torsdag 29 april 2010

Sist?!

Alltså det finns saker som är väldigt knepiga att förstå. Vanlig cairnterrierlogik funkar inte alls i vissa lägen. Nu ska jag berätta om ett sådant tillfälle.
Korten har Ellens husse Lasse tagit. Min husse tyckte nämligen att det var viktigare att köra Nicke till golfträning än att kolla min debut i agilitytävling...
Det var dags för avslutning på agilitykursen. Våra instruktörer Eva och Mia hade berättat om hur den skulle ta sig ut. Vi skulle ha en liten tävling. En mycket viktig tävling, sa de med glimten i ögat. Trots att det inte är viktigt hur den slutar så tror jag att många personer hade lite fjärilar i magen. Åtminstone min matte var lite spänd inför dagens övning.
Vi ser alltid till att vara framme vid Hundskolan i god tid för att hinna rasta oss och värma upp lederna lite. Vi brukar åka med Ellen och hennes personer eftersom lillhusse har golfträning samma tid. Det är kul att åka med en kompis till träningen. På vägen dit kan man snacka om förväntningarna och vad vi tror ska hända idag och på vägen hem kan man prata om hur det blev.
När vi kom in på plan så höll Eva på att sätta upp hindren för dagens event. Alla personer tittade nyfiket på hur hon skulle placera dem. Så var det dags för lottning av startordning. Jag fick startnummer 5. Det var ett bra startnummer det, tyckte matte.
Att starta först är svårt eftersom man inte har fördelen av att se vad de andra har åstadkommit. Man har inte sett var de största svårigheterna ligger och kan vara förberedd för det. Och inte heller har man fått några tips på vägval eller hinderval. Det var Molly som fick den knepiga uppgiften att starta som nummer ett. Det skulle hon klara alldeles utmärkt skulle det visa sig.
Inte heller startnummer 10 är helt enkelt. Då hinner man stelna till och bli kall. Nervositeten kan också öka när man ser de övrigas prestationer. Och om man heter Clova är det bara helt urjobbigt att behöva vänta på sina tur när de andra har roligt och får godis.
Så vi fick verkligen de bästa förutsättningarna tyckte matte.
Nu var det samling uppe på terrassen för en genomgång av reglerna igen och vi kunde ställa frågor om det var något vi undrade över. Tanken var nu att ekipagen själva fick välja vilka hinder och vilken bana de skulle springa. Olika hinder belönades med olika många poäng. Slalom gav t.ex 10 poäng medans vanliga hinder gav 1 poäng. Däcket och balansen premierades med 7 poäng, släpet med 6, bordet 5 poäng och A-hindret gav 4 poäng, tunneln fick man 3 poäng för. Om någon var så smart att den tänkte välja att springa slalom fram och tillbaka så var det förbjudet. För varje hindertyp så gällde det att ta två andra innan det var tillåtet att ge sig på det igen.
Nu gällde det att memorera en smart bana som skulle passa ekipaget och ge många poäng. Tiden som man hade till sitt förfogande var 1 minut.
Hmm här står min matte och Fannys matte och funderar på hur de skall lägga upp det hela. Vilka hinder är vi säkrast på, vilka ger mest poäng och hur långt orkar personerna springa...det är mycket som ska tas med i planeringen. Min matte såg ganska snart en naturlig bana som skulle passa oss. Nu gällde det att komma ihåg planen.
Innan själva tävlingen fick vi en stund inne på plan, 3-4 hundar åt gången, för att värma upp. De ekipage som inte var inne på plan fick vänta uppe på terrassen. Därefter var det dags för första start. Varje hund ropades upp och gick in på banan till applåder
Alla skötte sig utmärkt. Några vovvar gjorde på cairnterriers vis lite kul grejer ute på plan under sina race. Rocky drog nog ner flest skrattsalvor när han högst upp på A-hindret plötsligt fick för sig att han måste markera, siktade med strålen omsorgsfullt precis uppe på krönet och sen sprang han vidare precis enligt sin lillmattes direktiv.
När Ellen kom fram till däcket stannade hon till. Matte Jenny försökte med alla medel få henne att hoppa genom. Ellen tyckte dock att hon bara var i vägen och stod still, stirrade ut sin matte för att få henne att flytta på sig. Så fort matte Jenny "gav upp" och sprang vidare hoppade Ellen elegant genom däcket och fortsatte snyggt enligt direktiv.

