måndag 9 augusti 2010

Spårhund



Här är en liten, men lång film på mig när jag spårar...

Jag och matte har spårat en del nu i sommar. I början av sommaren var hon mycket bekymrad. Faktiskt var jag det också. Kände mig så osäker och nästan lite rädd när matte tog fram spårgrejorna. Konstig känsla. Att vara så förväntansfull inför ett spår och med glädje i kroppen titta på matte när hon grejade med blod, klövar och snitslar. Senare nästan dra ut henne i skogen full av förväntan - för att bli oerhört allvarlig och tyngd av uppgiften när spårselen och linan kom fram i skogen. Som om jag tog min uppgift på alldeles för stort allvar och hade glömt hur kul det var att jobba tillsammans med min person och hitta fram till målet.

Matte är en hyfsat bra matte. Hon aktiverar mig och ger mig en meningsfylld tillvaro. Hela min familj jobbar för att jag ska ha ett bra hundliv. Jag klagar verkligen inte - men...

Matte är nybörjare när det gäller det mesta om hundar. Allt som hon tar sig för innebär att hon mer eller mindre använder mig som testobjekt. Oavsett om det gäller lydnad, agility eller utställning lär hon genom sina misstag. Det går många gånger ut över mig. Jag är en förlåtande vovve och ställer snällt upp på alla hennes hyss. Kämpar för att vi tillsammans ska nå till ett bra resultat till slut.

Samma sak är det när det gäller spårandet. Matte lär sig genom misstag och genom goda råd från de som kan mer. Tur att matte har goda vänner som mer än gärna ställer upp och delar med sig av sina kunskaper. Hur sjutton skulle det annars se ut...

Vid ett tillfälle i våras gick vi ett så kallat "korrigerande spår". Matte skulle lära sig att se när jag jobbade och när jag inte spårade. Jag skulle lära mig att hålla mig i spårkärnan. Det var nyttigt. Problemet var att matte fortsatte korrigera mig i spåret även de efterföljande spåren som vi gick. Det borde hon nog inte gjort... Hon är inte tillräckligt duktig för att ta på sig en så viktig uppgift. Följden av detta blev att jag blev osäker i spåret. Nästan väntade på mattes korrigering. Började yra omkring och tappa koncentrationen. Återgångar blev ett litet helvete - osäker som jag var. Kunde liksom inte lita på mitt eget arbete i den lite knepiga tillbakagången och vinkeln ut från den. Gick tillbaka in i återgången flera gånger för att verkligen göra mig säker på att ingen lurade mig. Mentalt trött kunde jag sen tappa spåret på ren raksträcka och bara bli stående och titta dumt på matte. Matte blev frustrerad och undrade vad sjutton vi skulle ta oss till för att hitta tillbaka till glädjen och det lustfyllda arbetet.

Hon mindes vad Ninna sagt om att dela upp 600 meters spår i flera delsträckor för snabbare belöning och högre motivation. Nu gjorde hon så och tog dessutom med sig färsk ungnötslever ut i skogen som belöning efter varje delsträcka. Hon skippade helt korrigerandet och litade på mig även då jag inte följde spårkärnan exakt. Ohoj vilket lyft det blev!!! Jag spårade som aldrig förr. Självförtroendet växte igen - jag kan! Tempot är perfekt. Med linan släpande efter mig tar jag mig noggrant fram genom skogen. Äntligen har hon fattat att det lilla slående jag ägnar mig åt i spåret bara är mitt sätt att jobba.

Finns dock en sak till som hon kan skippa enligt mig - jag bryr mig nämligen inte ett dugg...hon är bara pinsam... Hon leker "Görels hundskola" i skogen när jag hittar klöven. Alltså jag fattar att jag har lyckats när jag hittar klöven. Jag behöver inte höra hennes löjligt, onaturligt pipiga röst utbrista i superlativer. Tänk om piloterna kunde höra henne som hon låter då...inte en endaste hade lytt hennes instruktioner - det kan jag lova. Om ni orkar titta på filmen till slutet så får ni höra eländet. Snälla - lova att ni inte skvallrar för de som flyger i luften.

3 kommentarer:

elin sa...

Va sött =) Ja men måste ju aktivera sin hund för att den inte ska börja hitta på egna små ovälkommna hyss. Jag håller på att fundera på om jag ska köpa en westie eller en cairn.... svåra val!

Katarina sa...

Hej Elin!
Tack för dina kommentarer. Jätteroligt att du har hittat vår lilla blogg. Blir så glad när jag inser att folk läser den.

Jag röstar så klart på att det ska bli en cairn. Lycka till!

Mvh/ Katarina och Clova

Elin sa...

Jag googlade på "kan man få hyffs på en cairn" på google haha! då hittade jag en text som du skrivit. Jag la precis upp en bild på min lilla cairn som dog för 2 månader sedan. Hon hade "fel" päls. Lite lockigare och mjukare än andra cairns. så söt =)