onsdag 30 september 2009

Tvärstopp

I torsdags kväll förra veckan tog tillvaron liksom tvärstopp för mig. Måste erkänna att allt mellan torsdag kväll och fredag eftermiddag är lite som i ett töcken. Hade så ont i magen att benen inte ville bära mig... Veterinären fick klämma och känna hur hon ville. Djursköterskan fick raka benet och sticka kanyler i mig. Blev inte ens upprörd när jag blev buren ut ur rummet där matte blev kvar alldeles själv. Hade inte ork att bry mig om något egentligen. Såg dock att matte såg väldigt ledsen ut där hon stod kvar med mitt koppel i handen.

På avdelningen fick jag dropp och smärtstillande medel. Det gjorde gott. Jag kunde sova hela natten. På fredagen kände jag mig lite bättre fram på dagen och benen bar igen. Det gjorde dock ont i magen fortfarande så jag fick stanna ett dygn till på sjukhuset. De gjorde fler undersökningar bl.a ultraljudsundersökning av magen för att se om det var något som satt sig fast. Inget satt fast och på lördag kväll blev jag hämtad och fick gå in till matte som satt och väntade i samma rum som jag lämnade i torsdags. Oj vad hon såg glad ut att se mig - jag blev jätteglad av att se henne också. Stort pusskalas utbröt.

Nu har det gått några dagar och det onda i magen har gett med sig nästan helt.

Nu börjar jag dock bli rastlös... Matte fick order om att jag skulle ta det lugnt några dagar. Men jösses! Nu får det vara nog med lugn. Det måste hända något nu! Blir smått galen av de små ynkliga promenaderna runt kvarteret. Ingen lek, inget bus, inget spring och ingen prova på dag. Jag är uttråkad!!!

Idag fick jag åtminstone gå en sväng i Slottsskogen nästan en timme. Jag passade på att buffa matte på benet stup i kvarten. Buff på benet betyder att jag vill träna och få godis - inte nödvändigtvis i nämd ordning...
Matte blev jätteglad över mitt förslag och vi tränade lydnadsövningar en stund. Kul att äntligen få göra något igen. Matte säger att jag skall få gå på lydnadskursen i morgon. Jippie!

Nu undrar ni kanske vad det var jag hade satt i mig för att bli så sjuk?
Tja jag sätter i mig så mycket - hela naturen är ju ett smörgåsbord - inte vet jag vad det var som gjorde mig sjuk. Av samma anledning kan jag inte garantera att det inte händer igen...

Matte säger att hon skall höja mitt försäkringsbelopp...

söndag 27 september 2009

På bättringsvägen

Vi fick hämta hem vår Clova igår kväll. Hon är helt klart på bättringsvägen. Hon har dock fortfarande ont i magen mellan varven och diarren har inte helt gett med sig. Lite trött också efter pärsen hon gått igenom, så hon bad mig skriva ett par rader och tala om att hon snart är på gång igen.
Just nu ligger hon här och surar lite eftersom hon inte kan vara med på "Prova på dagen" med Cairn i Väst idag. Tycker att hon kunde få vara med på ett hörn i alla fall. Vi har dock fått strikta order från veterinären att hon skall ta det mycket lugnt ett par dagar så att magen får återhämta sig - och resten av hunden också för den delen.
Har lovat att lägga ett spår till henne så fort det finns möjlighet. Då såg hon lite nöjd ut och gick och vilade sig i favoritfåtöljen.

Om ni bara visste hur skönt det är att ha henne hemma igen!

fredag 25 september 2009

Oroliga personer

Idag är det jag, Clovas matte som skriver några rader...

Vi är just nu Clovas väldigt oroliga personer. Clova befinner sig nämligen på djursjukhuset Blå Stjärnan i Göteborg sen igår kväll.

Det troliga är att hon inte "berättade" hela sanningen om långpromenaden i Änggårdsbergen sist. Hon hade förmodligen inte bara hittat skit att rulla sig i utan även ätit något mycket olämpligt.

