söndag 20 juni 2010

Kanelsnäckan

Här ligger jag och lillhusse helt utslagna.

Lillhusse för att han har kört ett stenhårt inlinespass. Jag för att det återigen finns olämpligt mycket av olämpligt krubb i min mage...

Alltså att matte aldrig lär sig! Nu hade vi varit i stugan och med hem hade vi kläder och prylar i en blå IKEA-påse. Den påsen ställde matte på byrån i hallen och så gick hon ner igen för att köra och parkera bilen. Hon passade på att handla lite när hon ändå var ute, så hon var nog borta en liten stund. Husse var trött efter alla aktiviteter och gick och la sig för att vila. Nicke stack direkt till en kompis. Kvar hemma utan någon som kollade mina förehavanden var lilla jag.

Jag spankulerade omkring. Kollade att husse låg ordentligt i sängen (då tar det nämligen lite tid för honom att ta sig upp...hihi...) Inget kul att göra...ingen vovve att skälla på från balkongen...inget gammalt ben att gnaga på. Får kolla lite bland packningen. Kläder, kläder och mera kläder - trist. Skulle aldrig falla mig in att börja bita på kläder, skor eller inredning. Smakar inget gott och ger ingen utdelning.
Jaha, där står det en blå IKEA-påse...sniff, sniff...ahh det luktar något ätbart från den. Måste undersökas. Den står bara en dryg halvmeter upp från golvet på "sittbyrån" där folk sitter ner för att ta på sig skorna. En baggis alltså. Man drar bara lite i ett hörn på påsen så kommer allt ner på golvet. Sen är det bara att gräva runt i grejerna efter det som luktar ätbart. Behövde inte röja speciellt mycket. Nästan direkt hittade jag påsen. I påsen fanns en halv kanelkrans. Den finns inte längre...varenda smula och sockerkorn ligger nu som en degklump i min mage. Alltså det känns inte helt bra om jag ska erkänna. Verkar nästan som om den sväller i magen. Känner mig däst...måste dricka mycket...

När matte kommer tillbaka hittar hon mig direkt innanför dörren. Jag ligger där utslagen och utan minsta svansvift. Lyfter knappt på huvudet. Öööhh matte, det känns inget bra i magen... Ser tydligen lite skyldig ut också. Matte går direkt in för att se vad det är jag har hittat på den här gången. Hon ser den nedrivna IKEA-påsen och inne på den blå mattan i vardagsrummet hittar hon påsen och några små ynkliga smulor.

Hon blänger på mig som nu masat mig upp och följer efter henne. "En halv kanelkrans Clova. Jag fattar att du mår lite tjyvtjockt nu. Det kan du gott ha. Jag tänker inte tycka synd om dig!"

Magen var lite i olag ett par dagar efter det här. Precis när det blivit ordning igen, glömde någon en tallrik med en kanelsnäcka på ute på balkongbordet. Och visst hittade jag den och käkade upp den. Trodde ni något annat?! Så var man spärrballong i magen igen...

Matte säger att de får igen allt nu. Lillhusse var ett exemplariskt barn som liten. De behövde aldrig "barnsanera" hemmet som så många andra måste göra. När andra kom hem till oss var de tvungna att ta bort krukor, sladdar, gardiner, vaser, prydnadssaker, porslin och allt annat som var i lämplig, eller rättare sagt olämplig..., höjd från små klåfingriga barn. De tittade förvånat på andra föräldrar som sprang omkring för att hinna rädda alla grejer.

Nu springer de själva omkring i andras hem för att hinna rädda grejer (läs mat) från mig och min glupska varelse...
What goes around, comes around...

fredag 11 juni 2010

Limpan

Kärt barn/vovve har många namn heter det ju...Jag är en synnerligen kär vovve och har därför många smeknamn. I stort sett alla namn är sagda med mycket kärlek. Det enda namn som sägs med viss affekt är nog mattes "trollpacka" och det sägs faktiskt lite då och då - tro det eller ej.

Husse brukar kalla mig för "Skogaholmslimpan" eller bara rätt och slätt "limpan". Jag är duktig på att liksom, hälla ut kroppen mitt på golvet, oftast i vägen för personerna när de ska gå förbi. Och även om jag är en förhållandevis liten hund så är jag ändå en rejäl hund med mycket kropp - den syns där den ligger på golvet. Husse tycker att både form och storlek ser precis ut som en Skogaholmslimpa. Kanske borde jag bli förolämpad - har faktiskt en finfin midja - men vet som sagt att det ligger mycket ömhet bakom namnet så det är OK.

Häromdagen blev dock "Skogaholmslimpan" helt plötsligt utbytt mot "Franskbrödfrallan" eller "Barkis" med en massa stödord runt omkring... typ - råtta, tjuv, illbatting, jag blir galen, ouppfostrad, säljes på Blocket, hur ska vi nånsin få ordning på henne, trollpacka och så vidare.

