onsdag 26 januari 2011

Nytillskott

...hos familjen Hedin!

Härmed presenterar jag lilla Greta. Greta är en mini-illbatting, tillika cairnterrier av finaste kvalité. Hon kommer från kennel Tribun och flyttade för ett par veckor sedan in hos min bästis Ellen och hennes familj. Tror att jag redan nu kan säga att det är en liten kaxig tjej som kommer att ge sina personer en hel del att göra... och Ellen kommer att få fullt upp med att uppfostra henne.


Det tog ett par veckor innan jag fick möjlighet att bekanta mig med den lilla damen, men nu har vi träffats flera gånger. Första gången träffades vi på neutral mark i Slottsskogen. Vi gick till en liten inhägnad där vi tre kunde vara lösa en stund för att se vad vi gillade varandra. Jag och Ellen började leka och busa direkt. Vi låtsades inte om att den lilla ville vara med överhuvudtaget. Vi sprang fort och då hann hon inte riktigt med. Vi brottades utan att bjuda in henne. Hon fick vackert vänta tills vi hade rasat av det värsta springet och buset. Sen fick hon vara med lite grand. Hon är rätt tuff måste jag erkänna.

Så var det dags för fest eftersom husse fyllde år och självklart var även Ellen och Greta medbjudna. Jag var jättesnäll trots att det var på min hemmaplan vi nu skulle umgås. Jag lekte med Greta en lång stund faktiskt. Efter att jag lekt med Ellen förstås... Störst går först...

Matte plockade raskt undan så många mattor hon kunde. Greta vill gärna bita i sånt som sticker ut eller verkar löst och så är hon inte helt rumsren ännu. Det är så det är med valpar. Det händer saker hela tiden. Man måste passa så de inte hittar någon sladd eller gardin att bita i. Skor kan man hitta på helt andra ställen än där man ställde dem. Och ibland kan man bli lite blöt om tassar och fötter om det har hänt en liten olycka. Fast det hände inga olyckor hemma hos oss. Greta skötte sig utmärkt.

Igår var det dags för träff igen. Nu skulle vi promenera en sväng i Delsjöterrängen. Vi började på den stora gräsytan som går ner mot badplatsen. Alla tre lekte runt och sprang och busade. Min matte och Lasse var så nöjda med hur bra vi alla tre kommer överens. Självklart vill jag och Ellen greja lite själva mellan varven, men vi förstår att den lilla valpen också vill vara med. Vi förstår att vi har ett ansvar att lära den lilla hur det går till att bli en trevlig kompis. Fast ibland vill vi helst slippa och bara snäsa åt henne att låta oss vara ifred.
Här är det jag som vänt runt och nu bjuder in Greta till lek. Ellen övervakar. Hon agerar lite storasyster åt Greta och håller koll på henne.
Här tar både jag och Ellen på oss lite ansvar och vaktar medans Greta får nosa på något intressant. Små valpar får inte motionera några långa sträckor - de växer ju så det knakar - och bör inte belastas för mycket. Därför plockade Lasse ibland upp lilla Greta och bar henne en sträcka. Det var bra för då kunde jag och Ellen pyssla med sånt som vi gillar utan att behöva ta hänsyn. Greta tyckte inte alls att det var nödvändigt att bli buren. Hon ålade i famnen och gnydde lite för att få komma ner på marken igen och vara med oss.