Igår blev hon dålig i magen. På kvällen hade hon diarre och kräkningar. Jag var ute och gick med henne eftersom hon verkade ha ont i magen också och hade svårt att komma till ro. På promenaden föll hon ihop och när hon kom på fötter igen gick hon på tre ben en stund. Sen vek sig även det andra bakbenet och hon var som förlamad i bakbenen.
Snacka om att jag fick panik...försökte locka henne att resa sig, men hon kunde inte. Bakbenen bar överhuvudtaget inte. Nu lyfte jag upp henne och bar henne tillbaka hem.
Studerade henne noga hemma. Hon verkade slö, men inte orolig, verkade liksom inte bry sig om att bakbenen inte fungerade. Tittade bara på dem...

Nu blev det ilfart till Blå Stjärnan. Där gjordes en noggrann undersökning och togs blodprover. Olika teorier om vad hon drabbats av dryftades. Diskbråck var en teori, men den avskrevs nästan omgående. Man beslutade att behålla henne på sjukhuset åtminstone över natten för att ge henne dropp och smärtlindring samt att ha henne under observation.

Det var en mycket orolig matte som lämnade sin Clova på sjukhuset i natt.

Idag på morgonen har vi varit i kontakt med Blå Stjärnan. Clova mår lite bättre men är medtagen och trött. Diarren kvarstår men "förlamningen" har släppt. Hon kunde gå på fyra ben. Det troliga just nu är att hon drabbats av en mag- och tarminfektion till följd av något hon ätit. De ville dock behålla henne ytterligare ett dygn för vidare observation.

Så vi - Clovas personer - får fortsätta vara oroliga ett tag till. Hoppas att hon är tillräckligt bra för att få komma hem i morgon.

onsdag 23 september 2009

Kast med liten Clova

Idag skulle Ellen vara hos oss. Det tycker både jag och matte var kul. Jag planerade massa bus och matte planerade långpromenad. Det ena utesluter inte det andra, snarare tvärtom... Det passar utmärkt med bus på promenad.
Buset startade vi med på direkten efter första morgonpromenaden. Den blå mattan i vardagsrummet kallar min lillhusse för lek och busmattan. Där brottades jag och Ellen länge och väl. Vi leker så himla käckt ihop tycker matte - det tycker jag också. Inte tillstymmelse till bråk - bara vänskaplig lek.

Efter ett par timmar var det dags för långpromenad. Vi gick bort till Änggården och så fort vi lämnat Botaniska Trädgårdens grind fick vi springa lösa. Oj vad mycket spring det var i våra ben. Rena valpdampet startade i skogen och vi sprang som tokar och jagade varandra.
Matte travade på söderut i Änggårdsbergen. Hon kan många stigar vid det här laget och kan oftast lägga upp en rutt som blir passande lång. Idag hade hon tänkt att vi skulle vara ute 2-2.5 timmar och gick på vägar och stigar som passade för detta. Som avslutning hade hon tänkt ta spårvagnen hem igen. Dels för att det numera är gratis för vovvar att åka spårvagn och dels för att gångvägen längs Dag Hammarskjöldsleden till och från Änggården är synnerligen tråkig. Det räcker att gå den ena vägen och åka vagn hem. Det är bättre att lägga den tiden och de metrarna i skogen istället.
Det var nog bra tänkt av matte...men då hade hon glömt att ta med mina hyss i beräkningarna...

Vi hade varit så långt söderut som matte planerat att gå och var nu på väg tillbaka. Matte tänkte gå ut mot Högsbo och ta vagnen från Marklandsgatan. Kunde bli lite kul tänkte hon - hade aldrig lämnat Änggården åt det hållet och det är kul att prova nytt.
Det var då jag gjorde mitt "move"... For in bland några träd och buskar - här luktade det riktigt spännande!
På bilden ovan pysslar Lilleman omsorgsfullt med det som jag nu ägnade mig helhjärtat åt (i hans fall var det dock harlortar). En riktigt rejäl hög med spillning från en tvåbening låg där på marken. Alltså det går bara inte att låta bli... Jag gned in i stort sett hela mig i kletet. Halsbandet också... Så bra det blev! Och så mycket jag luktade! Nöjd med mig själv kom jag som ett skott på mattes inkallning. Ellen var redan framme och fick sitt godis och nu kom jag sättandes.

...kunde man väl räknat ut... Matte blev galen och kastade godiset på marken. Påstod att hon inte ville ta i mig. Nu blev hennes steg snabba och mycket målmedvetna. Ner till Axlemosse gick det med en väldans fart.
Det var då det blev kast med liten Clova.
Trots att hon precis sagt att hon inte ville ta i mig lyftes jag nu upp och "kastades" i sjön. Stående på botten blev jag hjälpligt sanerad från det värsta. Det satt dock en hel del kvar och framförallt var det en "härlig" doft runt hela mig. Jag åkte i flera gånger men det blev inte speciellt bra enligt matte.
Hon insåg att det inte skulle bli särskilt populärt att ta med mig på en spårvagn med klet och doft utöver det vanliga. Av den anledningen blev promenaden nästan en timme längre än vad hon tänkt. Det blev till att gå hela vägen hem igen.
Eftersom hon var så irriterad gömde jag mig rätt ofta bakom Ellen. Tänk om hon skulle få för sig att kasta i mig i fler sjöar på vägen...
När vi till slut var hemma igen hamnade jag självklart i duschen. Måste säga att jag föredrar att duscha i ljummet vatten framför att bli ikastad i en höstkall sjö.

torsdag 17 september 2009

Hemläxa

Man skulle ju kunna tro att vi vovvar skulle få hemläxa efter så långt sommarlov från lydnadskursen. Det fick vi inte! Mattarna däremot fick hemläxa. Det finns stor "förbättringspotential"...

Ann-Christine var mycket nöjd med oss vovvar. Vi repeterade nämligen till att börja med - det kan vara bra att komma igång med träningen igen med välkända övningar. Vårt minne var intakt på i stort sett alla övningar. Viss tvekan kunde ibland råda men det berodde oftast på att mattarna behövde mer träning - inte vi.
Här ser ni t.ex en av övningarna som matte behöver mer träning i - fjärrdirigering. Ni skulle ha sett henne...såg ut som om hon var anhängare till en "sekt" som härjade i tyskland på 30- och 40-talet - ni förstår nog vilken. Lydnadsfröken försökte få henne att vara mer distinkt och tydligare, framförallt inte sega ut på hand/arm kommandot. Matte hade dock lite svårt med koordinationen så det blev mest pannkaka av alltihop. Hon lyckades bannemig att förstöra min paradgren - jag är normalt sett riktigt duktig på fjärren.

Hemläxan för mattarna bestod i att försöka ta bort alla dubbelkommando - trippelkommando eller fyrpelkommando för den delen också... De ser ut som väderkvarnar, clowner, Carolina Klüft eller som om de fått plötsligt ont i magen. Händerna flaxar, armarna viftar, knäna böjs, fötterna stampar, handflatorna slår på låren, dubbelvikning i höften osv. Rena morrongympan om jag får säga min mening! Liiite svårt att koncentrera sig på ett talat kommando när de bär sig åt på det viset. Jag menar - deras ord är ju egentligen helt obegripliga - det är bara för att vi hundar är så smarta som vi ändå lär oss dem. Kroppsspråk är vi dock ruskigt duktiga på - det är begripligt det - så det är inte så konstigt om vi ger oss på att reagera på det språket istället för det talade. Skyll dig själv matte! Eller så tränar du ordentligt på att bli riktigt tydlig så ska du se att vi grejar alla övningar tillsammans.

måndag 14 september 2009

Spårhundar

Nu duggar det tätt mellan aktiviteterna hos Cairn i Väst. Den här gången var det dags för mig att hålla spårträff i mina skogar i Härryda. Lilleman med matte Anja skulle komma till oss. Fick ta hjälp av matte att fixa det praktiska - det gör hon så gärna.
Hon hade ställt klockan på typ tidigt på söndagen och gick upp och smusslade med spårprylarna. Jag låg kvar och mornade mig...undrar om det blir frukost på sängen? Borde man väl kunna få när man ska arbeta senare. Nähä - där försvann hon ut genom dörren - ingen frukost då. Jag kurade ihop mig på täcket och sov vidare.

