja - så var man trollkarlsvovve också. Undrar vad jag skall hypnotisera ner till mig idag...

torsdag 8 januari 2009

Matte fattar...


...galoppen...Mitt race bland picknickarna sist gjorde att hon tog med matsäck till oss den här gången. Det gäller att uttrycka sig väl om man vill få något att hända. Jag uttrycker mig synnerligen väl...och matte är inte helt tappad. Således var det jag och min flock som nu satt högst upp i Ängårdsbergen och fikade i den faktiskt värmande, lågt stående vintersolen. Andra människor och hundar gick nu förbi oss och kunde bara konstatera att det såg väldigt mysigt ut där vi satt.
Det har varit väldigt roligt att lillhusse har haft jullov från skolan. Vi har kunnat hitta på mycket kul ihop. Gått på promenader, lekt och busat - bara vi två. Det är extra roligt när det är jag och lillhusse. Jag tror att många andra vovvar är avundsjuka på att jag har en så rolig och påhittig lillhusse. Om någon annan kommer och vill vara med funderar jag noga om jag vill tillåta det eller inte. Det är viktigt att de fattar att det är MIN lillhusse.


Allt går att göra till en lek. Mirakel på sjön t.ex - man kan jaga varandra på isen eller jaga efter pucken som lillhusse skjuter iväg. Matte sa åt lillhusse att vara försiktig i leken med mig - jag har ju inga skydd på mig. Mina små tassar skulle inte må bra av att bli överkörda av en skridsko. Nicke var noga med att inte sladda eller köra för nära mig. Och när jag var lös och kunde springa med, så fick vi hålla oss längs stranden där isen var lite snötäckt och skrovlig så att mina tassar skulle få lite fäste - alla har ju hört talas om bambi på hal is...

Ho ho där lurade jag allt lillhusse! Jag vände tillbaka mot matte något tidigare än vad han gjorde - så nu leder jag stort!





Vilket team vi är lillhusse! Snabba och kvicka på isen - tekniken är snudd på fulländad.


Får jag vara med i ditt lag?



Matte kom förresten hem härom dagen - stort leende på läpparna...Hon hade varit och tittat på utställningen My Dog. På cairnterrierna - utan mig! Varför fick inte jag följa med och heja på mina kompisar? Nu fick hon istället berätta för mig hur det hade varit. Alla vovvarna var jättesnygga och uppförde sig storartat i ringen. Swebreezehundarna gjorde t.ex succé - fick ettor och fina placeringar på löpande band. Som om jag trodde något annat! Min fröken, Ann-Christines Danjouvovve placerade sig långt fram i tikklassen. Matte är hemskt dålig på att komma ihåg namn och inte hade hon köpt något program heller...Citrus från Hipperdipp gick det också bra för och Åsa från Stenröset hade flera vovvar med som hade fina framgångar. Cairnarna från Akinos gick det kanon för. Milton fick ju självklart också en etta, berättade matte och så det allra roligaste; lilla Fanny från Tistelön! Hon, som liksom jag fick betyget "outvecklad" i Borås, fick nu superomdöme med CK och en tredjeplats i bästa tik - bland champions! Vilken revansch!!! Synd att man inte fick se dessa triumfer...

söndag 4 januari 2009

På hal is

Det nya året har börjat på ett alldeles förträffligt sätt.

En av mellandagarna gjorde jag mig nämligen lite illa i vänster framtass. Jag skar mig på något vasst som låg på marken och fick en glipa i trampdynan. Det såg inte så mycket ut för världen, men det gjorde att jag gick på tre ben en kväll. Jag är väldigt tålig så matte förstod att det gjorde ont. Ni vet man får in småsten, jord och salt och det svider. Husse är superbra på att smörja in salva, så varje kväll smordes en antiseptisk salva in på trampdynorna och matte tvättade noga av tassarna om jag blivit smutsig när vi varit ute. Promenaderna blev av denna anledning endast "nödvändigt långa" under några dagar - gissa om jag hade överskottsenergi!

Så; när det nu var en helt underbart fantastisk vinterdag sa matte äntligen "Clova, vad säger du om en långpromenad i Ängårdsbergen?" Gissa tre gånger!!! Ja, ja och ja!



Matte släppte mig så fort vi kommit in på gångstigarna vid Lilla Änggården - jag satte genast igång med att få ur mig lite spring i benen. Matte skrattade gott åt mitt "valpdamp" när jag for runt runt bland träd och buskar. Vi gick uppåt Axlemosse och när vi kom dit gick och åkte folk skridskor PÅ sjön. Vad är detta?! Kan man gå på vatten? Har hört om en som påstås ha gjort det för en herrans massa år sen och det var tydligen ett mirakel. Och här precis framför ögonen händer massa mirakel. Matte! Kan vi prova ett mirakel vi också? Det ser jättekul ut! Vi steppar ut på isen - lite läskigt känns det först men sen är det bara dökul.

Jag rusar runt på den snötäckta isen. Det är tur att det ligger ett tunt lager snö - bromsverkan för tassarna ökar från dålig till medium...I kurvorna sladdar man så härligt. Matte vet precis vad jag menar - hon tycker också det är roligt att lägga en och annan bredsladd när tillfälle bjuds...
En och annan picknick pågick också runt sjön men jag hoppade över påhälsningar - hade för roligt på isen för att avbryta den leken. Härligt med vinterdag utan ont i tassen.
Efter en stund vandrade vi vidare upp i Ängårdsbergen. Många var ute och en del hade hundar med sig. Träffade t.ex en borderterrier och senare en irländsk terrier och vi lekte en stund medans personerna snackade. Finns det ingen cairnterrier i närheten så är det ju tur att det finns andra terrierraser som är av lite samma skrot och korn som en annan - leken blir bäst då. När jag träffade en stor rottveiler gick jag en båge runt för att visa att jag inte hade lust att leka med henne - hon accepterade utan knot.
Jag var så duktig och kom på varenda inkallning och utförde varje övning som matte hittade på. Matte var så nöjd med mig och sken ikapp med solen - som jag sagt tidigare - det är lätt att glädja den tanten...Nu närmade vi oss höjderna. Där brukar det vara en hel del som stannar och äter sin matsäck...Kollade mattes rygg - nä ingen ryggsäck idag. Typiskt - då blir det ingen picknick för våran del...Får man väl ta saken i egna tassar då...Jag sprang i förväg upp på toppen och nu sket jag fullständigt i att matte kallade på mig. Jag hade rätt - visst satt folk och käkade limpmackor med prickig korv där uppe. Jag är inte blyg av mig så jag bjöd raskt in mig till första bästa sällskap. Matte kom efter i en himla fart och bad om ursäkt för mitt framfusiga beteende. Gubbarna tog inte illa upp alls utan tyckte det var naturligt att vara förtjust i matsäck - speciellt om den innehåller korvmackor. Innan matte hann stoppa dem hade en bjudit mig på en bit - så lönade det sig alltså att springa i förväg och charma. Det skall jag komma ihåg till nästa tillfälle...Nu fick jag gå kopplad förbi resten av de fikande gängen...sen fick jag springa igen


Solen började dala - den gör ju det tidigt så här års - och vi började promenaden hemåt.
Det hade varit en toppenpromenad.

Har hört rykten att isen ligger även ute vid våran sommarstuga - hoppas vi åker dit någon dag. Jag är sugen på att mirakla mig lite där också...