Här är det jag som är ute på tävlingsbanan. Jag var supertaggad inför starten. När matte tog av mig kopplet ville hon sätta mig framför släpet. Matte hade tänkt ut en bana som skulle börja med det. Jag var som sagt supertaggad inför uppgiften, tänkte inte alls sitta, och drog iväg innan matte ens hann säga "släpet". Släpet är ett av de roligaste uppdragen så här behövdes inget kommando - jag sprang genom det på egen hand. Matte blev helt tagen på sängen, men ropade efter min kropp på andra sidan släpet - "bordet"- och dit sprang jag och la mig ner. Matte kom ikapp och sen kunde vi fortsätta med slalom, hinder, A-hinder, fler hinder, däcket, balansen, tunneln, mer hinder och slalom igen, bordet igen, tunneln igen och sen kommer jag inte ihåg om vi hann med något mer på vår minut. Det gick riktigt bra för oss. Enda problemet är att jag är så snabb att matte inte hinner med riktigt. Det gör att jag hamnar framför henne många gånger så att jag måste vända om och då missar vi ett och annat hinder eftersom matte nästan trampar på mig. Och så måste man ju stanna och lukta på något intressant ibland...får ju ge matte en chans att hinna ikapp...och då kan det hända att man nästan glömmer vad man höll på med. Då är det tur att matte påminner så man sätter fart igen.
När alla vovvar sprungit sitt lopp fick vi gå upp på terrassen igen för att vänta på att resultatet skulle räknas ut. Vi kunde gå fram och titta på det fina prisbordet. Kolla så fina de är!
Nu började en spänd väntan. Alla hade ju varit så duktiga. Det var omöjligt att gissa vem som skulle ha skrapat ihop flest poäng.
Den ena hunden efter den andra ropades upp och fick gå fram och hämta sitt pris. Det var väldigt jämt med poängen. Det skillde inte många poäng mellan oss. Jag blev mer och mer "galen", det verkade som om alla fick pris utom jag. Mest avundsjuk var jag på Fina som fått hämta pris två gånger. Hon pryddes nu av en supersnygg glittrig scarf runt halsen. När blir det min tur?
Absolut allra sist ropades mitt namn ut och äntligen fick jag gå upp och hämta mitt pris. Vi fick applåder som alla andra trots att vi fick hämta vårt pris sist. Jag tittade upp på matte och såg att hon såg strålande glad ut. Höll tacktal och bar sig åt...tydligen var det så att vi hade skrapat ihop flest poäng. Vi hade vunnit den här gången. Det är här som logiken haltar lite tycker jag. Det var precis tvärtom mot vad jag trodde.
Konkurrensen var stenhård. Pepsi som blev tvåa hade bara ett enda ynkligt poäng mindre än mig. Nästa gång som vi 10 möts på en agilitybana kan det bli helt andra resultat.

Vet ni - det blir nog så att vi möts snart igen. Alla tyckte att det har varit så roligt med den här kursen. En fortsättningskurs i Nya Varvets Hundskolas regi planeras redan till hösten. Då får vi nya möjligheter till att förbättra våra nya kunskaper och bli riktiga agilitystjärnor!

Tack till våra instruktörer Eva och Mia. Och tack till mina otroligt trevliga kurskamrater! Molly, Rocky, Fanny, Märta, Fina, Ellen, Happy, Pepsi och Lisa.

lördag 24 april 2010

Högt IQ?

Jag är en alldeles osedvanligt smart hund. Jag löser alla uppgifter som mina personer ger mig. Vare sig det är klurigheter i skogen eller hemma på vardagsrumsgolvet. Kolla bara på den lilla filmen som husse har spelat in (och satt musik till...den hade varken jag eller matte valt om vi fått bestämma...)



