tisdag 31 augusti 2010

Tjolahopp och illtjut

Sommaren är nästan slut och jag och mina personer har flyttat in till stan igen. Det tycker jag är sådär. Jag har det så himla bra i stugan med trädgården och skogen. Och alla andras trädgårdar... Visserligen tycker jag att det är rätt OK i lägenheten också, men den friheten jag har i Härryda, den kan jag inte ha i centrala Göteborg. Som tur är så är inte stugan långt bort och så här i början av hösten är vi där ofta. Ibland bara över en fin dag och ibland en hel helg. Igår var jag och matte där på dagen. Vi skulle spåra.

Ellen och hennes personer håller ut lite längre i sin stuga på hösten. När vi kom med bilen var Lasse och Ellen precis på väg ut i skogen på promenad. Jag och matte slog följe. Vi vovvar sprang lösa och nosade som vi brukar. En bra bit ut i skogen sa matte plötsligt att det var dags att koppla mig. Annars fanns det risk att jag letade upp spåret och gav mig av på egen hand. Koppel åkte på Ellen också. Lasse bestämde att de skulle gå åt ett annat håll än vårt spår. Vi skildes åt då stigen delade sig. Jag och matte gick åt höger och Ellen och Lasse gick åt vänster.

Vi hade en bra bit kvar till spårstarten så vi knatade på i rask takt. Precis när vi kommit fram till starten och matte började ta fram spårsele och lina hörde jag något intressant. Matte såg att jag inte längre hade intresset för spårstarten utan åt rakt motsatt håll. Nu spanade vi båda bortåt skogen åt det håll som jag nu hörde små lätta tassar komma galopperande mot oss. Tjolahopp! här kommer lilla Ellen rusande mot oss i hög fart. Jätteglad över att hon hittat oss. Hon var så orolig att vi kommit vilse och nu tänkte hon rädda oss. Om jag och Ellen lyssnade noga så kunde vi höra Lasse ropa efter Ellen. Ellen tog ett par steg i hans riktning, men stannade eftersom jag och matte inte hängde på. Gick tillbaka till oss och sa med blicken och kroppen åt oss att hänga med henne till hennes husse. Då skulle vi inte vara vilse längre. Hon hittade vägen. Vi behövde inte oroa oss.

Nu var det ju bara det att jag och matte inte alls var vilse utan hade mycket bra koll på var vi var och varför. Matte tog upp mobiltelefonen och ringde till Lasse. Berättade att hon hade en liten rymling bredvid sig. Lasse förklarade var han var och så började vi gå mot varandra där i skogen. Efter en liten stund träffade vi på varandra igen. Ellen fick åter koppel på sig och fortsatte åt det hållet de skulle. Vi gick tillbaka till spårstarten och kunde börja arbeta.

Idag hade matte lagt två spår. Ett lite kortare som vi började med och sen ett lite längre som vi fortsatte med. Jag fick jättesmaskig belöning redan efter att ha klarat det första spåret. Torkat vilthjärta - mums. Så gick vi till nästa spårstart och fortsatte därifrån. Jag spårade fint trots att vinden inte låg åt det håll som den gjorde igår när matte la spåret. Faktiskt var den precis tvärtom. Det märktes lite på mitt sätt att spåra. Spårade lite "flaxigare" och med högre nos mellan varven. Genade också en del i vinklar och återgångar, men ändå bra och noggrant.

Så helt plötsligt stannade jag tvärt. Matte kom en bit bakom och undrade vad det var jag hittat. Jag ryckte till, tog något steg tillbaka och sen fram igen. Ryckte till igen och började hugga i luften. Nu hade matte kommit fram och fick syn på vad jag upptäckt. Det fullkomligt myllrade och surrade av jordgetingar! Matte hann se rejäla stöveltramp mitt i klaveret och honungskakor spridda på, i och utanför det demolerade jordgetingboet. Sen gav hon upp ett illtjut och drog med mig i linan springande från platsen. Kan säga att en 10 meter lång lina som trasslar in sig i träd och stubbar, inte är till någon fördel när man flyr för livet... Matte stannade efter ett tag och vi stod och flåsade för att lugna ner oss igen. Ja, mest var det matte som behövde lugnas ner. Jag var rätt cool. Förstod faktiskt inte riktigt allt plötsligt ståhej. Matte kollade mig så noga hon kunde. Det verkade inte som om jag fått något stick och själv hade hon bara fått ett litet på ena handleden. Vi tyckte båda att det var lika bra att se om vi kunde hitta tillbaka till spåret och efter lite letande efter mattes fuskmaterial visste vi var det gick någonstans. Det var dock lite svårt att börja koncentrera sig igen. Jag stod och funderade en lång stund innan jag bestämde mig för att fortsätta. Duktig som jag är kom jag snart till arbete igen och tog mig fram utan problem till slutet. Mer belöning i form av vilthjärta. Efter att jag sen tuggat en stund på rådjursklöven fick jag ett smaskigt märgben att bära med mig hem.