Jag passade på att göra några stooora lovar på sådant avstånd som matte nästan kallar "rymning". Märkte rätt snart att Greta möjligen kan bli en kompis på sådana äventyr. Tror dock att Lasse och Jenny kommer att propagera hårt för att Greta ska välja Ellen som förebild i dessa sammanhang. Hmm... vi får väl se vem som "vinner"...

tisdag 18 januari 2011

Lite kul i alla fall

Som jag sa förra inlägget så händer det inte så mycket kul grejer för hundar just nu. Den göteborgska vintern visar sig för tillfället från sin sämsta sida. Ena dagen snöar det och nästa regnar det. Däremellan är det omväxlande minusgrader och plusgrader. Det gör underlaget man ska gå på fullständigt livsfarligt och allmänt vidrigt för både skoklädda människofötter och små cairntassar. Alla gångvägar är isbelagda och lite oregelbundet flisade med skarpa små äckliga stenar. Stenarna ligger så glest att de knappt gör någon nytta vad gäller halka. Dessutom ligger de så glest och isolerat att varje liten sten känns i mina tassar. Man omväxlande glider omkring på isen och ömsom stoppas upp av en liten vass historia som sticker in sig i eller mellan trampdynorna. Och så har vi ju såklart det förhatliga saltet... Det är inte mysigt för mina tassar det. Matte får bada tassar och smörja in dem lite då och då för att de ska hålla sig mjuka och fina.

Dessutom är det svårt att hitta bra ställen att göra sina behov. Det är is överallt och jag hatar att det blir blött runt tassarna när jag kissar.

Jösses vad jag klagar...

Det händer faktiskt en och annan rolig grej också. För ett litet tag sen var det MyDog här i Göteborg. Matte hade inte anmält mig till utställningarna i år men jag fick ändå vara med och känna på atmosfären. Jag arbetade nämligen en dag i rasmontern och gjorde fin reklam för min ras. Jag och Disan höll ställningarna och lät alla som ville, klappa på oss. Vi delade också frikostigt ut pussar till dem som verkade riktigt intresserade. Det tror jag gjorde susen på många. Matte och Marika svarade på frågor om rasen och gjorde väl en del subjektiv reklam för oss också. Såklart! Vi är ju bäst.

Jag fick också känna på finalringen. Varje dag höll man rasparad där man presenterade alla raser som ville visa upp sig. Jag fick äran att tillsammans med valpen Donna representera cairnterrier den dagen jag arbetade. Trots att jag var lite trött och slak efter mitt arbetspass i rasmontern så åkte svansen upp och hållningen blev stolt och självsäker då jag och matte gick in i ringen. Det här tycker jag är roligt! Att visa upp sig i ringen innebär gott godis och matte gjorde mig inte besviken. Köttbullarna fanns i fickan.

På bilden nedan är det Disan som lagt sig tillrätta på bordet. Marika är beredd att svara på frågor.

Några dagar efter MyDog ringde matte till Charlotte och frågade om Sweebreezegänget ville gå på långpromenad med oss. Matte tänkte att det skulle bli kul för mig att träffa kompisar och busa loss. Och det blev verkligen superkul.
Den dagen hade det snöat en massa på natten vilket gjorde att det var mjukt och trevligt på marken. Vi gick en lång promenad till en hundrastgård där vi kunde leka allihop. Det är så kul när 7 hundar med samma goa sinne får chans att rasa loss fritt. Jaga, busa, brottas i en salig röra. Inga hårda ord eller nypor behövs - det är bara roligt. Jag är med som en i gänget och det är matte så glad för. Jag inordnar mig i ledet och så får jag vara med och leka.
Det är härligt att ha goda vänner som man kan lita på. Jag tror att även de tycker att det var kul att träffa mig. Det blir lite annorlunda dynamik även i deras grupp när en utomstående kommer med.

Det var riktigt käckt med hundrastgård. Den var rejält tilltagen och låg i en skogsdunge. Där fanns bänkar och bord om personerna ville ha med fika. Ett vind- och regnskydd om de ville stå skyddade. På sommaren finns det tydligen grillmöjligheter. Det var rent och välskött. Såna ställen borde det finnas fler av.

Nu ska jag och matte ut och halka runt gården för sista rastningen. Fy - jag längtar efter riktig vinter eller våren.

lördag 8 januari 2011

Stolligt

Personer är bra tokiga ibland. Mina personer klagar många gånger över mina tilltag och anser att jag är lite stollig. Det är inget jämfört med deras tilltag.

