onsdag 31 mars 2010

Lyxigt och helkul

Just precis så kan livet som cairnterrier te sig. Lyxigt och helkul... ibland...eller kanske rätt ofta när jag tänker efter. Åtminstone helkul - det är det mest hela tiden.

På bilden ovan ser ni ett tillfälle när det är helkul.

Det var förstås sista söndagen i månaden mars. Då är det cairnpromenad. Det håller jag noga ordning på. Har sett till att matte noterat varje sådan ordentligt i kalendern. I kalendern står allt viktigt som typ när personerna skall gå till jobbet, träning, tandläkaren osv. Och så står självklart mina aktiviteter. De är jätteviktiga, skulle nog vilja dra det så långt som att säga att de är viktigast.

Nu packade matte ryggsäcken och sen bar det ut genom dörren. Blev lite förvånad när vi inte gick till bilen utan fortsatte promenera mot Slottskogen. Hade jag tagit fel? Var det inte idag det var cairnpromenad? Jag behövde inte vara konfunderad speciellt länge. När vi kom fram mot Villa BelParc såg jag dem! Där var mina kompisar. Jag skyndade mig fram för att hälsa på gänget.

När alla var samlade förstod jag att det var något speciellt med den här promenaden. Vi hade nämligen samlats i ring runt en lektant och hennes assistent. Och det var inte vilken lektant som helst - det var Ninna från Sandens hundskola. Det var där vi gick vår viltspårskurs. Det var hon som visade och lärde matte hur man lägger viltspår. Hon är bra den personen. Hon kan massor om hundar. Vet att vi gillar att jobba med skallen och med näsan och hon är proppfull utav ideer. Som hur man kan aktivera och berika våra vardagliga promenader och få en nöjd och stimulerad hund i snöret.

Alla personerna lyssnade andäktigt på allt som hon berättade och vi vovvar satt snällt och väntade. Kände på oss att vi snart skulle få vara huvudpersoner.

Texten fortsätter senare - jag är inte klar - men nu ska jag åka till Vemdalen och det tar nog hela dagen. Får fortsätta skriva när jag kommer upp.

Hej igen...nu är jag äntligen online igen. Det är lite svårt här uppe med tekniken så det har blivit lite fördröjt med slutet. Tror till och med att det hela försvann för ett tag. Matte slet sitt hår och de grå hårstråna ökade i mängd. Men nu kör vi igen - hoppas det håller hela vägen...

När Ninna berättat klart bar det iväg uppför backen. Jag satte högsta fart efter henne. Här gäller det att hålla sig framme tänkte jag och drog med mig matte till en tätposition. Det visade sig vara helt rätt taktik. Jag blev utvald att demonstrera första stationen. Det gällde att leta godis på och runt ett omkullfallet gammalt träd, balansera på det och hitta en gömd leksak i lövhögen nedanför. Helkul alltså och jag var duktig på det. Hittade nog nästan alla godbitar och leksaken efter en stund.

Så gick vi runt till alla 19 stationer och på varje ställe fick en vovve visa hur det hela skulle gå till. Jag höll mig framme och fick visa ytterligare en station - man är väl om sig och kring sig. När alla visste vad man skulle göra på varje ställe var det dags att sätta igång. Alla spred ut sig för att jobba med allt det kuliga.

Åh vad roligt vi hade där på kullen i Slottsskogen. Så mycket hjärnjympa och aktivitet på så liten yta. Vi fick gå små spår efter nötlever - mums! Söka efter leksak i en "ruta". Leta godsaker i stubbar och i träd. Balansera, krypa, hoppa på stenar och trädstammar. Gräva i lövhögar. Leta upp godsaker i barken på träd och gnaga, bita och krafsa för att komma åt det. Leta speciell kotte bland alla andra kottar. Apportera leksak eller boll som kastas upp på ett klurigt ställe så att den inte syntes. Öva vanlig linförighet runt träd. Sitt kvar och andra lydnadsövningar på ett kul sätt på stubbe eller trädstam. Ja det fanns ingen ände på allt man kunde göra på en vanlig halvtråkig kopplad promenad i Slottsskogen.