Vi har flera sådana här kuliga spel för hundar. Det brukar gå rätt så fort för mig att lära mig hur det skall gå till när man löser dem. Det finns dock ett som jag går bet på ordentligt. Enligt matte ska man plocka upp klossar och lägga dem i ett hål i en låda och sen kommer godiset ut genom ett annat hål...jag fattar "nada". Den kräver mer träning från min sida innan jag kan få ut godiset. Tja, är det någon som ska fixa det så är det jag - ska öva lite till så kanske det kommer en liten film även från det spelet.

Vi hörs snart igen!

tisdag 20 april 2010

Sa' nå'n spår?

Va?! Lastas ut hos Elvis och Kajsa! Carina har "rätt kläder" på sig... och hör jag inte nämnas att det ska bli dags att spåra? Och se, där kommer Lilleman och Anja också. Hoho - jag spanar bort mot infarten.

Det är så härligt med våren. Nu vaknar alla ur vinterdvalan. Klövar och blod tas fram och inspekteras. Det planeras. Och rätt var det var så damp det ner info om vårens tänkta äventyr med spårgruppen. Matte tar genast fram kalendern och noterar allt. Hoppas att vi kan vara med på många sammankomster.
Vilken tur - vi kunde vara med på första tillfället som Carina Ström skulle hålla i Guddehjälm. Och nu är vi här i Elvis trädgård och leker och roar oss lite medans mattarna går genom dagens tänkta övningar. De tisslade och tasslade lite för att vi inte skulle höra allt om svårigheter och klurigheter som spåren innehöll.

Så var det dags att åka gemensamt bort till skogen. Härligt! Nu är vi igång.
Kopplade - för att inte själva leta upp spår och klövar - gick vi upp i skogen och satte upp ett basläger. Carina hade varit smart och utgått med varje spårstart ungefär från ett ställe och sen lagt dem som i en solfjäder. Därför behövde vi inte bära med oss grejer eller förflytta oss mellan de olika spåren.
Lilleman var först ut. Han kände sig lite ringrostig först och slog lite fram och tillbaka i spåret. Försökte gå över till ett av de andra spåren också, men sen gick det jättebra och han hittade utan problem sin klöv, trots att det fanns två tillbakagångar som nyhet. Stolt bärande sin trofé kom han tillbaka till oss.
Nu blev jag och Elvis ännu mer taggade - snart var det våran tur.
Elvis fick ta nästa spår. Matte hängde på för att se och lära mer. Jag ville också hänga på - tänkte att två nosar jobbar bättre än en...men det fick jag inte. Elvis jobbade superbra i spåret idag. Han hade fått gå ett spår förra helgen och var helt up to date med hur det var man gjorde. Han fixade båda återgångarna utan misstag och jobbade bra och koncentrerat genom hela spåret. Nu ska han bara sluta "markera" i sitt spår tycker Carina. Domarna kan anmärka på det tydligen. Jag kan bara säga att jag förstår Elvis - klart han vill tala om för alla att det är hans spår. Det är ju han som har hittat det! OK med viss hjälp av sin förare Carina - men ändå... det är han som jobbar i det och då borde man få göra lite som man vill. Elvis kom också tillbaka stolt bärandes på sin klöv.

Så var det min tur. Jag har inte gått spår sen i början på december. Åh vad jag har längtat. Nu var jag riktigt taggad. Det kändes faktiskt ganska hemtamt och bra redan från början. Lite tveksam på ett par ställen men jag löste det själv i lugnt tempo. Carina hade lagt in 2 återgångar även till mig. Matte och jag har bara provat det en gång förut, i december och då var det enbart tur att jag kom på spåret igen...hade ingen aning om hur det gick till... Nu blev jag lite konfunderad vid den första men jag fixade det faktiskt hyfsat. Även den andra gick skapligt, även om jag blev distraherad av en häst! där i skogen. När matte påminde mig om mitt arbete satte jag igång igen och löste uppgiften. Eftersom det var längesedan jag spårade fick jag koncentrera mig hårt och jobba mycket för att hålla mig rätt i spåret. Jag fixade det och hittade min klöv. Ömsom käkade på den och ömsom bar den tillbaka till baslägret - hann få i mig rätt mycket...