Ena dagen är de uppe i fjällen och åker skidor. Nästa är de på golfbanan för att träna golf. I värsta snöovädret. Vad liknar det? Helt obegripligt för en cairnterrierhjärna. Kolla skylten på bilden ovan. Vintergreener gäller idag... Jaha - det var ju inte oväntat... Frågan är väl vilken klubba man ska använda och om man överhuvudtaget ser bollen. Snöskyffel, snöskor och möjligen en fotboll eller badboll.
Hur som helst är det ju kul när det händer något. Det är lite ynkligt med bra hundaktiviteter så här års - då får man hålla till godo med vad som bjuds. Här har matte parkerat bilen på parkeringen vid Hulta golfklubb. Nicke har hunnit ta sina golfklubbor och bag och gått iväg till sin träningsgrupp. Nu kommer jag rusande efter och sladdar in på plan framför klubbhuset. Detta är väl enda gången som jag får springa lös på golfbanan. Skulle jag hitta en boll så blir de bara glada. För själva hittar de inte en enda. Plopp säger det och så är bollen gömd i snö och kommer inte fram förrän i tö.
Här är det stolliga gänget i full aktion. Klubborna svingas och bollarna flyger. Ut på rangen och - plopp ner i snön... Nicke är den som precis slagit till sin boll och är på väg ut i "follow-through". Till våren kan de samla in bollarna igen. Om inte jag får springa ut och hämta en och annan. Fast de vill inte ha mig därute när de slår ut bollarna - de skulle ju kunna träffa mig med en projektil.
Jag och matte går istället vidare på långpromenad. Jag får rasa av mig en hel del av allt spring i benen. Här ute på landet får man vara beredd på att träffa på stora och vilda djur. Här har jag precis siktat två hästar som kommer travande på vägen. Jisses så stora de är när de kommer närmare. Jag måste erkänna att jag blir lite skraj och ställer mig snällt vid sidan när de passerar. Bara små mutter kommer ur min mun. Skälla vågar jag inte - vill inte väcka för mycket uppmärksamhet.
När hästarna är förbi med god marginal får jag springa som jag vill igen. Det går undan - ser nästan ut som om jag flyger fram. Trots att landskapet ser helt annorlunda ut nu på vintern i snön kommer jag speciellt ihåg att det finns små sorkar här på golfbanan. Jag far ut i djupsnön på några av de ställen där jag vet att de brukar finnas. Lika jobbigt och svårt att jaga sork i djupsnö som det är att jaga rådjur eller ren. Jag liksom försvinner... Fast det är rätt kul att gräva i snön.

Efter en och en halv timme är killarna klara med sin träning. Här nedanför kommer de gåendes med sina golfbagar. Nu är vi redo att köra hem igen i snöyran.

