onsdag 27 januari 2010

Fresterska...

Matte går omkring med två små röda rosor på kinderna...av förlägenhet.

Hon anser att jag bjuder ut mig på ett lite väl grovt sätt. Ja det är möjligt att hon har rätt enligt människornas sätt att se på saker och ting. Men enligt mitt sätt att se på saker och ting är mitt beteende högst naturligt. Dessutom börjar jag bli desperat!

Jag har varit i höglöp några dagar. En av dessa dagar var vi med på den öppna lydnadsträningen med Cairn i Väst. Vi var inomhus på Hundstället Hjärtat. Jag och matte åkte spårvagn dit - det var en lång resa - men jag satt i mattes knä och tittade ut genom fönstret så det var kul. Det gjorde att vi kom gående från andra hållet mot lokalen men jag visste ändå vart vi var på väg. Och jag studsade av iver - träningsdags betyder karlar i lokalen! Jag funderade på vilka som brukar vara med och såg framför mig hur jag kurtiserade Elvis, Milton, Nisse och Conrad. Lilleman skulle jag gärna lägga in en stöt på också, men jag har fattat att det inte är lönt - vi är vänner istället. Sen skulle jag välja vem som skulle få vänslas med mig...Själv tror jag på Elvis men man vet aldrig...kanske är det någon av de andra som är extra snygg idag.

Tyvärr kom mina tankar och idéer helt på skam. Visst fanns det snygga karlar. Elvis, Milton och en ung lovande junior som hette Rollo var på plats och en av dessa dög alldeles utmärkt till de aktiviteter som jag hade i sinnet. Dessvärre var det bara träning som stod på agendan idag. Min koncentration var väl sisådär...typ 3 på en skala som sträcker sig till 10. Gjorde ett utbrytningsförsök när det var dags för inkallningsövning och sprang mot Milton och Elvis men blev infångad innan jag hann fram ordentligt. Alltså inget kuttrasju överhuvudtaget. Besviken lastades jag in i Lillemans bil och fick åtminstone trösta mig med en trevlig åktur med honom in till stan. Våra mattar tycker att vi är jättesöta när vi står längst bak, sida vid sida och tittar antingen ut bakåt eller in mot bilen.

Dagen efter började jag bli desperat...kände i kroppen att det liksom var nu eller aldrig.

Jag och matte gick på långpromenad i Änggårdsbergen. För att jag skulle få lite rörelsefrihet men ändå vara under full kontroll så hade jag långlina på mig. Det var tur tyckte matte...ni förstår nog vad jag tyckte...plats för ett svärord tror jag...

Mötte en liten snygg borderterrier som var lös. Aha såna gillar jag - lite samma skrot och korn som en annan. Matte varnade ägarinnan och sa att jag höglöper. Damen ifråga skrattade och sa att det visserligen var en hane, men han var bara 1 år och visste inte vad som var så kul med en höglöpande tik.
Hoho tänkte jag - det skall jag min själ berätta genast för honom. Ställde upp mig framför honom och visade på absolut alla sätt vad jag ville...det tog inte många sekunder förrän bordergrabben hade full koll på läget. Nu var vi två vovvar som hade en gemensam tanke och vilja. Jag i långlina och grabben lös. Och så var det tyvärr två personer som inte hade samma vilja och tanke...Nu fick damen ett fasligt sjå att försöka fånga in sin hund. Jag utgjorde nu en nästan oemotståndlig lockelse och killen gav sig inte i första laget. Det slutade med att matte fick lyfta upp mig...plats för fler svordomar...

Så skildes vi åt - borderterriern nu ordentligt kopplad. Hörde att mattarna pratade om vilken väg de skulle ta så att vi inte skulle stöta på varandra igen just idag. Jag och grabben kastade längtansfulla blickar efter varandra när vi "drogs" åt var sitt håll på fortsatt promenad.