Ni har säkert listat ut vid det här laget att jag återigen lyckats ta mig upp på bordet och ta med mig ett helt barkis som låg i en påse ner på golvet. Fick snabbt hål på påsen och kunde börja käka på brödet. Måste säga att det är rätt trist med vitt bröd utan något som helst pålägg men man tager vad man haver. Resultatet ser ni på bilden ovanför. Matte fick dock räddat merparten till riktiga smörgåsar med pålägg och allt. Som jag inte fick smaka på överhuvudtaget...såklart att man försöker sno åt sig en bit då!

Ja ja ja... jag vet att jag inte får gå upp på bordet...jag kan bara inte låta bli. Det blir ju vinst varenda gång. Dessutom är de inte arga så länge. Jag brukar fjäska och pussas ordentligt efter varje raid och de mjuknar jättefort. Så nu väntar jag bara på nästa tillfälle.

lördag 5 juni 2010

Ställt ut mig

Det skrivs fortfarande väldigt lite på mitt tangentbord. Mattes kapacitet är visserligen inte på noll och intet längre, men hon är fortfarande klart påverkad av familjens situation. Hon har dock tagit sig så långt upp i trappan att hon numera prioriterar vad som är viktigast.

Bokstäver kan vänta och skrivas vid ett annat tillfälle. Mina aktiviteter är nu upp-prioriterade och kommer direkt efter husse och lillhusses väl och ve.
Husse mår bättre. Kroppen läker så sakteliga och den värsta värken har lagt sig. Läkarna är dock fortfarande lite oroliga för frakturerna i nacken, men varje dag och vecka som går utan att de behöver operera är av godo. Vi hoppas alla att prognosen fortsätter att se positiv ut. Matte har hyrt en rullstol som vi kör omkring husse i. Jag sköter mig jättebra när vi är ute och går med den. Har provat att agera draghund men det föll inte i god jord. De tyckte att det var för dålig kontroll på ekipaget då. Drog ner husse i hålor och över kantstenar. Det gjorde ont sa husse, så jag fick sluta med det.

Lillhusses aktiviteter är som vanligt rätt många. Det spelas golf och tränas hockey om vartannat. Isträningen är nu slut för säsongen men de kör barmarksträning så det står härliga till.

Själv får jag mig nu en hel del till livs. Matte har lagt spår, tränat lydnad och utställningsträning. Vi har också gått roliga långpromenader i skogen. På sista promenaden passade jag på att jaga upp en katt i ett träd. Den satt mycket fegt däruppe och fräste åt mig. Då smet jag vidare efter ytterligare ett djur och var borta nästan tio minuter innan jag, med tungan långt nere vid knäna, kom springande tillbaka till matte. Det var så länge sen jag rymde att jag liksom kände att det var dags. Bara för att matte ska vara på tårna.

Utställningsträning brukar betyda att jag ska visa upp mig för en domare. Det var likadant den här gången. Innan husse trillade ner från taket så hade matte anmält mig till 3 utställningar. Den första var precis dagarna efter fallet och den gick bort direkt. Fanns inte i vår värld att försöka se snygga ut med all den oron för husse. Nu var det dags för den andra utställningen i Fengersfors. Matte tvekade först men det fanns ingen riktig orsak att ställa in den utställningen. Pälsen är i fint skick, hullet är lagom och vädret var kanon. Husse klarar sig fint hemma med lillhusses hjälp. Alltså gick jag och matte upp klockan fyra i morse och körde sen klockan fem upp till Dalsland. På vägen upp kom som vanligt mattes alla nervositettankar igång. Hon hade två och en halv timma på sig att tänka dem många gånger...
"Varför anmäler jag oss till sånt här? Till vilken nytta? Tänk om vi far ut med huvudet före...Vad har väl vi där att göra? En liten tokig cairntik med lika tokig matte... Vilka tror vi att vi är? Alla andra är ju så snygga!

Här är en bild från en av mina första utställningar. Tror att jag var unghundstik eller junior på den här bilden. Mycket har ändrats sen dess. Någon har t.ex lackat om mig... Matte har lärt sig av sina misstag och jag har fattat vad det går ut på. Många är de cairnvänner som har hjälpt oss på traven.

Nu fick vi lite peptalk av Ann-Christin och co. Matte fick kaffe och allt kändes genast lite bättre. Hjälp med flufferiet fick vi också och sen gick det i ett flygande fläng. Matte hann knappt bli mer nervös - räckte i och för sig med den hon redan byggt upp - så var det vår tur.

Vi äntrade ringen och gjorde vårt absolut bästa. Matte var stolt och jag var snygg - precis som det ska vara. Det räckte ända till ett CK och fjärdeplats i Bästa Tik-klass. Hoho - jag blev rankad som pudding en gång till. Snacka om lyckad dag. Matte kvittrade och var så glad efteråt.

Nu skulle vi egentligen varit med på utställning även i morgon i Vänersborg, men matte känner att hon inte orkar det. Schemat med heltids skifttjänstgöring och allt hemmavid har börjat ta ut sin rätt på henne - hon är vansinnigt trött och orkar inte ladda om till en utställning till på samma helg. Vi får göra en comeback senare i sommar när allt förhoppningsvis har löst sig på ett bra sätt.

Jag hoppas på någon annan fartfylld aktivitet i morgon istället. Kanske kan jag jaga lillhusse eller om jag har riktig tur så lägger matte ett spår till mig.