Sen är det ju också kul att träffa kompisarna - synd bara att vi inte kunde springa lösa. Många snygga killar var med som Elvis, Milton, Nisse och ett par killar som jag inte vet namnen på och så en ny bekanting som heter Mörten. Mörten är Electras fästman och jag måste säga att hon har god smak - han var en riktig goding. Snygg, ståtlig, snäll och ett trevligt artigt sätt gjorde att jag var tvungen att kolla in honom lite extra. Speciellt eftersom Elvis visade lite väl mycket intresse för Ellen för att jag skulle tycka att det var OK...

Jag var riktigt trött när jag kom hem, sov en lång stund i favoritfåtöljen innan jag var på gång igen.


Jag nämnde också i rubriken att det kunde vara lyxigt att vara cairnterrier. Lyxigt värre var det en lördag för ett par veckor sedan. Då var det öppenträning med Cairn i Väst på Hundstället Hjärtat. Jag och matte åkte spårvagn dit och när vi kom fram kom Elvis springande mot mig i full fart. Vi gick gemensamt upp till lokalen och väl där visade det sig att det bara blev vi två som kom till träningstillfället. Snacka om lyx! En hel stor träningslokal för två vovvar och personer. Jösses så bra tränat det blev. Vi kunde träna utan koppel i alla moment och det var verkligen nyttigt. Vi tränade nog alla moment i lydnadsklass 1 och en hel del annat också. Det gick jättebra för både mig och Elvis och våra mattar var mycket nöjda med träningen.

Nu kommer matte till ögonblicket då allt ska sparas...nu får vi hålla tummar och tassar för att det går bra.

fredag 26 mars 2010

Energi

Har jag inte så att det stör precis. För tillfället letar jag helst upp en gosig plats i en soffa eller fåtölj - gärna med lite kuddar och filtar att gosa ner mig i. Här har jag lagt mig i Nickes soffa och dratt en kudde över mig. Kanske hittar de mig inte för att tvinga ut mig och kissa.

Matte påstår att det enda som hjälper och ger en mer energi är att gå ut och röra på sig. Gärna med lek och bus eller kul aktiviteter. Hon påstår att man blir ännu tröttare av att vila mycket. Hon är bra jobbig den damen. Min kropp tror ju att det finns puppisar i min mage och det gör mig lite trött och oengagerad. Har hört henne säga samma sak till lillhusse som nu är en typiskt trött tonåring. Sitta och dega gör en bara tröttare - det gäller att aktivera sig lite lagom så kommer energin och orken.

Lätt för henne att säga! Vi unga brottas med massa hormoner i kroppen - sånt tär på krafterna.

Tyvärr måste jag dock ge henne lite rätt. Jag blir t.ex ruskigt pigg och på alerten när jag är på agilitykursen. Då glömmer jag att vara lite småsur, tvär och trött. Då studsar jag på vanligt sätt och låter mest hela tiden. Hoppar, balanserar, klättrar, springer slalom och tunnel med en våldsam energi. Tar mina och alla andras kommando på direkten. Käkar mitt eget godis och VILL äta alla andras godis. Någon har någon gång uttryckt den speciella terriermentaliteten som "Allt mitt är mitt, allt ditt är mitt". Så är det till 100% enligt min filosofi.

Om man bortser från att matte tror att jag har en bokstavskombination som diagnos, så är jag otroligt duktig på agilityplan. Måste också erkänna att mina kurskamrater minsann inte går av för hackor de heller. Vi är modiga, smarta och enormt snabba hela bunten. Redan nu vid tredje tillfället började vi springa bana. Enstaka hinder är inga problem längre. Även våra personer klarar enstaka hinder eller åtminstone två hinder efter varandra hyfsat bra. En del klarade även av att vara tydliga när vi skulle springa bana - speciellt de mattarna som var lillmattar (tänk om det ändå vore lillhusse som gick kursen med mig - då skulle ni få se!). Min matte fick dock problem när det blev bana.

Tunnelseende såg hon bara ett hinder i taget - vilket gjorde att vi kom helt snett mot nästa om det var en skarp sväng. Inte så lyckat... Dessutom trodde hon att hon behövde hålla en godis i näven närmast mig för att jag skulle hoppa eller klättra - vilket lurade mig att titta på handen istället för mot nästa hinder. Efter två lite knackiga försök provade hon att ha godis i den andra handen och låta handen närmast mig visa mot hindret istället - då var det inga som helst problem att med god fart ta mig över hinder efter hinder. Hon har lite startsträcka matte, men hon lär sig faktiskt efterhand. Det är tur för henne att jag är så lätt att läsa - det gör att samma misstag inte behöver göras i all oändlighet. Jag tror min själ att jag är en riktig läromästare...

