måndag 28 december 2009

-25 grader

Brrr....här är det kallt ska ni veta. En liten cairnterriers päls förslår min skäl inte långt i den här kylan. Är man ute så gäller det att röra på sig hela tiden. Står man still för länge så fryser man så man skakar. Snö finns det gott om. Som vanligt försvinner man nästan helt och hållet om man ger sig ut utanför vägar och skoterspår.

Personerna åker trots det skidor på dagarna. När de kommer ner från toppen har de hår och skägg fullt av rimfrost. De får bylta på sig en hel massa kläder och rånarluvor under hjälmarna. Tycker det verkar besvärligt att vara ute så länge. Jag stannar hemma i stugvärmen. Här är det varmt och gott.

Innan de sticker iväg på morgonen går jag och matte en tur i den bistra kylan, då är det åtminstone ljust ute.. När de sen kommer hem är det dags för mig och matte att ta en runda igen. Då är klockan lite efter tre på eftermiddagen och det är redan på väg att bli mörkt. Innan vi har hunnit hem är det tvärmörkt. Både jag och matte behöver ha reflexväst på oss för att synas ordentligt. Dagarna här uppe är så här års extremt korta. Kvällens lek ute i snön med barnen får ske i mörker. För att jag ska få springa lös måste jag då ha ett halsband som lyser med röd lampa runt om. Då syns jag bra och barnen behöver inte köra på mig med pulkorna.

Ren har jag inte fått tillfälle att jaga den här gången heller. Men här nedan kan ni se hur de såg ut när vi var här förra påsken.
Vid det tillfället försökte matte få köpa renklövar för att jag skulle få spåra. Då tittade "lappen" på matte och sa; Hörredu är inte de där benen på hunden lite väl korta? Jag menar, ren kan man inte jaga bara längs med vägar eller skoterspår. Du vet de springer oftast i ren fjäll eller skogsterräng och där är det riktigt djup snö. En sån där liten raggssocka kan ju inte komma särskilt långt i meterdjup snö.
Gubben skakade på huvudet och himlade lite med ögonen över knäppa Göteborgare och stadsbor. Tant till på köpet...
Matte fick ett telefonnummer till en annan lapp som eventuellt hade renklövar hemma, men hon blev förnärmad av "påhoppet" så hon ringde aldrig dit.

Lite synd tycker jag att hon inte kunde svälja förtreten...hade varit kul att spåra ren. Och vad sjutton är det som säger att man måste spåra på vintern i djupsnö? Det finns ju faktiskt många månader även här uppe som är snöfria eller åtminstone nästan snöfria. Lappskrälle!

fredag 25 december 2009

God fortsättning!

Oj oj oj...julafton är verkligen en hektisk dag. Många dagars slit med paketinköp och matlagning ska nu fullständigt explodera i några timmars trevligt julfirande.

Jag är en mycket väluppfostrad hund numera när det gäller granen. Jag bara tittar och tindrar med ögonen. Inget slitande i "bollarna" som hänger i den. Om bollarna däremot ligger kvar i sina lådor är jag gärna där och hämtar en för lek. Då är de inte fridlysta anser jag. Tydligen anser personerna att kulorna är fridlysta var de än befinner sig för jag får inte ha dem och leka med. Trist.
Vi firade julafton hemma hos oss i stan. Mormor Berit, Robert, Anders, Maria, Oscar, Elin och så jag och min familj då förstås. Det är så kul när det kommer folk hem. Så fort det ringer på porttelefonen så skuttar jag upp och skäller två gånger för att göra alla uppmärksamma på att det ringer. Det kan behövas - ibland hör personerna så himla dåligt och man vill ju inte missa besök. Därefter springer jag ut i hallen och väntar på att någon öppnar porten med telefonen och vår ytterdörr så att jag kan springa ut på svalen.
Det är nämligen mitt jobb att hälsa alla välkomna ute i trappen. Alla blir så glada av att se mig svansviftandes och bli överösta med pussar när de kommer upp för trappan. Det är ett viktigt jobb. Ingen gör det så bra som jag.

Efter att all mat och paket stuvats undan var det dags för promenad. Man måste motionera lite innan man kan sätta i sig all mat.
Här har visst bilderna hamnat i fel ordning ser jag...vi äter nämligen mat innan tomten kommer. Nåväl.

När promenaden är avklarad är det lagom med glögg och tilltugg till Kalle Anka. Jag gillar inte glögg men tilltugget gillar jag desto mer. Tyvärr har matte satt mig på slankekur så det var verkligen ytterst snålt med bitarna som hamnade hos mig. Gud vad hon är tråkig. Jag har faktiskt inte bett om att få bli anmäld till utställning...jag vill hellre käka mycket!

Det dignande julbordet blev sen dukat och nu var jag lite orolig att jag inte skulle få någon jultallrik heller. Det behövde jag dock inte oroa mig för. Såg att matte tog fram en tallrik och fixade med mat på den. Undrar vad det hamnar på den...Mmm - det hamnade skinka, korv, köttbullar, leverpastej och lite lax på min tallrik. Hurra! Hon är inte så dum i alla fall - matte.

Så var det dags för jultomten. Jag hade tränat på att hjälpa tomten men nu blev personerna lite oroliga för en del paket var ju ömtåliga. Det slutade med att jag hjälpte till med mina egna paket. Och de var många paket till mig. Har tydligen varit väldigt snäll i år. Jag fick leksaker och tuggben. Jättebra grejer!

Först var jag duktig och öppnade bara mina paket, men sen blev jag så i gasen att jag fortsatte med alla jag kom åt. Öppna paket är jättespännande.
På kvällen lekte jag sen med mina nya leksaker och tuggade på tuggben. När alla var trötta och skulle gå och lägga sig var jag fortfarande pigg och ville leka.

Anders, Maria, Oscar och Elin skulle bo på madrasser i vardagsrummet. Där finns det ingen dörr att stänga för att hålla mig borta. Jag for upp i deras "sängar" med en pipleksak i munnen och busade och klättrade omkring. De skulle försöka sova och tyckte det var kul med mitt tilltag en liten stund. Sen ropade de på matte att hon skulle komma och hämta mig. Då fick jag också slå mig till ro och gå o lägga mig. Natti natti allihop...

Men i morse tassade jag upp allra först med min pipleksak i munnen. Hoppade raskt upp i deras sängar och väckte dem med blöta pussar och pipljud. Ni må tro att de vaknade fort.

torsdag 24 december 2009

Clova tränar

Nu är det jul igen!
Jag har tänkt hjälpa tomten med julklappsutdelningen. Därför ligger jag i hårdträning för att hämta och lämna paket. På den lilla filmsnutten kan ni se hur jag tränar med apportblocket.

Matte säger att jag måste bära det försiktigt fram till tomten så att han kan läsa på paketet vem som ska få det. Ibland är jag lite våldsam - framförallt i själva upptagandet av grejen, men jag måste säga att jag har utvecklats oerhört mycket.

fredag 18 december 2009

Jag, en återvinnare

Jojomensan - det är jag.
Nere i Köpenhamn kämpar politikerna med att få ihop ett avtal som alla länder kan skriva under. Detta är nödvändigt för att klimatet och jorden skall må bra.
Här hemma kämpar jag i det lilla...Men det begriper såklart inte matte. Hon bara fyar och säger nej. Gräver i käften för att få ut det som jag jobbar med.

Alltså så här är det. Någon vill inte ha sin halvätna ostmacka och slänger den på gatan - då är jag där och käkar upp den. Alltså återvinning. Lite senare hittar jag en hel kanelbulle som någon tappat. Skall väl inte ligga där och skräpa...alltså äter jag upp den också. Återvinning var det ja. Grannens katt har bajsat - inga problem - jag återvinner bara lite och så är det borta. Grejer som personerna slängt i soppåsen är alldeles utmärkta att återvinna. Om någon minns ett tidigare inlägg så är jag dessutom riktigt duktig på att sopsortera. Men jag får inget som helst beröm för mina insatser vad gäller en bättre miljö. Matte säger istället att jag måste banta eftersom så mycket slinker ner i min mage som inte hon har koll på.

Husse har inte heller koll...i morse återvann jag hans ostmacka. Oj då nu tittar han surt på mig...OK jag erkänner...jag snodde hans ostmacka. Tycker skillnaden är hårfin...en prydligt gjord ostmacka som ligger på bordet alldeles obevakad. Hur skulle jag veta att han tänkt äta den? Lämnar man köket med mat på bordet så får de faktiskt skylla sig själva. Jag hittar nästan alltid ett sätt att ta mig upp. Då är mackan MIN.

En annan sak som jag ville ha var ett smaskigt ben. Matte håller på med lite "mini-trim" för att hålla efter pälsen där den växt lite extra fort. Då kom hon på att jag håller mig hyfsat lugn och still på trimbordet om jag har ett smaskigt ben att gnaga på. Det här benet får jag bara när jag är på trimbordet. När vi var klara ställde matte undan trimbordet och på det låg mitt ben kvar. Jag ansåg att jag gjort mig förtjänt av att få fortsätta gnaga på benet och försökte nu hitta ett sätt att ta mig upp på trimbordet. Det är alldeles för högt för att jag ens ska försöka hoppa upp på det från marken.

Nu såg jag att trimbordet inte stod så himla långt från matsalsbordet. Vid matsalsbordet finns det sex stolar. Om man spankulerar runt och kollar riktigt noga finns det nästan alltid någon stol som inte står riktigt inne. Mycket riktigt hittade jag en stol som stod lite på snedden. Alltså hoppade jag upp på matsalsbordet via den stolen. Väl uppe på bordet blev jag dock lite feg. Det var allt bra långt mellan matbordet och trimbordet...Jag stod och måttade hoppet. Gick fram och tillbaka några gånger för att känna in om satsen skulle räcka för att ta mig över. I detta skedet kom matte in i rummet och hittade mig i min beslutsvånda. Och så åkte jag ner på golvet igen. Attans också att jag tvekade när jag hade chansen. Tror bannemig att jag skulle klarat hoppet.

söndag 13 december 2009

Lussepromenad

Det var dags för Cairn i Västs årliga lussepromenad. Dagen till ära hade jag och Ellen pyntat oss lite... Ja egentligen var det inte vi som pyntat oss utan våra mattar. Ellen hade protesterat lite först men sen accepterat att ha det röda bandet som rosett. Jag brydde mig inte om att protestera mot glittret. Det är ingen idé när min matte får något sådant för sig. Det åker på vare sig jag vill eller inte.
Vi skulle träffas vid säldammen. På vägen dit fick vi sällskap av Ludde och matte Maj. Ludde och jag är kompisar och grannar hemma på gården. Det är en bra grabb, vi brukar leka när vi får chansen.

Det anslöt fler och fler cairnar med personer. Många kände jag sen innan, andra var nya bekantingar. Till slut var vi ett drygt 25-tal cairnar som gav oss iväg.

Vi stretade upp för första backen i våra koppel. Många som brukar vara med på våra cairnpromenader vet att man brukar få springa lös och busa med kompisar. Därför var jag och flera med mig väldigt ivriga och ville inget hellre än att få bli av med personen där bak i snöret. Ytterst få personer springer lika fort eller mycket som en cairnterrier. Alltså är det bäst utan snöre om man vill ha utlopp för all energi som finns i kroppen.
Några av oss fick faktiskt vara lösa en liten stund och springa av oss lite grand. Borta vid Bragebacken brukar det vara OK att släppa hundar under ordnade förhållanden. Så ordnat blev det kanske inte, men vi höll oss med varandra och störde ingen annan...
Matte hade tänkt koppla mig innan vi gick in i skogsbrynet igen, men jag hade stängt av för ingående samtal från henne. Alltså fortsatte jag att leka och stoja med kompisarna. Visst hör jag vad hon säger men jag bryr mig inte alla gånger...nu var det en sån gång när jag inte brydde mig.

Vänta lite nu...vad är detta för en bekant lukt...? Jag sprang i zickzack och vädrade i luften. Aha! Rådjur kanske. Och så drog jag iväg upp för skogsbacken i full karriär. Ellen hängde på.

De andra hundarna som var lösa var mer väluppfostrade och stannade hos sina personer. Hörde allt hur matte gastade efter mig "NEEJ" och "STANNA". Tror ni att jag lydde henne?
Näe, det gjorde jag inte! Nu var jag på språng i skogen. Ellen hängde med en bit uppför backen men där stannade hon hos en annan hund och dennes matte. Jag for vidare.

Här har Lasse hämtat sin "rymling" Ellen. Jag kom tillbaka ungefär samtidigt men från ett annat håll. Lyckligt och härligt uppfriskad av ett race i skogen. Fram till matte och skinkan. Viftandes på svansen.

Matte kopplade mig, muttrandes en massa fula ord. Hörde hur hon sa till husse; Ser du nu vad jag menar? Hon skall alltid utmärka sig på sådana sätt som man inte vill. Ingen kan ju tro att hon har gått på den ena lydnadskursen efter den andre. Av 25 hundar är det två som rymmer och självklart är Clova den ena av dem och dessutom den som drar igång det. Den andra rymmaren är rotekompisen Ellen. De är allt ett fint radarpar de där två...

Alltså jag tycker faktiskt att matte får skylla sig själv. Hon vet mycket väl att det ofta är rådjur i den här delen av Slottsskogen. Hon vet också att jag är synnerligen intresserad av rådjur. Vet ni vad jag tror? Jag tror att det värsta för matte är inte mitt utmärkande beteende. Utan att hon faktiskt skäms över att hon inte har bättre koll på sin hund. Att hon skämdes lite över att hon låtit mig vara lös på ett ställe där hundar faktiskt inte får vara lösa.

Nu travade vi vidare - kopplade. Nisse kom ifatt mig. Han berättade att hans personer var lite sena till samlingen. Inga problem sa Nisse - jag har ju papper på att jag spårar utmärkt - och spårade snabbt upp vilken väg vi andra hade gått. Det var ju käckt att jag tog en tur i skogen. Då fick de möjlighet att komma ifatt snabbt....

En stor grupp blev efter en stund ännu större...Vi såg på lite avstånd en ensam cairnflicka med sin matte. De tittade åt vårt håll. Vi vinkade till dem att komma och gå med oss. Vet ni - det visade sig vara min alldeles egen syster Nelly. Det var kul att träffa henne igen.


Nu var det dags för glögg och pepparkakor. Ytterligare en cairn, från Uppsala, "råkade" gå förbi oss. Självklart stannades det för att snacka lite. Inte ett skall från någon av oss. Välkommen, välkommen... Senare gick det förbi en border collie och en liten fralla tror jag. Jösses vad de blev utskällda! De flesta av oss satte igång högt och ljudligt.
టెక్స్ట్ ...vilka konstiga tecken det blev här då...
Jag letade och letade efter Elvis. Han brukar ju alltid vara med. Ingen Elvis idag. Jag hittade dock andra killar som jag gillade. Här är det Birk som jag vänslas lite med.

Nu är det slut för året med cairnaktiviteter. Nu får vi klara oss till nästa år innan det händer grejer igen. Matte har lovat att hålla koll på hemsidan. Vill ju inte missa när det startar igen.

måndag 7 december 2009

Hurra, hurra, hurra!

Idag har jag äran att gratulera!

Nä - det är ingen som fyller år vad jag vet. Jo förresten Marcus Johansson, Sagas storebror fyller år idag. Grattis till honom!

Igår var det nämligen en stor dag för viltspårsgruppen i väster. Då blev Elsa, Diesel, Trixie, Nisse och Milton godkända i anlagsprovet för viltspår.

Vilken gäng vi är va?!! Nio pigga cairnar är numera godkända för att börja tävla i öppenspår. Måste bara räkna upp alla...Jag, Clova förstås och så har vi; Kajsa, Lilleman, Elvis, Elsa, Diesel, Trixie, Nisse och Milton. Och fler lär vi bli. Det finns några till i gruppen som inte har hunnit prova ännu, men det kommer. Vi kommer att ta över viltspåren!

Elvis provade igår att gå ett riktigt öppenspår. Med tillbakagång och skott o hela baletten. Det gjorde han bra. Skott var inga som helst problem för Elvis (det är en stadig kille det...helt i min smak). Det som dock ställde till bekymmer var "vilda sabotörer" i spåret. Därför fick inte Elvis godkänt den här gången.

Alltså nu måste jag protestera lite...Det var som förra gången. Ingen hade talat om för Elsa att man inte fick pyssla lite med annat under tiden. En ynka liten påminnelse om var spåret var någonstans - och så vart man inte godkänd. Nu när Elsa hade koll på de fåniga reglerna så fixade hon det såklart elegant.
Nu var det Elvis som blev "lurad" av vilt. Hur sjutton ska vi veta att man inte får göra en avstickare på "äkta vara"? Jag bara frågar...

Massor av bra tips och råd inför framtidens spår fick de med sig igår. Hoppas att det snart blir en spårträff - trots att det är så kallad vinter - matte behöver nya inputs!

torsdag 3 december 2009

Stå snyggt

Ligger fortfarande efter i rapporterandet...nåväl...