En god stund senare återkom matte, hon såg nöjd och glad ut och blinkade mot mig. "Det blev nog bra spår Clova. Det skall bli kul att se hur du och Lilleman tar er an dem. Hoppas att klockan snart blir 14.00, då kommer de".

Äntligen blev klockan två. Nu var det dags!
Jag och Lilleman började träffen med ett lekrace på gräsmattan för att komma i stämning. Det var snabbt gjort - nu var vi två pigga och glada vovvar. Eftersom vi var två hundar och två förare blev det lite klurigt hur vi skulle göra när vi kom till skogen. Både matte och Anja skulle ju gå med på båda spåren var det tänkt. Det skulle betyda att den av mig och Lilleman som inte spårade för tillfället, skulle behöva sitta alldeles själv och vänta, bunden i skogen. Ingen riktigt bra situation...Det löste dock min husse på ett alldeles förträffligt sätt.

Lilleman skulle gå det första spåret och då väntade jag och husse kvar i stugan. Efter en stund gick vi efter ut i skogen. Då hade Lilleman precis avslutat sitt spår och nu bytte husse hund i skogen och gick tillbaka till stugan med Lilleman. Han är ju riktigt smart den där husse...trodde jag inte...respekt!

Matte berättade för mig sen att Lilleman hade varit jätteduktig i skogen. Han fixade ett spår som var ca 400m långt och som hade 2 nittiograders vinklar och lite mjuka böjar. Inga problem med fokuseringen och snabb var han. Han drog iväg uppför backen så att mattarna nästan hoppades att han skulle tappa spåret, åtminstone lite grand, så att de fick hämta andan. Hittade sin klöv utan besvär. Lekte och kampade lite med klöven, tuggade en stund och bar sen klöven hela vägen tillbaka. Oj vilken stolt hållning han hade när jag mötte honom i skogen.

Så var det min tur att gå mitt spår. Matte var lite spänd på hur det skulle gå idag. Jag var ju så helt ute i det blå förra gången. Det var jag inte idag. Förra gångens bakslag hade gjort stor nytta! Nu spårade jag i mycket bra tempo och var noggrann i mitt arbete. Blev bara lite störd av svampplockare precis i slutet och tappade koncentrationen för en stund. Hittade min klöv och gnagde på en stund, sen bar jag den hela vägen hem.

När vi kom tillbaka till stugan lekte vi en stund i trädgården. Ellen och hennes personer kom också över. Det vankades nämligen fika på vår terass.
Jag och Lilleman vilade oss lite tillsammans efter väl utfört jobb.
Nu ska jag och matte kolla spårkalendern för att se när vi kan vara med nästa gång. Hoppas att det inte dröjer länge.

tisdag 8 september 2009

Förvirringen total

På söndagen packade matte ryggsäcken. Hon gör ju det ibland och det brukar betyda att det är något extra kul på gång. Kaffe på termos, mackor, långlina och sele såg jag bland annat åka ner i djupet. Så på med kopplet och ut till bilen. Jomenvisst är det något på gång - det råder inget tvivel om det.
När bilen stannar är vi hemma hos Elvis och Kajsa. Jag skuttar genast ut genom att klättra genom bilen. Från bagaget, genom baksätet och sen ut genom framsätet. Har matte glömt buren i fel bil så får hon skylla sig själv. I från buren vet jag att jag ska vänta på "varsågod" innan jag hoppar ut, men det är ingen som har talat om att det gäller även när man sitter i bagaget och hittar en väg ut framåt...alltså gäller det inte då...enkel cairnterrierlogik...