Agilityn skapar en massa energi i min kropp, det gör också en rolig långpromenad där jag kan springa lös och nosa och undersöka allt som jag vill.

En sådan promenad gjorde jag och matte igår. Vi gick runt Lilla Delsjön och fikade i Bertilssons stuga. Vilken härlig vårdag det var. Tror att det var ca 15 grader varmt och solen lös. På de flesta ställen var det mer eller mindre barmark, men där solen inte kommit åt ordentligt låg det fortfarande en hel del snö.



Jag skötte mig utmärkt i skogen mest hela tiden. Matte gjorde en del roliga övningar och klurigheter till mig, men den mesta tiden gick vi mest och njöt av solen och värmen. Mötte hundar och människor. Lekte en stund med en himla käck Västgötaspets och personerna snackade. Andra hundar passerade vi bara. Cyklar och barnvagnar var också ute. Alla såg lyckliga ut över att våren äntligen är här.

Det var bara vid ett tillfälle jag försökte med en utbrytning...hörde hur det prasslade uppe i skogen. Spetsade öronen, gav till mitt jaktskall och drog iväg uppför branten. Matte sa inte ett ljud - hon sprang istället åt andra hållet, med en för henne förvånansvärt snabb fart. Jag stannade till mitt i ett språng och ett skall...vad är nu detta...matte skall ju ropa sådär lite lätt panikslaget att jag skall stanna. Och antingen stå kvar eller springa efter mig. Hon skall inte springa åt andra hållet. Då måste ju jag avbryta mitt upptåg för att hålla koll på vart hon tar vägen. Detta är alldeles tokigt! Snopet fick jag vända bort från det lockande prasslet och följa efter den bortspringande matten.

Tur att hon hade gott godis med sig när hon lurade mig på egentid...

Nu tror jag att energin håller på att ta slut - jag tror att jag rullar ihop mig med näsan under svansen i favoritfåtöljen.

Vi hörs!

tisdag 23 mars 2010

Matte har glömt...

...att visa upp resultatet av sin trimning. Tja vad ska man säga. Ni ser ju på minen vad jag tycker om att stå på bordet under mattes fippliga fingrar. 10 dagar tog det den här gången...klar förbättring mot förra då det tog 14 dagar. Och den gången fick Ann-Christin ta bort nästan lika mycket till. Nu har matte gjort allt helt på egen hand och hon är duktigt stolt. Då undrar ni kanske om jag är stolt? Nja det vill jag inte påstå - men jag kan med att gå ut och visa mig på stan i alla fall. Alltid något.
Som vardagstrimning duger det faktiskt, det tycker även jag. Och eftersom matte verkar helt bestämd på att klara vardagstrimning själv så är det väl bara att acceptera.

Nu är det bara det att det är nästan 3 veckor sen matte var klar med den här omgången, så det är väl snart dags igen kan jag tro...undrar om hon vågar nästa gång. Har hört att hon kanske tänker ställa ut mig igen ett par gånger till våren och försommaren - vad nu det ska vara bra för...Så nästa gång är det nog viktigt att det blir hyfsat rätt på alla håll och kanter om inte pälsen ska vara förstörd till utställningarna. Dessutom går jag nu in i skendräktighetens sista fas och då brukar jag tappa en del päls lite så där oregelbundet fläckvist. Brukar inte bli helt snyggt...

Ger hon sig på mig nästa gång också så tänker jag nog fortsätta vara som en hal ål på bordet. Måste visa på mitt oberoende...

fredag 19 mars 2010

Aldrig har jag...

...väl sett matte bli så förvånad. Det var helt oväntat. Inte någon gång i mitt 3-åriga liv har det yttrats liknande ord över mig. När man känner mig så vet man att det är i stort sett omöjligt att förknippa mig med dylikt.

Då undrar ni kanske vad som var så otroligt att matte blev helt stum och stod och log som ett fån.

Jag och matte tog en citypromenad idag. Vädret var tråkigt med dimma och lite regn mellan varven. Jag tyckte det var så lagom kul och matte fick väl mest bogsera runt mig. Efter en rejäl promenad var jag dock självgående om än i makligt tempo. Vi strosade runt i stan, matte köpte en caffelatte i en lucka. Jag fick ingenting - snålt. Kaffe gillar jag inte, det är varmt och äckligt, men hon kunde väl ha köpt något till mig också. Skuttade upp på en bänk då och då för att få godis och det gick hon med på i alla fall.