Det finns många sätt att tjäna godis på. Ett av det enklare sätten måste nog vara att stå snyggt. Jag menar - stå kan alla. Snygg är man ju såklart. Man är ju cairn. Alla cairnar är snygga. Min matte tycker att jag är snyggaste cairnen som går på fyra ben. Ni fattar att jag får mycket godis va?! Och det är inte mer än rätt att varje cairns matte och husse skall tycka att den egna hunden är den absolut sötaste och snyggaste. Det är vi värda.

På utställning är det däremot annorlunda. Som tur är finns det domare som får rangordna ekipagen utan att lägga in några känslomässiga och subjektiva aspekter på hur det hela skall sluta. Ni kan ju tänka er hur det skulle sett ut i ringarna om varje matte, husse eller handler skulle försöka övertyga varandra om de olika hundarnas fördelar och nackdelar. För att till sist komma överens om vilken hund som skall vara nummer 1. Tror nog att det hade blivit kaos...kanske kul - men kaos.

I lördags var det dags att åka och tjäna lite godis på utställning i Hindås. Terrierklubben hade sin årliga julshow på Rotundan. Charlotte hade tipsat matte om den här intima och mysiga utställningen och nu var vi på väg dit. Charlotte var med också, men utan hund den här gången.
När vi kom fram upptäckte vi att det var många cairnar med. Och jag kände flera av dem. Jättekul! Vi var den klart största gruppen på utställningen. Två hanar och sju tikar var presenterade i katalogen och alla vi samlades i ett hörn av den lustiga och runda lokalen. Stämningen var på topp - alla tyckte det skulle bli kul att gå in och visa upp sig. Alla hjälptes åt att fixa i ordning oss och vi satt huller om buller på bord och i våra burar.

Jag har sagt det förut - cairnar är de bästa hundarna och de bästa kompisarna. Det finns andra som jag inte kan med. Airedaleterrier är en sådan ras.

Egentligen vet jag inte varför jag har sådan antipati för just dessa hundar. Har aldrig stött på någon elak, men de får mig verkligen att se rött. Hemma i våran uppgång bor det en airedaleterrier. Ser jag honom får han sig en utskällning, har han åkt hissen före mig och jag känner lukten av honom, far den lede i mig. Jag blåser upp mig och reser ragg, frustar och studsar. Ända tills han kommer mig riktigt nära...då blir jag så liten och snäll....menade inte att mopsa mig alls...varsågod och lukta eller vad du vill. Tills jag ser honom på avstånd eller känner lukten av honom nästa gång. Då skäller jag igen...

Nu satt jag på bordet och klargjordes när speakern annonserade att det var dags för terriergruppens konung. Airedaleterrier. Då gick jag igång... Det var nog ingen som hörde vad den speakern sa, så länge de hundarna var i ringen.

Alla tittade åt vårt håll och de som känner till mig och matte sa med leenden. Ja ja det är ju Clova...

Nu var jag lite taggad. När det var dags för min tur i ringen höll jag noga koll på matte och godiset. När vi ställt upp oss för första inspektionen vände sig framförvarande cairn om och skulle kolla vad för godis min matte hade. Då blev jag sne´och for framåt i snöret. "Hörru det är mitt godis - ge sjutton i det!" Matte fick ordning på mig igen och jag stod snyggt. Litade dock inte på att framförvarande hade glömt mitt goda godis, utan när det var dags för trav på led for jag fram i kopplet flera gånger. Matte fick jobba för att få mig att trava på, lugnt och prydligt.
På det stora hela gick det dock bra och jag stod fritt och snyggt. Alltså fick jag mycket av det goda godiset.

När bedömningen var klar stod min kompis Trixie som vinnare i tikklassen. Hon var ursnygg! Och skötte sig strålande i ringen. Jag kom på fjärde plats och fick också fin kritik.
Bland pojkarna var det min kompis Milton som segrade.

Och så stod de där! Ställda mot varandra. Fästefolket Milton och Trixie. De har en jättefin kull med valpar tillsammans. Alla klappade händerna under deras finalvarv. Vem skulle bli bäst i rasen?
Till slut hade domaren bestämt sig och Trixie blev BIR. Bäst i rasen. Grattis till båda två!
Matte var nöjd med vår insats. Jag var fortfarande den sötaste och snyggaste cairnen enligt henne. Precis som det ska vara.

Hon önskade dock att jag någon gång kunde bli "känd" bara för mitt snygga utseende och trevliga sätt.
Istället för att ständigt vara känd för att utmärka mig på alla andra sätt...Alla känner apan...och matte har händerna fulla...