På plats var redan, förutom Elvis och Kajsa, Birk och Lilleman. Hmmm - det börjar likna aktivitet. Nu åkte vi in i bilarna igen.
Vilken lycka!!! Jag och Elvis åkte tillsammans, fritt i bagaget på våran bil. Jag var på honom HELA tiden. Han tyckte det var jättemysigt också. Nästan hela tiden...tror jag...kanske tyckte han att jag blev lite väl intensiv mellan varven. Ähh! Vill man komma nån vart så gäller det att gå på. Det är mitt motto!
Ny urlastning. Den här gången var det i Guddehjelm. Det är ett bra ställe det - här brukar det vara cairnpromenader. Nu trodde jag att jag listat ut vad det var för aktivitet på gång...drog och slet i kopplet. "Släpp loss mig då matte! På cairnpromenader brukar vi ju få springa lösa."
Kopplet satt dock fast och jag blev frustrerad. Vad nu då?!
Började lyssna på vad personerna egentligen snackade om och hörde mitt namn nämnas. "Det blir Clova som får gå det första spåret".
Birk, Lilleman och Elvis blev kvar i ett basläger och så drog de iväg med mig..."Men hallå! De andra då?! Skall inte de gå med?" Min förvirring började tillta...

Så här var det nämligen. Tidigare, på morgonen, hade Carina varit ute och lagt spår till oss andra. Hon hade lagt ut var sitt personligt spår, beroende på hur långt vi kommit i utbildningen.

Nu tog matte på mig spårlinan och selen. Jag var inte helt med på noterna, skall jag erkänna, de andra vovvarna satt ju därborta och här var jag, alldeles själv. Tyvärr hade någon stolle snott startklykan också, så spårstarten blev inte optimal. Jag irrade runt lite och ringade. Till slut trodde jag att jag hade koll på spåret och satte igång att arbeta. Det var sannerligen inget effektivt arbete jag presterade...tappade bort mig stup i kvarten...snurrade omkring planlöst och tog upp än det ena och än det andra spåret efter? - ja jag har ingen aning! Så fortsatte hela spåret. Ibland kom jag till arbete och spårade bra men så var det något annat som distraherade mig och så var jag vilse i pannkakan igen. Tyskarna ni vet, framstod som proffsorienterare jämfört med mig...När jag efter mycket möda och stort besvär tagit mig till spårslutet hade jag glömt vad jag höll på med. Blev stående i flera minuter, 1 meter från klöven, och hade ingen aning om vad jag var där för. Till slut fick matte ta ett steg mot klöven och då såg jag den - just det ja - den var det jag letade efter. Jag fick tugga och gnaga lite och sen bytte Carina ut den mot vom. Det är smaskigt det.

Så bar det av till de andra och så vidare till deras spår. Birk stod på tur och sen var det Elvis. Sist ut var Lilleman. Alla hittade rätt till slut och fick sin belöning. Men människorna som gått i skogen under dagen hade gjort en del för att försvåra för oss. Flera viktiga klykor var borta och det värsta av allt. Någon hade snott Elvis klöv. Tur att han har så jämt och bra humör - han tog det som en man - hade det varit min klöv som var borta hade jag blivit skogstokig.
Mattarna fikade i skogen mellan spåren och snackade träningsmetoder och möjligheter. Det är bra - vi gillar sådana här spårträffar. Jag behöver dessutom träna på att spåra i annan terräng än den vi har vid stugan. Jag måste lära mig att jobba även om det finns annat som drar...typ Elvis eller människor i skogen. Jag behöver också lära mig att inte kassera in roligheterna i förskott. Det kan ju vara helt fel grej som jag gläds åt...

Det var faktiskt lite mörkt innan vi kom tillbaka till bilarna efter utfört arbete. Nästa spårträff får vi nog lägga lite tidigare på dagen. Hösten och mörkret närmar sig.

onsdag 2 september 2009

Ärtig

Titta vilken fin bild jag fick av Carina! Den är tagen på utställningen Bäst i Väst som gick av stapeln nu i söndags. För att se mig riktigt bra kan man klicka på bilden så blir den större. Då ser man att jag och matte numera ser riktigt proffsiga ut i ringen.