Så kom vi förbi Bluhmes på Vasagatan. Matte har trimmat mig och nu kom hon på att hon behövde mer "fingertutor" till nästa gång det är dags. Alltså gick vi in i den affären.
Det brukar inte vara tillåtet med vovvar i affärer men här fick matte sätta mig i ett handtag precis innanför dörren. Efter att ha förankrat mig sa matte "Clova vänta" och gick vidare längre in i affären. Jag väntade så snällt och lugnt. Följde matte med blicken, sittandes alldeles stilla. Matte provade tutor och pratade en stund med expediten, sen betalade hon. Så kom ytterligare en expedit in från ett annat rum. Hon fick syn på mig och utbrast "Åh en så söt cairnterrier". Jag satt fortfarande lugnt och fint, med blicken på matte som nu kom gående emot mig.

Nu tog matte loss mig men vi stod kvar inne i affären för nu ville expedit nr 2 prata hund. Och det var nu som vi fick höra orden matte aldrig trodde hon skulle få höra om mig... Damen ifråga sa "En så väluppfostrad cairnterrier! Så uppmärksam hon är på sin matte. Det syns att ni har en finfin kontakt."
Ja, där stod matte som ett fån med hakan nere vid knäna och bara sög i sig berömmet. Pratade mer än gärna hund en bra stund. Hon berättade dock inte om allt sattyg som jag kan hitta på. Berättade inte heller att det troligen är den begynnande skendräktigheten som gör mig damigare och mindre busig. Tänkte att det kändes bra att för en gång skull stå med en väluppfostrad vovve i snöret.

Jag tänkte; tro inte att det kommer bli en vana, matte! Lägg noga på minnet hur bra det kändes för det lär inte inträffa så många fler gånger.
Bara för att understryka min personlighet snodde jag en del av mattes kanelbulle vid fikat hemma senare. Likt en "tiburón" (haj) från djupet kom jag underifrån bordet när matte minst anade det och "dödens käftar" slukade snabbt en rejäl bit av bullen ur mattes hand.

Så var ordningen återställd...


söndag 14 mars 2010

Nu är det kul!


Matte har anmält oss till kurs i agility. Cairn i Väst har ordnat så att vi är en grupp med bara cairnterrier på Nya Varvets hundskola. Nu har kursen äntligen startat och jag är med! Flera utav mina kompisar är också med och så är det några nya bekantingar. Ska se om jag kommer ihåg alla... Min bästis Ellen är med och vi har bildat par på träningen och så har vi Märta, Fanny, Happy, Solo, Pepsi, Fina, Lisa och Rocky. En vovve från Hipperdipp´s ska också vara med, får nog se nästa vecka vem det blir.

Vilken lycka! Massor med roliga hinder som ska övervinnas. Och massor med godis när man vågar eller gör rätt. Jag har provat på flera hinder förut, när vi hade prova-på-dag i höstas, men nu blir det på riktigt. Nu ska vi lära oss att göra det på rätt sätt. Det betyder att jag har vissa krav på min matte. Hon måste jobba på sina positioner, tydlighet och kondis. Får se om hon fixar det. Jag började åtminstone på ett mycket bra sätt. Med stor glädje och iver tog jag mig an alla hinder. Vanliga hopphinder, enstaka och i kombination. Tunnel, hopp genom däck, "flygalångthopp", balansera på bron, bordet, slalom och så A-hindret. Matte tyckte att jag var kanonduktig och så här långt skötte hon sig också bra. Det hon hade svårast för var att få ihop koordinationen i slalom. Handen skulle visa, benet skulle förstärka och det vid rätt pinne och på rätt sida...mmm...gick sisådär...tur att jag var med i skallen. Det hinder som jag hade svårast för var "flygalångthindret". Tassarna åkte gärna ner mitt i hindret. Hindret som var roligast var nog balansen och A-hindret. Jösses vilken fart jag satte.

Matte tyckte att vi alla var så söta när vi jobbade med hindrena. Allra sötast var våra små rumpor när vi klättrade över krönet på A-hindret. Det såg ut ungefär som på bilden ovan där jag klättrar över krönet på en snöhög.