onsdag 5 januari 2011

God fortsättning

God fortsättning på 2011.
Själv har jag haft både ett bra slut på 2010 och en bra start på det nya året. Vi har nämligen varit i Vemdalen en vecka och firat nyår. Vemdalen är toppen. Det är bara ett problem och det är att vi har så vansinnigt dålig täckning på 3G i stugan. Det omöjliggör allt bloggande och det är ju lite synd. Det brukar hända så mycket roliga grejer i fjällen. Inte blev det någon sammanfattning av 2010 heller, men det gör inte så mycket. Mycket har ju redan berättats här på bloggen och det kan bli lite tjatigt att dra det igen. En sak har dock satt rejäla avtryck, om än inte lämnat bestående ärr.
Här sitter husse, lillhusse och jag liggandes framför brasan. Vi är glada och tacksamma för att husse sitter där i ett stycke. Att han lever överhuvudtaget. Med alla kroppsdelar på rätt plats och inga ben eller kotor som är trasiga. Det var i början på maj som han gick och trillade ner från ett tak. Det blev ett högt och fritt fall på nästan 8 meter. Han hade extrem tur och trillade på en gräsmatta. Missade en stenmur med bara någon halvmeter. Resultatet blev frakturer på två nackkotor och dessutom en ländkota. Fyra brutna revben och en bruten fot. Det blev en lång sjukhusvistelse med nackkrage/korsett och gips. Därefter en lång rehabilitering. Nu är han dock nästan helt fit for fight igen.
Här skalar han clementine till mig. Jag älskar clementiner. Fast jag får inte äta en hel säger matte. Jag blir lite risig i kistan då.
Han har till och med varit med i backen på bräda och på längdskidor i spåret. Det tar dock en faslig tid att komma iväg och jag är ivrig att få springa. Lillhusse och jag utövar dragkamp i sladden.
Äntligen är vi på gång och har kommit en bit ut i spåret. Då slipper jag sladden och får springa själv. Så här års behöver inte matte oroa sig för att jag ska besöka några picknickar och käka upp folks korvmackor. Det är lite för kallt att sitta i snödrivor och fika. Alltså får jag härja fritt. Jag är jätteduktig och smiter inte en endaste gång. En och annan längre avstickare kan det ju bli, men jag har hela tiden koll på mina personer.
En del människor tycker kanske att det är olämpligt att ha lösa hundar i spåret, men de flesta ser bara så himla glada ut när de ser min lilla uppenbarelse. Jag är så supercharmig och söt med mina små korta ben som orkar så kopiöst mycket. Det är klart gulligt med en cairnterrier i skidspåret där det går så många stora och seriösa vovvar.
På bilden ovan är jag lite sugen på att jaga efter damen på skidorna för att sätta lite fart på henne. Lillhusse talar dock om att det är olämpligt uppförande och eftersom jag gärna lyssnar på honom så låter jag bli.
Så här trött blir man av mycket motion utomhus. Jag och lillhusse vilar hemma i stugan på soffan.

Det var inte bara vi som var i stugan över nyår. Även Jessica, Peter och lille Theo var med och firade in det nya året. Theo har hunnit bli 1 år och 4 månader. Han går bra men väljer att ibland krypa. Då och då kan han välta eller ramla ner från saker. Det gör mig lite osäker på hans position i hierarkin. Jag har provat ett par gånger att försöka sätta mig över honom. T.ex försökte jag snäsa lite åt honom då han försökte klättra upp när jag låg i soffan hos lillhusse och myste. Det mottogs inte med någon positiv reaktion från mina personer. Jösses vad det tog hus i helsike från framförallt matte. Men alltså det är inte så lätt ska ni veta. Han snackar inte något vidare ännu, han har ett helt omöjligt kroppsspråk att försöka tyda och rätt som det är så välter han över mig. På det stora hela funkar vi dock riktigt bra ihop. Den absolut största fördelen med Theo är att han snabbt begrep att kasta ner mat från sin upphöjda position i barnstolen till mig på golvet. Och kastade han inte så trillade det ändå ner en hel del när han käkade. Bästa platsen för att få godsaker var alltså att placera sin kropp under eller bredvid hans stol. Där satt jag så fort det vankades mat. Så nu behöver jag banta säger matte. En vecka med Theo sätter sina spår...
Då och då under jul och nyårshelgen har mina personer blivit helt okontaktbara... De har då liksom gått in i sina iPhonar och spelat "Angry Birds". Alla tre är helt galna med sina små apparater. De muttrar, svär och går an. Ibland kommer det ett glädjetjut då någon klarar en bana med 3 stjärnor. Då lutar sig de andra två in över den lilla tingesten och undrar hur man skulle göra. Jag hämtar ett ben och lägger mig på dem och tuggar.

Det har varit en rolig vecka med mycket aktiviteter. När man varit ute i snön är det lätt att alla ben och tassar hamnar i en osorterad röra som på bilden nedan.
Nu ska jag försöka bringa reda i det hela och ta mig an det nya året med positiv energi.