Nu var alla klara med sina spår och det var såklart dags för fika och snack om hur vi arbetat idag och hur vi går vidare. Det är så kul att ha spårkamrater att träna med. Det är nyttigt att se andra jobba och låta andra tänka till om ens eget arbete. Det för oss alla framåt. Och det är förbaskat roligt. Så roligt att ni nedan kan se vilken fart jag sätter när det är dags för spårgruppen att sammanträda. Tjohoo - undrar när vi kan vara med nästa gång.


torsdag 15 april 2010

Vilket gäng!

Vår agilitykurs består av ett gäng härliga cairnar. Och - måste jag erkänna - alla mattar och hussar är också helt klart mer än OK. Vi har nu haft 5 kurstillfällen och vi går från klarhet till klarhet. Från första gången har vi, fulla av entusiasm, tagit oss an alla hinder. En del hinder är superenkla, andra är kluriga, några är svåra och några lite läskiga. Från början tog vi hinder och svårigheter ett och ett för att lära oss från grunden. Både vovvar och personer behövde lära sig kommandon och teknik. Nu har vi kommit så långt att vi har börjat springa banor. Vi har inte med alla hinder ännu, men det blir ändå en utmaning - framförallt för personerna. De skall visa oss rätt hinder och säga rätt kommando för samma hinder. Dessutom ska de göra det i rätt tid. De skall hålla godiset i rätt hand. De skall "handla" oss från rätt sida. Och rätt som det är så ska de byta sida och köra från andra hållet. Faktiskt är de rätt duktiga.

Även min matte håller stilen tycker jag. Hon är dock lite fipplig mellan varven och lurar mig att göra fel. Som när hon efter ett hinder satte högsta fart framåt och sen ropade "bordet". Jag satte också högsta fart och flög upp på bordet - lade mig ner redan i luften för att sen stanna kvar på bordet i 5 sekunder. Trodde jag ja...men med den höga farten var det stört omöjligt att bli kvar på bordet - jag gled med samma höga fart av bordet och ner på marken. Både jag och matte såg ruskigt snopna ut och kom helt av oss efter det. Resten av banan blev inte riktigt som vi tänkt oss och nästa gång det var dags för bordet var jag beredd...Hoppade upp något försiktigare och lade mig till rätta - och sen låg jag kvar - och matte sprang vidare. Jag tittade efter henne - hon är bra tokig hon - den här gången kräver jag godis om det ska bli något mer springa och hoppa för min del. Tog ett par sekunder innan matte fattade att jag inte var med, sen kom hon tillbaka till min liggande kropp. När ordningen var återställd sprang vi vidare och tog resten av hindrena galant.

Matte påstår att min högsta nivå är väldigt bra. I mina (och mattes...) bästa stunder är vi både snabba och fokuserade på rätt uppgift. Tyvärr är min lägstanivå riktigt låg...den måste vi jobba på anser matte. Jag koncentrerar mig ibland på fel saker säger matte. Som att jag vill bestämma om de andra hundarna skall få ha kul eller få godis. Eller så vill jag bara gå och nosa en stund. Det finns massor av gott att nosa efter på en agilitybana - och då bryr jag mig inte ett dugg om mattes kommandon. Detta att jag är lite bitchig mot de andra hundarna i vissa situationer tycker matte är lite pinsamt. Men jag anser att om man inte tar för sig, så kan det hända att de andra får mer godis eller mer kul än jag. Och det skulle vara helt galet. Ska det vara övervikt åt något håll så är det minsann jag som ska ha mer kul och mer godis än alla andra. Finns absolut ingen rättvisa i det - det bara är så!

