lördag 24 mars 2012

Vårkänslor

Vilka härliga dagar det har varit på slutet! Våren har verkligen anlänt och det med besked. Solen och värmen har återvänt. Åtminstone tillfälligt kanske man måste lägga till. Man vet aldrig när det blir bakslag.

Häromdagen var det dags för oss 4 vänner att verkligen spana in våren där man ser den först. Nämligen på St Amundön sydväst om Göteborg. Det är ju allmänt känt att värmen kommer från sydväst och alltså borde man hitta den just där. Och visst hittade vi den!

Greta blev så lycklig och till sig av alla känslorna att hon for iväg ner för berg och klippor och ut på stranden. Det låg nämligen en stor flock med svanar strax utanför strandkanten och guppade. De låg inte kvar länge när Greta kom farande och skuttade ut i vattnet med stora galopp-språng. På bilden ovan ser ni svanarna flaxa iväg och en lycklig cairnterrier som är den som är närmast stranden. Vem har påstått att en cairn inte kan vara en fågelhund eller vattenarbetande?

Vi andra tre står kvar uppe på klipporna och tittar på spektaklet. Matte och Lasse tittade också, men de tyckte det var skönt att ingen svan kom till skada.
Längre ut och högt uppe på berget med utsikt blev det fika i vårsolen. Det är så härligt att vända ansiktet mot solen och känna värmen. Utsikten går inte av för hackor och det gjorde inte fikat heller.
Det är väldigt roligt med de här minicairnpromenaderna. Vi är goa kompisar alla fyra vovvar, även om Texa och Greta har mest utbyte av varandra och jag och Ellen gärna tittar på sånt som intresserar oss.

På ön finns också några stränder där det finns mycket att undersöka. Gräva lite i sanden är ju alltid skoj.

Vi träffade flera andra hundar som vi kunde snacka och leka lite med. Personerna kunde prata med andra personer. Vi fyra väcker ofta en hel del uppmärksamhet. Vi framstår som oerhört söta, pigga och roliga små varelser med en massa energi. Många vill höra lite mer om oss. Personerna är aldrig svåra att få att prata om cairn och alla våra fördelar. De hör redan till de förtrollades sida. De redan övertygade. Och har inget emot att fler ska bli ägare av en cairn. För vem vill inte ha ett sånt här litet yrväder?

fredag 2 mars 2012

Matte matt...

...och inte på mig!

Tänk att den dagen kom! Den dagen då matte framhåller mig som ett föredöme och förebild. När hon i berömmande ordalag säger att mitt uppförande är att ta efter. Att jag kan så mycket. Jojo, man är rätt bra alltså.

Igår var det en härlig dag. Riktigt varmt, vindstilla och en sol som lyste från en klarblå himmel. Matte var ledig och trots att det stod både städ och tvätt på programmet egentligen, så är hon inte svår att övertala till förändring av planerna. Nu togs det kontakt med Ellen, Greta och deras husse Lasse. Och visst var de med på en tur runt Lilla Delsjön. En minicairnpromenad tog sin form och vi kunde släppa loss våra kroppar i den härliga vårdagen. Det gick undan må ni tro! Det fanns mycket spring i våra ben, mycket bus i våra kroppar och en massa intressant att lukta på.

Och personerna hade fickorna fulla med extra gott godis som de glatt delade ut när vi var duktiga. På bilden är det Lasse som ger godis. Greta och Ellen får först och jag och Texa väntar på vår tur.

Vi var inte ensamma den här dagen på stigarna och vägarna runt sjön. Många var ute och gick med hundar, barnvagnar eller sprang. En del red på hästar och andra cyklade. Alltså en salig röra med människor och djur. Det fanns tre hundar som skötte de flesta mötena mer eller mindre perfekt och så fanns det en som lämnade en del övrigt att önska...