Nu gick matte framför mig och varnade alla som kom i närheten - HON HÖGLÖPER! Hon skulle lika gärna kunna ha haft ett stort plakat framför sig eller i pannan - så pinsam var hon.

När vi nästan var hemma igen mötte vi en liten Lhasa Apso eller hur det nu stavas. Han var bara 10 månader sa hans matte. Så det gjorde inget om vi hälsade. Tja tänkte jag - lammkött är väl inte fel det heller - och visade lillkillen vad jag ville. Inte heller den här grabben var trögfattad...han visste precis vad som var tänkt att göra med en höglöpande och villig tik.

Mattes rosor på kinderna blev ännu mer intensivt röda och även matten till lillkillen fnittrade lite generat. Tänk att han visste redan...Så fick vi också fortsätta åt var sitt håll.

Nu är höglöpet avslutat sen ett par dagar och jag snäser åt grabbarna om de fortfarande vill vara närgångna. Nu är jag inte sugen längre - försvinn!

fredag 22 januari 2010

KlätterClova

och dessutom akrobatClova. Det är jag det. Skulle kunna lägga till spanarClova, sniffarClova och kissarpåkissClova också.

Det är så otroligt mycket man har att stå i när man löper...(och så himla lite hjärna...mattes anm*). Allt är liksom en förberedelse på att hitta en snygg karl. Egentligen behöver jag inte förbereda mig alls - jag har redan mina favoritkillar klara. Bobby och Elvis är jag ju kär i till och med utan löp och hormoner. Om jag bara kunde komma på ett sätt att liksom träffa dem på lämplig dag.

Eftersom personerna nu vakar över mig som en hök - omöjligt att rymma - så håller jag på med mina förberedelser så gott det går här hemma. Jag spanar och sniffar...och kissar...och kissar...och kissar. Det gäller att tala om för hanarna här i kvarteret att jag är extra söt just nu och för de andra tikarna att nu är det jag som är snyggast och bäst lämpad att föra mina gener vidare.

Hanarna talar om för mig vem de är genom att lyfta på benet lite här och där. Jag kommer efter och luktar både här och där. Sorterar intrycken jag får. Liten hjärna säger matte...- pyttsan! Jag har en massa information i den nu om alla killarna här i stan. Får plats hur mycket som helst och det är bara att fortsätta sniffa omkring. Men det är som vanligt med matte - hon fattar inte sånt som är viktigt eller självklart.
Ibland har grabbarna kissat på en snöhög, liten kulle eller typ en mur. Om jag märker att det är en extra intressant hane så vill jag självklart kissa där också. Alltså måste man klättra lite med rumpan. Ibland behöver man klättra upp med hela kroppen, men oftast räcker det med att jag liksom backar upp bakdelen på snöhögen eller lyfter över ena benet och hänger över kullen. Vid ett tillfälle lyckades jag till och med att få båda bakbenen att sväva och ståendes enbart på frambenen kissa på rätt spot. Då blev matte imponerad av min akrobatiska förmåga. Det blev faktiskt jag också.

En annan del i detta med kissandet är att det gäller att dosera ut det rätt. Jag är inte riktigt bra på det ännu. Jag kissar oftast för mycket den första gången så att det är lite svårt att få det att räcka till de andra 13 gångerna...Ellen är en stjärna på att få dropparna att räcka. Tror jag får studera henne lite...man vill ju inte stå där utan. Det är inte bara där killarna har pinkat som jag vill släppa några droppar. Framförallt vill jag dölja de andra tikarnas lukt med min fantastiska doft istället.

Igår var Ellen och hennes personer hemma hos oss. På kvällen gick matte ut med både mig och Ellen. Då hittade Ellen en punkt som behövde doftbeläggas. Jag kollade och tyckte likadant. Jag kissade också på punkten. Ellen var fortfarande inte nöjd och kissade för säkerhets skull ytterligare en gång efter mig på punkten. Så där ja - nu var det ordentligt gjort. Så där höll vi på några gånger. Den ena kissade först och den andra direkt efter på samma punkt. Det var det jag sa - Ellen kan det där med dosering - och hon löper inte ens. Hennes droppar räckte längre än mina. Hmm...