På bilden nedan kan ni se hur vi sitter och väntar på vår tur. De flesta väntar lugnt på sin tur. Jag stirrar ut matte för att få henne att tränga sig i ledet så det blir min tur hela tiden. Och om det inte är min tur hela tiden så vill jag åtminstone ha godis för att vara tyst och snäll. Fast till och med jag börjar lära mig att passivt vänta - jag klarar det åtminstone en liten stund nu. Det är bara bra att allt inte går som på räls redan nu - tänk då skulle det ju inte finnas något att förbättra och träna på. Jag har förbättringsområden både vad gäller hinderteknik, springa banor och vänta på min tur. Det har matte också - plus att hon måste förbättra sin kondition. Så hon har mer att träna på än jag - det borde innebära att vi kommer fortsätta med agility efter att den här kursen är slut. För det bästa med matte är att hon sällan ger upp - hon vill prestera bra!

Bilderna har Ellens husse Lasse tagit. Visst är de fina!

söndag 11 april 2010

På tur

Nu hoppas jag att dessa bilder får avsluta den här ovanligt långa, kalla och snöfyllda vinter. Nu vill jag ha vår och barmark.

Vad kan väl vara bättre än att avsluta vintern med några härliga vårvinterdagar i Vemdalen. Det finns fortfarande mycket snö kvar. Dagarna är långa och solen värmer så skönt. Det är den bästa tiden om man vill gå på tur uppe på fjället säger matte. Jag håller med.

Matte brukar stå över utförsåkningen ett par dagar till förmån för att gå på tur med mig. Det är en stor och mycket trevlig förmån tycker hon. Karlarna i familjen är inte så mycket för att ta sig upp för backar utan lift att sitta i eller luta sig mot. Undrar om det är något fel på deras ork...eller om de bara är lite slöa... Jag och matte är inte slöa och vi har ork.
Nu har vi gett oss av i spåret. Det är full fart på mig från start. Matte hade mig helt lös till att börja med. Det gick bra tills vi kom till första picknicken. Då hade jag glömt allt vad STANNA och NEJ betydde och for fram till korvmackorna. Matte gastade bakom mig "RÄDDA ERA MACKOR HON ÄR EN MATTJUV!!!" Familjen fick snabbt upp sina lådor på behörigt avstånd från mig. De tyckte självklart att jag var jättesöt och så bjöd de mig på macka utan att fråga matte om de fick - smart av dem - vet att matte hade sagt nej. Smaskigt!
Nu åkte "elsladden" på mig och så fick den hänga efter när vi tog oss vidare. Det är rätt OK med sladd. Den hindrar mig inte när den släpar efter. De enda gångerna matte behövde ta tag i den var just när vi skulle passera picknickar. En sådan här fin dag passerar man en och annan matsäck uppe på fjället.
Nu fanns det inte så mycket tid att stanna till - matte satte fart och det var bara att hänga på. Här springer "duracellClova" i galopp i lätt utförslöpa. Fattar inte att det kan vara sån skillnad på farten matte håller beroende på om det går uppför, utför eller bara är platt.
Om jag stannar till för att undersöka något gäller det att springa ikapp sen. Här kommer jag i full karriär. Kul att få sträcka ut ordentligt.
Nu har vi fått upp ett bra och stadigt tempo. Vi jobbar på och snart kanske det blir fika - såg att matte packade ner lite i ryggsäcken förut. Hoppas hon har med något gott till mig också.
Oj då, vi har redan åkt 5,5 km av sträckan. Nu blir det fika i en snödriva med näsan vänd mot solen. Jo då - jag fick också lite smörgås. Och så lite vatten till mig och kaffe till matte. Mysigt.
Stärkta gav vi oss av igen. Min vägvinnande trav gör att jag håller mig jämsides med matte hur enkelt som helst. Faktiskt aningens framför.
Nu börjar jag dock bli lite trött. Har precis fått ge järnet i en rejäl utförslöpa. Matte svischade ner med håret fladdrande - det gick undan och det var bara att hänga på. Men så där på slutet tog det lite på krafterna. Det syns inte på bilden men min tunga hängde långt utanför munnen.
Nu ser vi slutet på turen. Vi är nästan tillbaka. I bakgrunden ser man ett av fjällen där man åker utför. Visst ser det fint ut?
Ja! Så var vi klara. 7,5 km avklarade. Det fanns flera spår som man kunde åka. Jag provade att vika av på 5 kilometarn. Den har vi tagit några gånger förut, men eftersom dagen var så fin så tog vi en lite längre runda. Det finns inte bara dessa "rundspår". Vi går ofta längs rösade leder uppe på fjället också. Det är nästan ännu bättre. Man kan också tolka efter eller åka i vessla upp till jaktstugan och gå vidare därifrån. Där är också trevligt att fika. Vi såg småhundar, som JackRussels, åka i släden efter vesslan tillsammans med sina personer. Tja det var ju också ett sätt att slippa uppförsbackarna...

