Energi

Har jag inte så att det stör precis. För tillfället letar jag helst upp en gosig plats i en soffa eller fåtölj - gärna med lite kuddar och filtar att gosa ner mig i. Här har jag lagt mig i Nickes soffa och dratt en kudde över mig. Kanske hittar de mig inte för att tvinga ut mig och kissa.

Matte påstår att det enda som hjälper och ger en mer energi är att gå ut och röra på sig. Gärna med lek och bus eller kul aktiviteter. Hon påstår att man blir ännu tröttare av att vila mycket. Hon är bra jobbig den damen. Min kropp tror ju att det finns puppisar i min mage och det gör mig lite trött och oengagerad. Har hört henne säga samma sak till lillhusse som nu är en typiskt trött tonåring. Sitta och dega gör en bara tröttare - det gäller att aktivera sig lite lagom så kommer energin och orken.

Lätt för henne att säga! Vi unga brottas med massa hormoner i kroppen - sånt tär på krafterna.

Tyvärr måste jag dock ge henne lite rätt. Jag blir t.ex ruskigt pigg och på alerten när jag är på agilitykursen. Då glömmer jag att vara lite småsur, tvär och trött. Då studsar jag på vanligt sätt och låter mest hela tiden. Hoppar, balanserar, klättrar, springer slalom och tunnel med en våldsam energi. Tar mina och alla andras kommando på direkten. Käkar mitt eget godis och VILL äta alla andras godis. Någon har någon gång uttryckt den speciella terriermentaliteten som "Allt mitt är mitt, allt ditt är mitt". Så är det till 100% enligt min filosofi.

Om man bortser från att matte tror att jag har en bokstavskombination som diagnos, så är jag otroligt duktig på agilityplan. Måste också erkänna att mina kurskamrater minsann inte går av för hackor de heller. Vi är modiga, smarta och enormt snabba hela bunten. Redan nu vid tredje tillfället började vi springa bana. Enstaka hinder är inga problem längre. Även våra personer klarar enstaka hinder eller åtminstone två hinder efter varandra hyfsat bra. En del klarade även av att vara tydliga när vi skulle springa bana - speciellt de mattarna som var lillmattar (tänk om det ändå vore lillhusse som gick kursen med mig - då skulle ni få se!). Min matte fick dock problem när det blev bana.

Tunnelseende såg hon bara ett hinder i taget - vilket gjorde att vi kom helt snett mot nästa om det var en skarp sväng. Inte så lyckat... Dessutom trodde hon att hon behövde hålla en godis i näven närmast mig för att jag skulle hoppa eller klättra - vilket lurade mig att titta på handen istället för mot nästa hinder. Efter två lite knackiga försök provade hon att ha godis i den andra handen och låta handen närmast mig visa mot hindret istället - då var det inga som helst problem att med god fart ta mig över hinder efter hinder. Hon har lite startsträcka matte, men hon lär sig faktiskt efterhand. Det är tur för henne att jag är så lätt att läsa - det gör att samma misstag inte behöver göras i all oändlighet. Jag tror min själ att jag är en riktig läromästare...

Agilityn skapar en massa energi i min kropp, det gör också en rolig långpromenad där jag kan springa lös och nosa och undersöka allt som jag vill.

En sådan promenad gjorde jag och matte igår. Vi gick runt Lilla Delsjön och fikade i Bertilssons stuga. Vilken härlig vårdag det var. Tror att det var ca 15 grader varmt och solen lös. På de flesta ställen var det mer eller mindre barmark, men där solen inte kommit åt ordentligt låg det fortfarande en hel del snö.



Jag skötte mig utmärkt i skogen mest hela tiden. Matte gjorde en del roliga övningar och klurigheter till mig, men den mesta tiden gick vi mest och njöt av solen och värmen. Mötte hundar och människor. Lekte en stund med en himla käck Västgötaspets och personerna snackade. Andra hundar passerade vi bara. Cyklar och barnvagnar var också ute. Alla såg lyckliga ut över att våren äntligen är här.

Det var bara vid ett tillfälle jag försökte med en utbrytning...hörde hur det prasslade uppe i skogen. Spetsade öronen, gav till mitt jaktskall och drog iväg uppför branten. Matte sa inte ett ljud - hon sprang istället åt andra hållet, med en för henne förvånansvärt snabb fart. Jag stannade till mitt i ett språng och ett skall...vad är nu detta...matte skall ju ropa sådär lite lätt panikslaget att jag skall stanna. Och antingen stå kvar eller springa efter mig. Hon skall inte springa åt andra hållet. Då måste ju jag avbryta mitt upptåg för att hålla koll på vart hon tar vägen. Detta är alldeles tokigt! Snopet fick jag vända bort från det lockande prasslet och följa efter den bortspringande matten.

Tur att hon hade gott godis med sig när hon lurade mig på egentid...

Nu tror jag att energin håller på att ta slut - jag tror att jag rullar ihop mig med näsan under svansen i favoritfåtöljen.

Vi hörs!