tisdag 31 augusti 2010

Tjolahopp och illtjut

Sommaren är nästan slut och jag och mina personer har flyttat in till stan igen. Det tycker jag är sådär. Jag har det så himla bra i stugan med trädgården och skogen. Och alla andras trädgårdar... Visserligen tycker jag att det är rätt OK i lägenheten också, men den friheten jag har i Härryda, den kan jag inte ha i centrala Göteborg. Som tur är så är inte stugan långt bort och så här i början av hösten är vi där ofta. Ibland bara över en fin dag och ibland en hel helg. Igår var jag och matte där på dagen. Vi skulle spåra.

Ellen och hennes personer håller ut lite längre i sin stuga på hösten. När vi kom med bilen var Lasse och Ellen precis på väg ut i skogen på promenad. Jag och matte slog följe. Vi vovvar sprang lösa och nosade som vi brukar. En bra bit ut i skogen sa matte plötsligt att det var dags att koppla mig. Annars fanns det risk att jag letade upp spåret och gav mig av på egen hand. Koppel åkte på Ellen också. Lasse bestämde att de skulle gå åt ett annat håll än vårt spår. Vi skildes åt då stigen delade sig. Jag och matte gick åt höger och Ellen och Lasse gick åt vänster.

Vi hade en bra bit kvar till spårstarten så vi knatade på i rask takt. Precis när vi kommit fram till starten och matte började ta fram spårsele och lina hörde jag något intressant. Matte såg att jag inte längre hade intresset för spårstarten utan åt rakt motsatt håll. Nu spanade vi båda bortåt skogen åt det håll som jag nu hörde små lätta tassar komma galopperande mot oss. Tjolahopp! här kommer lilla Ellen rusande mot oss i hög fart. Jätteglad över att hon hittat oss. Hon var så orolig att vi kommit vilse och nu tänkte hon rädda oss. Om jag och Ellen lyssnade noga så kunde vi höra Lasse ropa efter Ellen. Ellen tog ett par steg i hans riktning, men stannade eftersom jag och matte inte hängde på. Gick tillbaka till oss och sa med blicken och kroppen åt oss att hänga med henne till hennes husse. Då skulle vi inte vara vilse längre. Hon hittade vägen. Vi behövde inte oroa oss.

Nu var det ju bara det att jag och matte inte alls var vilse utan hade mycket bra koll på var vi var och varför. Matte tog upp mobiltelefonen och ringde till Lasse. Berättade att hon hade en liten rymling bredvid sig. Lasse förklarade var han var och så började vi gå mot varandra där i skogen. Efter en liten stund träffade vi på varandra igen. Ellen fick åter koppel på sig och fortsatte åt det hållet de skulle. Vi gick tillbaka till spårstarten och kunde börja arbeta.

Idag hade matte lagt två spår. Ett lite kortare som vi började med och sen ett lite längre som vi fortsatte med. Jag fick jättesmaskig belöning redan efter att ha klarat det första spåret. Torkat vilthjärta - mums. Så gick vi till nästa spårstart och fortsatte därifrån. Jag spårade fint trots att vinden inte låg åt det håll som den gjorde igår när matte la spåret. Faktiskt var den precis tvärtom. Det märktes lite på mitt sätt att spåra. Spårade lite "flaxigare" och med högre nos mellan varven. Genade också en del i vinklar och återgångar, men ändå bra och noggrant.

Så helt plötsligt stannade jag tvärt. Matte kom en bit bakom och undrade vad det var jag hittat. Jag ryckte till, tog något steg tillbaka och sen fram igen. Ryckte till igen och började hugga i luften. Nu hade matte kommit fram och fick syn på vad jag upptäckt. Det fullkomligt myllrade och surrade av jordgetingar! Matte hann se rejäla stöveltramp mitt i klaveret och honungskakor spridda på, i och utanför det demolerade jordgetingboet. Sen gav hon upp ett illtjut och drog med mig i linan springande från platsen. Kan säga att en 10 meter lång lina som trasslar in sig i träd och stubbar, inte är till någon fördel när man flyr för livet... Matte stannade efter ett tag och vi stod och flåsade för att lugna ner oss igen. Ja, mest var det matte som behövde lugnas ner. Jag var rätt cool. Förstod faktiskt inte riktigt allt plötsligt ståhej. Matte kollade mig så noga hon kunde. Det verkade inte som om jag fått något stick och själv hade hon bara fått ett litet på ena handleden. Vi tyckte båda att det var lika bra att se om vi kunde hitta tillbaka till spåret och efter lite letande efter mattes fuskmaterial visste vi var det gick någonstans. Det var dock lite svårt att börja koncentrera sig igen. Jag stod och funderade en lång stund innan jag bestämde mig för att fortsätta. Duktig som jag är kom jag snart till arbete igen och tog mig fram utan problem till slutet. Mer belöning i form av vilthjärta. Efter att jag sen tuggat en stund på rådjursklöven fick jag ett smaskigt märgben att bära med mig hem.

Det var tur att vi klarade oss undan med blotta förskräckelsen och ett ynka litet stick. Matte förstod att hon troligen trampat rakt i jordgetingboet och förstört det redan dagen innan. Kanske hade sen något annat djur hjälpt till att förstöra det ytterligare. Hon kunde ju se tramp rakt i området, men att ett par steg skulle kunna förstöra boet så fullständigt och att bivaxkakorna skulle ligga så spridda efter henne, hade hon svårt att fatta. Dessutom borde ju getingarna varit galna på henne och jagat henne redan då och det gjorde de inte. Hon har bara ett svagt minne av att ha hört ett väldigt surrande vid något tillfälle. Kanske var det då - vad vet hon.

Nu får hon allt vara lite mer uppmärksam i skogen nästa gång. Hon utsätter ju oss för fara genom att inte ha koll.

Inga kommentarer: