söndag 31 augusti 2008

Vackra mörka ögon



är man utrustad med! Mina personer tycker det, Charlotte och Bobby tycker det och domaren på den lilla utställningen i Nossebro tyckte det också. Det är bra att alla gillar mina mörkbruna ögon - men det är Bobbys åsikt som räknas högst!

Jag var hos Charlotte och blev trimmad i veckan som gick - steget mot den fulländade pälsen hade nu kommit till att tunna ut min ruskigt kraftiga "bollfrisyr". Försvann säkert ett par hekto rent utseendemässigt. Tjock päls kan lura ögat en del eller som matte uttryckte det "den lilla rultan såg med ens riktigt smal ut, från rysk broilergymnast till balettdansös i ett nafs". Det är alltid trevligt att komma till Charlotte, själva trimningen är något man måste stå ut med, men då får man ju träffa Bobby. James försökte fånga min uppmärksamhet hela tiden men jag bet ifrån - det är inte honom jag är mest förtjust i - det är Bobbys uppmärksamhet jag vill ha. Jag pussade Bobby flera gånger och vilade sida vid sida med honom - jättemysigt!

Oj då! Matte har inte tid att hjälpa mig mer nu - får berätta om när jag åkte 8 mil för att visa tänderna en annan dag...

onsdag 27 augusti 2008

Sopsortering



är bra för miljön har jag hört. Och visst vill man värna om vår vackra natur med sjöar och skogar där man kan bada, springa omkring, spåra, plocka svamp eller varför inte jaga...

Hemma på min gata i stan är det dåligt med sopsortering - vi har fortfarande sopnedkast - så jag tyckte att det var dags att göra något åt saken. Om inte personerna agerar så får jag föregå med gott exempel. Tror ni de blev glada och stolta över ett sådant fantastiskt initiativ??!!

Får väl börja med att säga att jag igår kände mig lite understimulerad, regnet gjorde att jag bara ville ta kortast möjliga promenader och ingen av personerna hade tid att aktivera skallen på mig så kreativiteten liksom flödade inom mig. Vad skall man hitta på en sån här tråkig dag? Någon hade lämnat skåpsdörren till soporna lite på glänt och jag såg genast möjligheten till en god gärning. Fick upp dörren på vid gavel och kunde börja sortera...soporna...alltså sopsortering! Kan det bli bättre? Jag fick omgående in en bra taktik...Riktigt äckliga saker fick ligga kvar i påsen, allt annat sorterades noga ut mellan golvet och min mage! Oätliga förpackningar slickades rena, papper undersöktes och revs i småbitar ordentligt, matrester käkades upp. Staniolpapper och små plastpåsar aktade jag mig noga för - kommer ihåg hur dålig i magen man kan bli av sånt - de lades snyggt och prydligt på golvet alldeles intakta. Jag var faktiskt riktigt stolt över hur bra det blev. Nu kommer de att bli glada när de kommer hem!

Inte blev de glada precis...Matte satte såklart igång med att tala om att det var ett synnerligen olämpligt tilltag - inte direkt arg - men med den där allvetande förståsigpåblicken som bara hon kan ha. "Nu får vi ha henne under uppsikt, jag kommer inte ihåg allt som vi har slängt, något kan säkert orsaka dålig mage" sa matte. Jamen kolla staniolpappret matte! Det är kvar. Jag är faktiskt inte helt korkad - jag har ju inte ätit upp det!

Inte åt jag upp det tråkiga torrfodret sen heller - jag var proppmätt av alla goda matrester som jag hittat. Om jag fick bestämma skulle jag sopsortera varenda dag!

tisdag 26 augusti 2008

Det regnar idag...



...så jag har ingen lust att gå ut.

Annat var det tidigare i somras då man var tvungen att svalka sig under en blöt handduk för att inte koka över.

Hoppas att inte sommaren är slut riktigt ännu. Jag trivs så gott ute i stugan där jag kan springa lös på ett helt annat sätt än här i stan. Förresten tycker jag att det går alldeles utmärkt att gå lös här också, men matte har fått för sig att det är så farligt med alla bilar, spårvagnar, motorcyklar och alla andra grejer som är stora och tunga och som rör sig på ett sätt som inte cairnterriers kan förutse alla gånger. Och så tycker hon att jag är lite kort i rocken för att synas och att lacken är lite camoflagefärgad (undrar hur det stavas egentligen...) - hon funderar på någon typ av väst över pälsen i neonfärg - bevare mig väl - hur ska det se ut!? Bäst att försöka uppföra sig väl och komma på inkallningarna, sista utvägen blir att låtsas som om jag inte kan röra mig om jag får en väst på mig. Hoppas att hon slår såna tankar ur hågen för än är det inte mörkt och grått - än är det ljust och grönt och då syns jag rätt så bra om folk bara kunde titta ner i min nivå!