Ovanstånde bild visar en vanlig position på mig just nu. Jag sträcker mig så långt det är möjligt i kopplet för att kunna lukta på en intressant gul fläck...

Matte tänker att det går över igen.

Jag tänker att det är väl lika bra att jag får min vilja igenom. GE MIG EN KARL så att vi kan göra puppisar. Matte säger att det går inte just nu. Hon har ingen möjlighet att ta hand om en kull valpar just nu. Snacka om att ha liten hjärna...Det är ju JAG som i så fall ska ta hand om valparna.

torsdag 14 januari 2010

Vintergolfare

Det är faktiskt sant att en del spelar golf även på vintern...Matte har berättat att när hon och husse var i det hysteriska stadiet (det är man tydligen i början när man går fort neråt i handicaptrappan...) så kunde de gå ut och spela många rundor även på vintern, om det bara var plusgrader och barmark. De har till och med spelat i snö - men då fick de tydligen bryta eftersom de till slut inte hittade bollarna längre. På den tiden hade de ingen vovve som kunde hjälpa till. Hade jag funnits då hade det inte varit något problem. Jag hittar allt. Här ovan kollar jag runt flaggan. Flaggan brukar sitta i ett hål och i det hålet brukar det hamna bollar...de kan jag plocka upp. Om du får tillbaka bollen är dock en fråga om belöning till mig...gott godis till mig = boll till dig.

Idag var det en fantastisk vinterdag i Göteborg. Solen sken och det var bara 2 minusgrader. Matte har varit lite krasslig några dagar så mina promenader har inte blivit så långa. Men nu var vi ruskigt sugna, både jag och matte, på en rejäl tur. Mycket spring i mina ben behövde få utlopp och därför tänkte matte att vi åker till Chalmers golfbana och släpper loss där...


Vi var inte ensamma om att vilja utnyttja den härliga vinterdagen. Många människor var ute på golfbanan, en del hundar också. Såg dock ingen som spelade golf...utan de flesta åkte längdskidor. Trots det började matte med att släppa loss mig så att jag kunde rasa runt i snön för allt vad jag orkade.
Vi gick över faiways och i skogspartier. Över en sjö gick vi också, men greenerna aktade vi oss noga för. Matte har sagt att dem beträder man inte när det är frost ute. Nu var det ju visserligen lite "mer än frost" - men vi undvek dem i alla fall. Vissa saker sitter liksom hårt inom en och självklart har man disciplin...Jag är dessutom en mycket väluppfostrad golfvovve sen tidiga valpben. Skolades tidigt in på korthålsbanan på St Lundby.
Efter en stund kom jag på att det var länge sen jag fick spåra och jaga. Jaga försökte jag i Vemdalen men benen var för korta...och spår har inte matte lagt på många veckor. Hon säger att det måste bli barmark först. Förstår jag inte alls - det går utmärkt att spåra även i snö.
När nu dessa tankar kom in i min skalle var det bara att dra iväg. Tänkte att alltid hittar man väl något...och matte brukar ju reagera och yla och gå an - det är kul...
Hittade ingenting att jaga och spåren var för gamla - och matte försvann...utan ett ljud!

Sjutton också - vart tog hon vägen? Hon får ju inte bara försvinna så där. Fortsatte över fairway och in i skogen efter hennes spår och se! där var hon bakom ett träd. Tur att jag hittade henne för nu fick jag falukorv.