Det var tur att vi klarade oss undan med blotta förskräckelsen och ett ynka litet stick. Matte förstod att hon troligen trampat rakt i jordgetingboet och förstört det redan dagen innan. Kanske hade sen något annat djur hjälpt till att förstöra det ytterligare. Hon kunde ju se tramp rakt i området, men att ett par steg skulle kunna förstöra boet så fullständigt och att bivaxkakorna skulle ligga så spridda efter henne, hade hon svårt att fatta. Dessutom borde ju getingarna varit galna på henne och jagat henne redan då och det gjorde de inte. Hon har bara ett svagt minne av att ha hört ett väldigt surrande vid något tillfälle. Kanske var det då - vad vet hon.

Nu får hon allt vara lite mer uppmärksam i skogen nästa gång. Hon utsätter ju oss för fara genom att inte ha koll.

onsdag 25 augusti 2010

Golfmaskot

På sommaren har man så mycket att stå i. Så många arbetsuppgifter som måste göras. En del "arbetsuppgifter" anser mina personer är rent bus och fasoner, men andra är de mycket tacksamma för.
Att vara sällskap och kolla att allt går rätt till på golfbanan är en viktig uppgift som personerna är väldigt glada åt att jag utför. Ellen utför precis samma viktiga arbete åt sina personer. Vi är numera mycket erfarna golfvovvar som har gått många olika banor i Sverige. Det är faktiskt rätt många banor som vi får följa med på. Och de flesta som ser oss tycker att vi är så söta och duktiga. Många ger trevliga kommentarer om oss och vill snacka lite och klappa. Man ser faktiskt fler och fler hundar ute på banorna. Många har förstått att det är käck motion även för oss fyrbenta. Och vi gör ju ingen skada så länge personerna plockar upp efter oss och håller oss kopplade. Åtminstone behövs det koppel på mig... jag hade snott alla bollar annars.
På den här bilden har jag kommit loss från kopplet. Ellen också. Då ger vi järnet och rusar omkring i full fart.
Då gäller det att vara först fram till bollen, annars är jag där och snor den. Här vaktar GOP:en sin boll. Jag är beredd att ta den om han tittar bort.
Som ni kanske vet är jag maskot åt killarna i Bäcken HC ibland när de spelar hockey. Det sköter jag alldeles utmärkt. De vinner nästan alltid när jag är med. Tror faktiskt att det sämsta de presterat med mig i hallen är oavgjort resultat.

Nu tänkte jag att jag inte bara skulle vara maskot där utan även föra tur med mig till lillhusse i hans golfspelande. Det måste göra susen. Inte för att det verkar behövas direkt... Lillhusse har spelat alldeles fantastisk golf den här sommaren. Han har spelat tävlingar och fått fina placeringar. Till och med vunnit och fått hålla tacktal. Sänkt sitt handicap från över 29 till 21 och än är inte säsongen över. Det kan bli ännu lägre innan den är slut.
Kronan på verket kom för ett par veckor sedan när Nicke först spelade till sig en plats i ett av Hultas två juniorlag. Dessa lag skulle spela distriktsfinal i PGA junior PRO-AM. Båda lagen gjorde en fantastisk insats. Det var drygt 20 lag som spelade om två platser till Sverigefinalen och Hulta GK tog båda platserna.
Finalen gick sedan nere i Malmö och när det var dags åkte lillhusse med sina lagkamrater ner till Skåne för att försöka göra det omöjliga. Och de lyckades! De slog alla lag från norr till söder. Alla i laget presterade på topp och spelade sitt livs golf. Trots att inte jag var på plats!

Jag tror dock inte att denna framgång kan hålla i sig så särskilt länge utan en maskot. Jag tror att min lilla gestalt kommer att lyfta spelet till ännu bättre prestationer. Nu måste jag bara få matte att komma på något som jag kan ha på mig så att det syns att jag är maskot till Nicke och Hulta GK. I hockeyn har jag en egen damask i Bäckens färger, men vad sjutton har man på sig i golf? Headcover på svansen?! Pikétröja med Hultaemblem? Keps med hål för öronen? Eller kanske ett halsband med peggar och golfbollar?
Inte helt enkelt att komma på något bra...får fundera lite till... Så länge går jag med på sällskapsrundorna iförd enbart min egen päls - den är snygg - håller koll och stöttar mina personer så att de kan träna bra. Bra träning krävs för att spela bra på tävling.