Matte har låtit mig "vila" från utställning ett tag. Min päls trillade ju ur lite efter skendräktigheten. Det var väntat, så "riktiga" utställningar har vi skippat. Men när Cairn i Väst ställer till med utställning måste man ju bara vara med. Nu hade de bjudit in en av de mest meriterade uppfödarna som överhuvudtaget går att få tag i här i Sverige. Nämligen Elisabeth Theodorsson från kennel Hjohoo. Hennes vovvar har vunnit titlar och championat över hela världen tror jag.
Ett sånt tillfälle kan man inte missa tycker matte. Alla aktiviteter med Cairnterrierklubben är så roliga och att nu som bonus få ett omdöme av en så skicklig uppfödare är bara ett måste tänkte matte. Speciellt som hon numera när en liiiiten, liiiten tanke på att låta mig träffa en stilig karl på tu man hand vid lämpligt tillfälle.
Hoppsan! tänkte jag - här gäller det att visa fram sin bästa sida.
Det var också lite nervöst...tänk om hon tyckte att jag var en total katastrof...det hade inte varit så roligt.

Nu hade vi dock sådan tur att domare Elisabeth tyckte om mig.

Hon gjorde något som matte tyckte var väldigt bra och intressant. Under hela utställningen motiverade hon sina val till de olika placeringarna högt för publiken. Berättade hur hon tänkt och vad som var viktigt enligt hennes sätt att se på rasstandarden. Det gav många bra tankeställningar och satte ord på det som annars kan te sig väldigt abstrakt och diffust.

När det var dags för min klass, öppenklassen för tikar, jobbade jag och matte på i ringen. Det gav finfint resultat. När det var dags för domaren att plocka ut de som skulle placeras, fann jag mig plötsligt stående placerad som 2:a. Nu lyssnade vi andäktigt till motiveringen.
Hon berättade att jag vuxit under uppvisningen. Att hon hittat många bra detaljer när hon undersökt mig på bordet. Det var jättekul att höra - tänk som det var för ett drygt år sen...Någon kanske kommer ihåg att jag då blev diskvalificerad med KEP för att jag fick panik på bordet och vägrade visa tänderna...Och nu står jag här och har vunnit pluspoäng på samma bord. Jösses vad jag är bra!
Nu belönades vi med en massa fina priser och en vacker lila rosett för hederspris. Ååh vad vi var nöjda och glada. Fick återigen gå in i bästa tikklass och visa upp mig en gång till - lika kul, hedrande och inspirerande varje tillfälle man får vara med i denna "utvalda" skara.
Nu skall jag inte plåga er med den skrivna kritiken, men ett par av orden bara måste jag få säga. Min familj tyckte nämligen att de var så träffande. "Ärtig feminin tik med bra proportioner."
Jag kallas numera "Ärtan" här hemma...

En annan bra sak med utställningar och aktiviteter är att man träffar så många som man känner. Både jag och matte var runt och hälsade på en massa människor och hundar. Vi känner faktiskt riktigt många nu - det är kul det. Och matte kan få hjälp om hon behöver det. Charlotte var idag med och arrangerade utställningen och då hjälpte Åsa Massleberg gärna till och plockade lite på mina öron. Det är många snälla människor runt en cairnring.
Synd bara att mattes kvaliteter och kunskap inte kommer till användning som hjälp för någon annan...Vem behöver ett färdtillstånd i TMA:t, klart starta eller en snygg inledning på ILS:en på en utställning...Möjligen kunde en väder eller vinduppgift vara på sin plats men tror ni hon har någon vindmätare med sig i fickan??? Nä det är inte mycket hon går att använda till...

Elvis, min rödhåriga favvokille, hälsade jag riktigt ordentligt på. Så ordentligt att matte tyckte det blev lite pinsamt som vanligt...dessutom tyckte hon att jag skulle koncentrera mig på min uppgift, att se snygg ut...mesta nojsandet pågick nämligen medans jag väntade på min tur i ringen. Hon undrade liksom vad det gjorde för nytta att Anna hjälpt till att "fluffa" håret och kamma snyggt när jag sen ändå rullade runt i gröngräset med Elvis...Det ligger säkert något i det hon säger, men en "naturlig" terrier är jag åtminstone.