Trots min pyttelilla rymning fick jag fortsätta vara lös en bra stund till, men när vi började möta hundar också fick det bli långlina på mig.
Det är nämligen så att jag springer nu. Fast det gör jag ju jämt...rätt ord ska vara att jag löper...tokigt ord det där. För att jag inte skulle springa och "läska" mötande hanhundar så ville nu matte ha lite koll på ekipaget. Dessutom hamnade vi mitt i en pickninck med korvmackor en stund senare och då var matte glad att hon kunde hala in mig innan jag snott alla mackor. Tusan också - de såg så goda ut och människorna verkade mer än villiga till att dela med sig. Tyckte att jag var extremt söt vovve.
Så här kan samma golfbana se ut i slutet på hösten. Den gången hade vi varit och gått ett spår som matte lagt ovanför golfbanan. Då fanns det fortfarande golfande människor på banan. Enstaka...

Och så har ser den ut mitt i sommaren...Här är både jag och Ellen med ute på banan. Ellen är närmast kameran. Jag är längst bort och vaktar husses boll som han har slagit så fint att den ligger bara en meter från hål. Funderar på om jag ska sno den...

Men nu är det fortfarande mitt i vintern - det dröjer innan vi spelar golf igen. Men fler promenader på banan blir det säkert snart igen.

måndag 11 januari 2010

Jobba, jobba, jo-obba...

Ja det är verkligen det minsta man kan säga att jag har gjort den senaste veckan. Här i Göteborg har nämligen My Dog gått av stapeln i dagarna fyra. Tre utav dessa har jag varit och jobbat på plats. Och jag har verkligen skött mig bra.

Tidigare under hösten anmälde matte sitt intresse av att stå i rasmontern med mig. Både jag och matte befanns värdiga representanter för cairnterrier och blev uttagna att stå ett pass tillsammans med Lilleman och Anja. De två har varit med förr och vet hur det skall gå till. Jag tyckte det var kul att få jobba med en kompis och det tyckte matte också. Dessutom var vi där nästan två timmar innan vårt pass började och då fick jag även arbeta med mina kompisar Trixie och Asta. Matte kunde passa på att shoppa loss lite åt mig.

Måste säga att jobbet var ganska lätt, även om man faktiskt blev rätt trött av det. Det gällde att sitta, stå eller ligga på ett bord och se söt och snäll ut och låta alla som ville, klappa på en. En och annan puss kunde man offra på besökarna också. Då blev de så glada och frågade ännu mer om vår ras. Mattarna fick sköta snacket. Det är de bra på. Tror att de skulle kunna snacka om sina favorithundar oavbrutet.
Klockan två var det dags för dagens rasparad. Självklart skulle vi vara med. Alla vi fyra travade genom mässhallen bort till finalringen och ställde oss i kön för presentation. Efter en liten stund var det vår tur och en brindle (Clova), en mörkbrindle (Lilleman), en röd (Trixie) och en vetefärgad (Asta) äntrade med stolt hållning ringen under tiden som speakern berättade och gjorde reklam för vår ras. Det var verkligen en fin blandning av några utav cairnterrierns möjliga färger som visades upp.

När vi kom tillbaka till montern fortsatte vi vårt arbete. Det fanns brochyrer som beskrev vår ras och Cairn i Västs alla aktiviteter. Det var många som tog ett exemplar för att läsa i lugn och ro. Man kunde också handla t.ex kalender, pennor, vykort eller boken "Världens Bästa Kompis".
Här kan ni se hur jag praktiserar ställningen "ligg" på bordet. Bekvämt och huvudet är i lagom höjd för barn som vill klappa.
Här jobbar jag och Lilleman samtidigt på bordet. Det funkar också bra. Då kan flera klappa samtidigt.

Det var på torsdagen som jag var i montern. På fredagen hade jag vilodag.

På lördagen och söndagen var det dags för mig att gå in i utställningsringen. Matte hade i ett anfall av totalt hjärnsläpp anmält mig till en av de största utställningarna som finns. Jag var cool med det men matte blev stissigare och stissigare ju närmare utställningsdagen vi kom.