Men nu tänker jag avsluta vintern för den här säsongen. Nu tar vi afterski på verandan och sen åker vi hem till Göteborg och våren.

torsdag 8 april 2010

Lattjo liten pryl

Här spanar jag in en lattjo liten pryl. Det är det senaste tillskottet i den allt större klanen Olsson/Nilsson/Brodén/Eklund/Jansson. Låt mig presentera Theo!

Theo är en liten cool kille på 7 månader och han är Jessica och Peters lilla son. Eftersom det var första gången jag träffade honom i verkliga livet så behövde jag spana in honom ordentligt. Vi hade en del gemensamt. Storleksmässigt var vi rätt lika...jag lite dryga 8 kilo tung och han ca 10 kilo. Vi är de sötaste exemplaren i hela världen. Bruna vackra ögon båda två. Korta ben...mina ben bär dock mig ruskigt fort - Theo får än så länge stå i knät med stöd när han testar styrkan i sina. Båda två har ett "tiggarbeteende" - Theo tjoade högljutt om inte käket lastades in i lagom takt eller kexet anlände när han ville. Jag är också expert på tiggeri - enda skillnaden är väl att mitt tiggande inte resulterar i lika gott resultat... Och så inte minst - världen är till för oss och den snurrar runt våra uppenbarelser!

Han verkade inte ett dugg rädd för mig - trots att jag var uppe i ansiktet för att förära honom mina pussar. Personerna tog dock raskt undan mig - trodde att han skulle bli rädd. Äh! han är ju en tuffing - det ser ju jag. Han grabbade tag i min päls flera gånger och han drog rätt hårt ska ni veta. Jag härdade stoiskt ut. När han fick tag i en näve morrhår tittade jag dock lite olyckligt på matte...ska det vara så här? Visserligen är jag ju van vid trimmandet men detta var kanske lite i överkant...
Matte tyckte det var så roligt när hon fick hålla Theo i knät och gulla med honom. Då blev jag först lite svartsjuk - det är ju mig alla ska gulla med. Efter ett tag fattade jag att de inte gullade mindre med mig, de gullade bara med Theo också. Måste säga att den här påsken har gått i gullandets tecken.
När jag inte spanande in lillknatten så leker jag och lillhusse i snön. Vi jagar varandra och leksaker. Jag är nästan alltid snabbast.
Här har jag precis snott leksaken framför näsan på lillhusse och i nästa sekund kastade han sig över mig. Det kom dock inte med på kort.

När man såg lille Theo förstod jag tydligt att min lillhusse inte är liten längre. Inte fullvuxen ännu, men definitivt inte liten. Jag gillar att vakta och känna mig viktig. Nu tog jag på mig ansvaret att vakta Theo i stället. Här ligger jag på afterskiverandan vid Vemdalsskalets hotell och vaktar Theo när han sover i sin vagn. Om någon klampade in över staketet på ett sätt som jag inte gillade så sa jag till. Alla i min flock kände sig väldigt trygga.

Undrar när matte och jag ska gå på tur...