Usch det regnar forfarande ute och jag börjar känna mig lite kissnödig - tänker kissa under balkongen så att jag inte blir blöt - och sen ska jag lura matte till lite kvalitetstid i soffan...

måndag 18 augusti 2008

Spårträff



Yes! Yes! Yes! Nu börjar cairnklubbens aktiviteter igen! Det är roligt det.

Matte är bra på många vis - men hon blir ännu bättre med andra cairnmattar och hussars hjälp. Igår var det dags för återträff med gänget från spårkursen i början på sommaren. Carina samlade ihop alla i skogen vid Guddehjälm och så bar det av ut i det fria och lades en massa spår till höger och vänster till oss hundar. Vi var väldigt otåliga och gnydde och skällde när de gav sig av in bland träden - och inte fick vi gå spåren inte - nä, de gick raskt vidare och la fler och fler spår...och sen skulle det förstås...fikas! Jag begriper mig inte på det här med att det ska fikas hela tiden när man bara är sååå otålig att få jobba lite med nosen och hitta det smaskiga i slutet. Jag menar - det är ju bara att plocka upp termosen när jag har hittat klöven - då passar det med fika tycker jag, då ska man njuta av det goda i naturen. Det var tur att lillhusse var med och hjälpte mig att få tiden att gå. Tur också att det fanns flera snygga killar att spana lite på, sådär lite under lugg. Milton och Nisse är ju inte så dumma, men jag gillade nog mest Elvis. Han är rödblond i pälsen - faktiskt rätt läcker måste jag säga - trots att jag egentligen är mest förtjust i de syndigt mörka pojkarna - latinolooken, ni vet...Han verkade rätt förtjust i mig också och ägnade mig ganska mycket uppmärksamhet - trots att löpet är över för länge sen. Måste vara formerna som tilltalar...

Till sist var det dags att gå spåren och vi fick gå två var. Jag var jätteduktig och hittade båda mina klövar. Första gick jag som på ett snöre, det var ett kul spår med flera finurliga vinklingar, hittade klöven galant och kunde gnaga en stund. Det andra blev lite svårare att behålla koncentrationen på - jag hittade nämligen en jätteintressant lukt vid roten av en gran och var ju bara tvungen att lägga en del tid där - men sen kom jag ihåg vad jag höll på med och tog upp spåret igen och hittade klöven. Tycker att matte är lite snål med hur länge jag får tugga på klöven - för min del skulle jag vilja äta upp den helt och hållet - men hon bytte åtminstone ut den mot något annat gott som gick att tugga på. Våm tror jag att det heter.

Och så blev hon äntligen medveten om att hon använder för mycket blod när hon lägger spår till mig - jösses vad jag har haft svårt att få henne att fatta det. Tänk er själva när någon har tagit på sig för mycket parfym - det blir ju nästan svårt att urskilja något för all doft. Jag vill ju känna lukten efter klöven också och nu tror jag att hon äntligen har fattat det - bra va?!

söndag 10 augusti 2008

Släktträff

Förra veckan var vi ute på Brännö för att hälsa på min mamma Tjorven, syster Betty Boop och moster Signe. Oj vad det var roligt! Den nästan svarta vovven är mamma och den nästan vita är min syster. Och så jag i mitten...

Isabella har en stor trädgård där vi kunde springa lösa och busa så mycket vi ville. Jag och syrran har ju träffats några gånger sen jag flyttade hemifrån så vi satte igång leken direkt. Med mamma var jag först lite blyg men hon bjöd också in till lek, så var vi igång allihop. Signe som är en riktig lektant hängde på och visade hur man kunde springa och skälla på cyklister utanför staketet. Det var verkligen kul att få träffa familjen och ännu roligare var att Isabella berättade att de ska bli nästan grannar med oss i Annedal. Då kan vi träffas jätteofta, jag menar att ha en syrra så nära och så mamma till på köpet - det kan ju inte bli bättre! Jag ska visa dem min gård där vi kan leka och käcka promenader i stan, Slottsskogen och Änggårdsbergen. Efter en stund var det dags för oss att vandra vidare över ön till Claes, Marie och Jack. Det skulle badas och fikas. Jag skippade badet, men fikat hängde jag med på - såklart!

Släktforskning är det nog många som hört talas om och en hel del som ägnar sig åt. Men vad sägs om släktnosning???




fredag 8 augusti 2008

Jakthund!



Läste på Charlottes hemsida om Swebreezegängets jaktegenskaper - måste säga att det är kompisar helt i min smak! Jaga är ju superkul! Bryr mig inte heller om min matte, köttbullar, hot eller bannor om det finns chans till att jaga en katt, ekorre, hare eller som sist en kanin...

Här på bilden "jagar" jag min syster Betty Boop och då går det undan i svängarna. Undan i svängarna gick det också när jag skaffade mig en alldeles egen kanin...