Såklart att det finns allra mest energi i de två yngsta hundarna. Greta och Texa röjde runt om oss hela tiden. Två busfrö med otroligt mycket glädje i kroppen. Det är en fröjd att se. Jag och Ellen hängde på många gånger, men vi är också intresserade av att nosa och komma till personerna och fråga om det inte är dags för en gotta. Som vanligt när jag är skendräktig är jag en betydligt lugnare och mer sansad hund. Man kan kalla det mer väluppfostrad än normalt. Det är en sida av skendräktigheten som matte faktiskt uppskattar.

En som inte är sansad eller skendräktig är Texa. Hon har kommit in i en ny valpålder och är helt sjövild. Kolla bara den oskarpa uppenbarelsen på bilden ovanför. Det är Texa som rör sig så fort så det går inte att fånga henne på bild knappt. En okontrollerbar röra av ben och kropp kommer farande genom skogen och runt benen. Hit och dit och runt och runt far den lilla illbattingen omkring. Med svansen på topp och ett alldeles lycksaligt humör. Det är så mycket glädje i hunden att man nästan blir matt själv.
Här kommer båda unghundarna farande från vänster. Greta kan ibland ha rymmarfasoner men för tillfället är hon klart duktig på att stanna i vår närhet. Både Greta och Ellen går samma lydnadskurs som Texa gör just nu. Ellen är stjärna på kursen och även Greta gör stora framsteg. Båda två lyssnar och lär. Texa är klassens DAMP/ADHD barn. Nu blir kanske någon arg för att jag skriver så men det är matte som sagt det och det är sagt med mycket kärlek. Lite självkritik lägger hon nog också in i det hela. Hon begriper inte vad hon gör galet. Varför våra vägar till lydnad och framgång hela tiden är så krokiga. Texa vill verkligen göra rätt för sig men det pyser liksom över hela tiden. Energin bubblar över alla kanter och det blir mest pannkaka av allt. På kursen har därför matte taggat ner och försöker jobba på en stadig relation med bibehållen glädje och framåtanda eftersom t.ex sitt kvar bara är helt omöjligt just nu.

Detta syns såklart även i skogen... Relationen med matte är finfin. Lydnaden obefintlig. Inkallningar - superbra, men att stanna vid mattes sida och låta sig kopplas är uteslutet. Stannar gör hon på kommando...men bara typ två sekunder, sen är hon på väg igen...

Vi tränar mycket på att ställa oss vid sidan av stigen och låta andra passera lugnt och snyggt. Texa sköter sig jättebra tills dess att matte anser att mötet är avklarat. Då far hon efter löparen och hänger sig i hälsenan eller skosnöret. Om Texa är den som upptäcker mötet tar hon kommandot och far framåt för att busa. Ju fortare den som passerar rör sig, desto svårare är det att ha kontroll på systeryster. Cyklister kan bli rent farliga möten... Hästar som springer är inte heller ett lyckat möte just nu för den unga damen. Som tur är tyckte även hon att de var lite väl stora att mopsa sig mot. Hon stannade på lite avstånd åtminstone, men där gick det bra att blåsa upp sig. Som tur var mötte vi väldigt trygga hästar och ryttare som stannade tills dess att matte fått ordning på Texa. Hästarna stod lugnt och tittade på den, för dem lilla råttan, som lät så förskräckligt.

Till hennes försvar ska jag säga att många möten faktiskt gick riktigt bra. Men det är de misslyckade som sätter sina spår i matte och gör henne alldeles matt. Det är då hon försöker få Texa att ta efter mig. Hon berömmer mig jättemycket och säger till Texa att jag är ett föredöme att ta efter. Jag skötte ALLA möten klockrent.

När promenaden löpte mot sitt slut var det tre trötta hundar som lugnat ner tempot något. Och en som fortfarande hade svansen viftandes i topp HELA tiden. Som hela tiden försökte trigga oss andra att busa mer. Även Greta hade en hel del energi kvar men hon har lärt sig att hushålla med den lite bättre. Busa när vi rörde oss. Vila när vi stod still. Det vore något för Texa att lära sig också.

När vi kommit hem hade dock timmarna i skogen tagit ut sin rätt. Nu slocknade både jag och Texa i en harmonisk hög i soffan. Hon är verkligen söt när hon sover...