Jag skötte mig ganska bra hela lektionen men på slutet blev jag lite trött i huvudet och föll in i gammalt känt Clovamanér...vilket innebär att jag vill göra hela tiden. Det ska vara min tur varje gång. Jag vill ta alla andra hundars kommando och godis som mitt. Då kan jag bli lite stökig och skällig. Har så förtvivlat svårt att bara vänta på min tur. Men jag har förbättrat mig - eller hur matte?

Nu ser vi fram mot nästa onsdag när det är kurs igen. Känner på mig att detta kommer att bli minst lika kul som spårkursen. Tänk vad det finns mycket kul att göra som hund och förare!

lördag 6 mars 2010

Här sitter...

...lilla jag.
Jag är snäll. Jag är positiv. Jag är söt. Jag är nyfiken. Jag är arbetsvillig. Jag är självständig. Jag är rolig. Jag är mysig. Jag är initiativrik. Jag är duktig. Jag är busig. Jag är spårsäker. Jag är rar. Jag är påhittig. Jag är go. Jag är läraktig. Jag är lekfull. Jag är snabb. Jag är smart. Jag är koordinerad. Jag är anpassningsbar. Jag är bäst. Jag är Clova!

Att vara Clova innebär att mina personer också får en del andra, enligt dem, mer oönskade egenskaper på köpet. Egenskaper som hamnar på minuskontot...

Jag har en tendens att bli FÖR självständig - jag är rymningsbenägen och jagar gärna på egen hand = matte får stå ensam i skogen en stund.
Jag blir ibland alldeles FÖR mysig - alltså måste jag verkligen gå ut och kissa just nu...? det är ju så mysigt här i sängen eller favoritfåtöljen = vägrar röra på kroppen.
Under vissa delar av löp eller skendräktighetsperioden vill min näsa jobba FÖR MYCKET med att spåra karlar eller något att äta = ekipaget rör sig sällan framåt.
Jag blir ibland FÖR nyfiken = vad är detta? måste provsmakas...ojdå hamnade på Blå Stjärnan...
Jag är ibland FÖR arbetsvillig = har svårt att sitta still, måste pocka på uppmärksamhet med skall, skutt och allmän stökighet.
Jag är ibland FÖR initiativrik = problemlösning övergår i rena stöldräder...

Igår var jag för initiativrik...

Mina personer hade gäster hemma på middag. Det var Marie, Jack, Håkan, GOP:en, Lasse, Jenny och min bästis Ellen som kom på besök.
De började med lite tilltugg medans middagen puttrade på spisen. Jag och Ellen cirkulerade. Fick oss något litet smakprov, men alldeles för lite för att vi skulle vara nöjda. Därefter var det middag och sen ostbricka följt av efterrätt. Jösses vad de kan lasta in...Efter all denna mat var personerna lite trötta och satte sig i soffan för att kika på gamla filmer. De hade dukat av det stora bordet och satt ut resterna i köket. I köket hade också några av köksstolarna ställts tillbaka. Men de hade inte satts in ordentligt och självklart upptäckte jag det nästan direkt. Mycket av resterna stod på köksbordet. Självklart var det ett enkelt problem att lösa, anser inte ens att det var ett problem. Tog mig återigen upp på bordet och återigen blev jag rikt belönad...En hel skål med finskuren Billesholmskorv stod däruppe. Några sekunder senare stod skålen kvar och korven låg i min mage. Till korven käkade jag baguette. Klassiskt - korv med bröd - kittlar dödsskönt i kistan.
Hittades uppe på bordet av Lasse som ropade på min matte. Matte kom sättandes och beklagade sig över mitt beteende. Muttrade och fräste över mina fasoner. Tog mig i örat och sa; "jag tänker inte tycka synd om dig om du får ont i magen av all den korven".

Ont i magen fick jag inte, men jag var i stort sett lika utslagen som personerna efter all den maten vi satt i oss. Drack också vatten flera gånger under natten. Vilket resulterade i att jag var tvungen att väcka matte tidigt i morse och be att få gå ut. Det är extremt ovanligt att jag propsar på att få gå ut på morgonen - är en sjusovare - så matte begrep att det var bråttom.

När vi nu stod där i den arla morgonen tänkte vi båda; man får ta det goda med det onda.
I mattes fall var det mina egenskaper hon tänkte på.
I mitt fall var det sambandet med att äta och dricka för mycket och för gott, med olägenheten att behöva gå ut tidigt på morgonen.