Får jag chansen så tror jag att jag ska sno en och annan boll också... Allt för att det inte ska bli så gravallvarligt.

måndag 9 augusti 2010

Spårhund



Här är en liten, men lång film på mig när jag spårar...

Jag och matte har spårat en del nu i sommar. I början av sommaren var hon mycket bekymrad. Faktiskt var jag det också. Kände mig så osäker och nästan lite rädd när matte tog fram spårgrejorna. Konstig känsla. Att vara så förväntansfull inför ett spår och med glädje i kroppen titta på matte när hon grejade med blod, klövar och snitslar. Senare nästan dra ut henne i skogen full av förväntan - för att bli oerhört allvarlig och tyngd av uppgiften när spårselen och linan kom fram i skogen. Som om jag tog min uppgift på alldeles för stort allvar och hade glömt hur kul det var att jobba tillsammans med min person och hitta fram till målet.

Matte är en hyfsat bra matte. Hon aktiverar mig och ger mig en meningsfylld tillvaro. Hela min familj jobbar för att jag ska ha ett bra hundliv. Jag klagar verkligen inte - men...

Matte är nybörjare när det gäller det mesta om hundar. Allt som hon tar sig för innebär att hon mer eller mindre använder mig som testobjekt. Oavsett om det gäller lydnad, agility eller utställning lär hon genom sina misstag. Det går många gånger ut över mig. Jag är en förlåtande vovve och ställer snällt upp på alla hennes hyss. Kämpar för att vi tillsammans ska nå till ett bra resultat till slut.

Samma sak är det när det gäller spårandet. Matte lär sig genom misstag och genom goda råd från de som kan mer. Tur att matte har goda vänner som mer än gärna ställer upp och delar med sig av sina kunskaper. Hur sjutton skulle det annars se ut...

Vid ett tillfälle i våras gick vi ett så kallat "korrigerande spår". Matte skulle lära sig att se när jag jobbade och när jag inte spårade. Jag skulle lära mig att hålla mig i spårkärnan. Det var nyttigt. Problemet var att matte fortsatte korrigera mig i spåret även de efterföljande spåren som vi gick. Det borde hon nog inte gjort... Hon är inte tillräckligt duktig för att ta på sig en så viktig uppgift. Följden av detta blev att jag blev osäker i spåret. Nästan väntade på mattes korrigering. Började yra omkring och tappa koncentrationen. Återgångar blev ett litet helvete - osäker som jag var. Kunde liksom inte lita på mitt eget arbete i den lite knepiga tillbakagången och vinkeln ut från den. Gick tillbaka in i återgången flera gånger för att verkligen göra mig säker på att ingen lurade mig. Mentalt trött kunde jag sen tappa spåret på ren raksträcka och bara bli stående och titta dumt på matte. Matte blev frustrerad och undrade vad sjutton vi skulle ta oss till för att hitta tillbaka till glädjen och det lustfyllda arbetet.

Hon mindes vad Ninna sagt om att dela upp 600 meters spår i flera delsträckor för snabbare belöning och högre motivation. Nu gjorde hon så och tog dessutom med sig färsk ungnötslever ut i skogen som belöning efter varje delsträcka. Hon skippade helt korrigerandet och litade på mig även då jag inte följde spårkärnan exakt. Ohoj vilket lyft det blev!!! Jag spårade som aldrig förr. Självförtroendet växte igen - jag kan! Tempot är perfekt. Med linan släpande efter mig tar jag mig noggrant fram genom skogen. Äntligen har hon fattat att det lilla slående jag ägnar mig åt i spåret bara är mitt sätt att jobba.

Finns dock en sak till som hon kan skippa enligt mig - jag bryr mig nämligen inte ett dugg...hon är bara pinsam... Hon leker "Görels hundskola" i skogen när jag hittar klöven. Alltså jag fattar att jag har lyckats när jag hittar klöven. Jag behöver inte höra hennes löjligt, onaturligt pipiga röst utbrista i superlativer. Tänk om piloterna kunde höra henne som hon låter då...inte en endaste hade lytt hennes instruktioner - det kan jag lova. Om ni orkar titta på filmen till slutet så får ni höra eländet. Snälla - lova att ni inte skvallrar för de som flyger i luften.