Någon vecka innan jul tyckte hon nämligen att jag såg lite väl rund ut och gick och vägde mig. Fick panik när hon såg att vågen visade 8.6 kg. Och så började en sjuhelsikes trist period med att sätta mig på slankekur. Min matchvikt är enligt matte 8.2 kg. Löjligt tycker jag. Jätteviktigt och ett stort bekymmer tyckte matte. Hon mindes nämligen ett tillfälle när jag fick en av mina 2:or i betyg för att jag var för tjock. Då vägde jag 8.4 kg...Matte brukar vara bestämd när hon sätter den sidan till och nu var inget undantag. Alla i vår omgivning blev tillsagda att inte ge mig något hur mycket jag än tiggde...Fy sjutton säger jag bara...vad liknar det!

När lördagen grydde var hon ruskigt nervös. Vågen pendlade mellan 8.35 och 8.4...matte drömde mardrömmar om hur domaren kastade ut henne och mig ur ringen med en hel rulle med blått plastband virad runt henne och mig.

Inte blev hon mindre nervös när jag skulle in i ringen och det visade sig att jag var så på tårna att jag knappt hade tassarna i marken. Hon hade en studsboll i snöret... Ja men alltså vad sjutton tror hon egentligen! Här har man gått på svältkost i flera veckor och knappt fått något godis alls. Och så visar det sig att hon har sparat av julskinkan, som var så oootroligt god, för att ha som godis i ringen. Tacka sjutton för att man blir till sig och studsar. Jag gör vad som helst för så gott godis - JAG ÄR MED MATTE! KOM IGEN NU! VAD SKALL JAG GÖRA! HALLLÅÅÅ! KOLLA PÅ MIG! GODIS, GODIS, GODIS! SNÄLLA, SNÄLLA, SNÄLLA? SITTA? LIGGA? STÅ? TRAVA?
Om du inte tittar på mig nu och ger mig godis så börjar jag snart att SKÄLLLLLAAA!
Matte jobbade under den första uppställningen och inledande traven med att försöka dämpa mig. När vi väntade på vår tur på bordet kände hon sig tvungen att tillfälligt gå ur ringen och vänta med mig för att jag skulle lugna ner mig några hekto. Det var ett lyckat drag. Resten gick betydligt mer kontrollerat tillväga och när matte fick det röda plastbandet som talade om att jag fått en 1:a i bedömning så var det en mycket glad och nöjd matte som lämnade ringen.
Vi fick dessutom en fin placering som 4:a i öppenklassen för tikar. Det blev både en röd och en grön rosett för matte att köpa ut till mig. Det gjorde hon med stor glädje.

Lika roligt var det att min kompis Trixie, vars matte nog var lika nervös som min matte, också fick med sig en 1:a och röd rosett i bedömning. Det var två strålande glada mattar som tackade Ann-Christin för all hjälp och support. Ann-Christin behövde inte bara fluffa håret på oss utan även lugna ner mattarna. Det lyckades hon bra med. Ingen svimmade eller bar sig konstigt åt...

På söndagen var det återigen dags för mig att ställa ut mig i ringen...Nu var matte om möjligt ännu mer nöjd med vår insats. Idag var jag liksom mer lagom taggad och vi jobbade jättefint ihop som ett team. Ann-Christin hjälpte matte även idag, trots att hon inte ställde ut egna hundar den här dagen. Hon är verkligen snäll.
När jag stod på bordet och stylades kom uppfödaren till min pappa fram och sa att jag var en fin tik. Såklart att jag är! Jag är ju Clova! Matte blev stolt...fattar inte varför...hon har ju absolut ingen del i det...men stolt blev hon i alla fall.

Även den här dagen slutade med en röd och en grön rosett. Samma resultat för mig som igår. Snacka om att matte tyckte att det varit en lyckad helg!