En dag i stugan kom en liten krabat med hängande långa öron inskuttande på vår tomt. Den skuttade rakt mot oss och jag gick med långsamma och dröjande steg fram och vi stod nos mot nos en liten stund och bekantade oss. Matte såg att min iver tilltog mer och mer, tendensen till utfall blev tydligare och gick fram mot kaninen för att plocka upp den. Det var en tamkanin med rött vackert halsband och matte tänkte rädda den från mig...Nähä du, tänkte jag - den får du inte - den är min! Kaninen kände min ändrade inställning, vände om och rusade iväg och jag satte efter. Alla personer vrålade efter mig, körde cowboytjutet, hämtade köttbullar, ropade "STANNA", "NEJ" och allt de kunde komma på för att få stopp på mig. Jag sket i allt de hittade på - jag var på riktig jakt och inget kunde stoppa mig! Ellen sprang efter mig och kom också med i jakten och vi rusade runt i området efter kaninen - måste säga att den var rätt snabb. Då och då skällde jag lite så att de skulle höra var jag var och inte bli oroliga...Genom trädgårdar, över gärdsgårdar, genom skogspartier och över ängar gick jakten. Till slut hittade kaninen ett krypin under en bil som jag inte kunde ta mig in till. Villt skällande stod jag utanför och krafsade och försökte krypa men innan jag hunnit krypa in under kom matte fram och slet undan mig, ordentligt hårdhänt måste jag säga, och jag fick en utskällning som hette duga. Matte placerade mig i famnen på husse, Jenny tog upp Ellen och matte kravlade under och fick dragit ut den skräckslagna kaninen. Som tur var så vart det inte en skråma på den lille, sa matte. Nej inte ännu, tänkte jag, men ge hit min kanin - den är min - så kanske det blir! Matte stirrade med svart blick på mig och jag förstod att jag inte skulle få mitt byte - tusan också....

Matte travade runt med kaninen i hela området för att hitta ägarna men hittade ingen, så det blev till att göra en hage med låda som hus/skydd och repa maskrosblad och ge den vatten. Den stortrivdes i sin hage och sitt hus och jag var som tokig utanför. Jag skaffar en egen kanin och får inte ha den - vad liknar det?!! I två dagar bodde kaninen hos oss innan matte hittade ägarna längst bort i området. Lillhusse trodde nästan att vi fått ett nytt husdjur och insåg att det nog skulle bli väldigt jobbigt för mig att ha en kanin i familjen, så han blev extra glad när en kille kom och hämtade den. Måste erkänna att lillhusse hade rätt - det var jobbigt för mig med kaninen i min trädgård - kunde inte ens koncentrera mig på våra lekar. När kaninen försvunnit återgick allt till det normala - jag har bara en något större beredskap för jakt...det är ju så kul!

tisdag 5 augusti 2008

Tröstevovve



...är bra att ha när sorgen slår till med full kraft.
Jag har ju berättat hur jag såg fram mot resan till Danmark - det blev ingen resa till Danmark för mig och matte. Vi stannade kvar hemma för att vakta över morfar när hans operation gick alldeles galet. Matte och alla de andra vaktade inne på sjukhuset tillsammans så att morfar hade det bra och jag vaktade utanför mot alla vilda djur och annat farligt som finns i världen. Jag hjälpte också till genom att de ständigt hade någon att promenera med så att tankarna kunde skingras för en stund. Många promenader blev det...för det var 10 förskräckliga dagar där vi pendlade mellan hopp och förtvivlan. I början var vi ganska optimistiska, men allt eftersom tiden gick stod det klart att detta inte skulle sluta väl. På slutet visste alla vad som väntade och inte ens promenader med mig kunde ändra på det utan jag fick vara hos Ellen och hennes personer Lasse och Jenny dag och natt. Tur att de är så snälla och tog hand om mig när matte hade det svårt, de tog förresten hand om henne också när hon var hemma - gav henne mat och stöd och sånt som personer behöver. Trots allas insatser för att morfar skulle bli bra igen hjälpte det inte - min och allas vår älskade morfar gick bort natten till den 25 juli, lugnt och stilla. Senare på natten kom matte hem till stugan och hämtade mig hos Ellen. Jag förstod genast att matte behövde extra mycket tröst från mig eftersom husse och lillhusse inte var hemma. Jag lade mig bredvid henne i sängen på hennes arm och det tyckte hon var jättebra. "Tänk att en sån liten hund kan ge så mycket tröst" sa matte och jo - vi är väldigt inkännande vi hundar. Vi förstår nog mer än ni tror.
Även nu - så här lite senare fortsätter jag att trösta så gott jag kan. Jag behöver mat, promenader, aktiviteter, pälsvård och allt annat som hör hundar till och det håller personerna igång på ett förträffligt sätt. Jag lättar också upp stämningen om det känns jobbigt. Idag hjälpte jag även till med att välja ut en fin gravplats. Uppförde mig exemplariskt på kyrkogården - hann se ett plakat att det var förbjudet att rasta hundar på kyrkogården - så jag höll mig tills jag kom hem till Gråbo innan jag satte mig.
Men...vem skall nu "tappa" fläskkarré till mig? Tror att jag och mormor har nått en överenskommelse - tyckte att jag kunde se i hennes ögon att hon kommer att ta över den uppgiften...