I källaren

Jaha, så var man i nivå med källarplan i plus och minusskalan. Enligt mattes skala alltså. Kallade mig "hopplös byracka" och köpte flera böcker till mig som handlar om lydnad.
"Läs noga och begrunda Clova" sa hon.
Då undrar ni kanske vad jag gjort för att få matte på detta dåliga humör?
Tja - det var ju tennisträning för Nicke igen. Jag och matte tog vår promenad igen. Jag fick vara lös igen. Mycket inkallningar och andra övningar utövades - jag skötte mig strålande. Så såg matte att jag började bli lite ivrigare och kallade in mig igen - jag kom. Sen for jag iväg igen kors och tvärs - men på inkallningen var jag på stenen som matte anvisade, precis så snabbt som matte önskade. Nu började matte känna sig säker på att inkallningarna fungerade...knappt hade hon tänkt tanken förrän jag drog iväg. Jag stängde av för inkommande samtal fullständigt. Den här gången vet inte matte vad det var jag drog efter och ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt det heller...men det var en massa spännande lukter och vibbar i skogen som bara måste undersökas. Eftersom jag kom ihåg att matte var orolig när jag var tyst, så gav jag nu ett och annat skall för att lugna henne. Matte ropade eller tjoade också, men inte alls så mycket som sist - bara enstaka gånger. Efter bara 5 minuter var jag nöjd och sprang i god fart tillbaka till matte och fick mitt godis. Nu blev det dock inga kramar...Direkt efter det inledande berömmet och godiset fick jag höra de mest häpnadsväckande ord från matte - typ - hopplösa byracka, bedrövliga skrälle, skithund plus en hel mängd med olika svärord. Arg som ett bi var hon. Och jag åkte ännu längre ner på minus...typ källarplan...
På kvällen var det lydnadskursen med Cairnterrierklubben. "Sällan har väl den kommit mer lägligt" sa matte och såg sur ut. Hon pratade med fröken Ann-Christine för att få goda råd om hur hon skall möta min förkärlek för att "stänga av" och dra iväg på egna äventyr. Det finns också en möjlighet att mitt extremt självständiga sätt beror på att jag är på väg in i ett löp sa Ann-Christine.
På kursen var det som vanligt roligt och givande. Jag var faktiskt riktigt duktig på att slappna av och vänta på min tur den här gången. Det la matte märke till och var glad för - tur att hon var glad för något idag...Övningarna gjorde jag skapligt - det blir ju inte lika bra som hemma eftersom de andra cairnarna utövar störmoment - men det är väl så det är tänkt antar jag. Träna hemma och sen öva med störning för ännu mer utveckling.
Nästa dag hade så matte köpt nya lydnadsböcker som hon satte i mina tassar med uppmaningen - LÄS och BEGRUNDA. Vet ni vad som stod i den första boken? Jo något för matte att bita i!!!
"Det är aldrig hundens fel att det går snett. Det är föraren (matte alltså, hehe) som måste stå med ansvaret. Om hunden gör fel har föraren inte varit tillräckligt tydlig, hunden missuppfattat, glömt, inte hört, inte förstått eller blivit störd".
Jättebra bok det där...Det är inte jag som behöver träna annorlunda eller mer, utan matte som måste bli en tydligare ledare. Så nu är hon lite spak och sitter med näsan i böckerna.




Det var ju bra att det visade sig att det faktiskt var hon och inte jag som behövde lära mig något. Jag blir utmattad bara av att titta på den här boken...Bäst att ta sig en lur innan man ger sig i kast med ett sådant här sömnpiller. Vem vet kanske hittar jag något kapitel som säger att jag behöver MYCKET mer godis föratt lära mig ordentligt.

Förresten behöver jag inte mer lydnad - jag anser att jag lyder alldeles utmärkt...om jag har lust...och om matte sköter sig bättre.