Jag gick inte lottlös från den här helgen heller ska ni veta. På lördagen firade hela familjen mina framgångar med att äta oxfilé till middag. Min skål blev också fylld med oxfilé. Mumsfillibabba...
På söndagen köpte matte ett riktigt smaskigt ben åt mig innan vi gick hem. Jag hade att göra hela eftermiddagen.

På bilden ovan ser ni en trött Clova....så trött blir man när man jobbar så intensivt en hel helg på My Dog.

tisdag 5 januari 2010

Vart tog den...

...söta lilla loppan vägen?
Jo jag var ju uppe i Vemdalen. I snön, kylan och mörkret. Utan bredbandsuppkoppling...Husses Iphone hade lite taskig täckning i "ödemarken". Matte provade att hjälpa mig med inlägg däruppe ändå. Det gick sådär. Att ladda upp en bild tog nog en 20 minuter...hon gav fort upp. Hon som brukar skryta med att hennes tålamod är så bra.
Trots teknikproblem och kyla hade vi det väldigt bra. Dagarna är mycket korta. Ljust är det bara mellan ca 9 och 3. Många av mina promenader fick ske i mörker. Då hade både jag och matte reflexväst på oss. Om jag skulle springa lös fick jag dessutom ha ett halsband som lyste rött. Matte är så orolig att hon inte ska se mig. Ännu oroligare är hon att andra t.ex bilister inte ska se mig. Jag gillar inte att ha extra grejer på mig, men matte var bestämd. Reflexväst och lyshalsband var ett måste. Jag gav mig...
De allra flesta dagar var det ca 25 grader kallt. Den sista dagen var det dock bara -12 grader. Då hängde jag med till backen och kollade in alla stollar med olika typer av bräder/skidor på fötterna. En del är duktiga - som min lillhusse - medans andra tydligen har en stor förbättringspotential. När man är i backen gäller det att ha ögon i nacken. Det är inte alla som kan göra en sväng där de måste. En del kan inte svänga alls. Då måste man vara beredd på att skutta undan. Jag är grym på att skutta hit och dit. Klarar mig görbra i skidbacken till skillnad från en del andra. En del borde kanske överväga att göra något annat än att åka skidor eller bräda.
Matte säger att jag inte ska "kasta sten i glashus". Konstigt uttryck. Vad menar hon med det? Aha nu vet jag vad hon menar. Nästan så att jag skäms att berätta, men det är ju egentligen inget nytt fenomen. Matte hade förutspått detta redan förra året, men då ställdes det inte på sin spets.

Förra året luktade och såg jag spår efter rådjur. Provade att följa spåret men fick på grund av för korta ben ge upp efter bara ett par meter.
Den här gången var jag ute och lekte med barnen i snön när jag plötsligt fick syn på ett rådjur längre upp i skogen. Wow! Här ska jagas tänkte jag. Och sprang ner längs med scoterspåret... Rådjuret hoppade elegant iväg parallellt med scoterspåret - de är ju inte dumma tydligen. Där sprang jag skällandes fram och tillbaka längs med spåret. Kom aldrig i närheten av det smarta djuret som med stora hopp tog sig vidare in i skogen och bort från mig. Jag sprang långt i spåret men det fanns inga scoterspår som ledde till rådjuret. Och ge mig ut i den djupa lössnön är uteslutet. Snopen fick jag gå tillbaka till stugan och möttes av en matte som skrattade så hon tjöt. Jag blängde på henne. Fy matte, man ska inte göra narr av andra. Och det är bannemig inte mitt fel att jag har korta ben. Min rasstandard säger att de ska vara så här.
Här står jag och tittar efter personerna i backen. Precis som jag fick stå och titta på hur rådjuret bara försvann i skogen.

Nu är vi hemma igen i Göteborg. Här är det också snö och kallt. Men jag är van snövovve nu. Och djupet på snön här vållar mig inga problem alls. Här kommer alla vilda djur att få se upp.

Förresten så önskar jag alla en God fortsättning på det nya året.