söndag 20 juni 2010

Kanelsnäckan

Här ligger jag och lillhusse helt utslagna.

Lillhusse för att han har kört ett stenhårt inlinespass. Jag för att det återigen finns olämpligt mycket av olämpligt krubb i min mage...

Alltså att matte aldrig lär sig! Nu hade vi varit i stugan och med hem hade vi kläder och prylar i en blå IKEA-påse. Den påsen ställde matte på byrån i hallen och så gick hon ner igen för att köra och parkera bilen. Hon passade på att handla lite när hon ändå var ute, så hon var nog borta en liten stund. Husse var trött efter alla aktiviteter och gick och la sig för att vila. Nicke stack direkt till en kompis. Kvar hemma utan någon som kollade mina förehavanden var lilla jag.

Jag spankulerade omkring. Kollade att husse låg ordentligt i sängen (då tar det nämligen lite tid för honom att ta sig upp...hihi...) Inget kul att göra...ingen vovve att skälla på från balkongen...inget gammalt ben att gnaga på. Får kolla lite bland packningen. Kläder, kläder och mera kläder - trist. Skulle aldrig falla mig in att börja bita på kläder, skor eller inredning. Smakar inget gott och ger ingen utdelning.
Jaha, där står det en blå IKEA-påse...sniff, sniff...ahh det luktar något ätbart från den. Måste undersökas. Den står bara en dryg halvmeter upp från golvet på "sittbyrån" där folk sitter ner för att ta på sig skorna. En baggis alltså. Man drar bara lite i ett hörn på påsen så kommer allt ner på golvet. Sen är det bara att gräva runt i grejerna efter det som luktar ätbart. Behövde inte röja speciellt mycket. Nästan direkt hittade jag påsen. I påsen fanns en halv kanelkrans. Den finns inte längre...varenda smula och sockerkorn ligger nu som en degklump i min mage. Alltså det känns inte helt bra om jag ska erkänna. Verkar nästan som om den sväller i magen. Känner mig däst...måste dricka mycket...

När matte kommer tillbaka hittar hon mig direkt innanför dörren. Jag ligger där utslagen och utan minsta svansvift. Lyfter knappt på huvudet. Öööhh matte, det känns inget bra i magen... Ser tydligen lite skyldig ut också. Matte går direkt in för att se vad det är jag har hittat på den här gången. Hon ser den nedrivna IKEA-påsen och inne på den blå mattan i vardagsrummet hittar hon påsen och några små ynkliga smulor.

Hon blänger på mig som nu masat mig upp och följer efter henne. "En halv kanelkrans Clova. Jag fattar att du mår lite tjyvtjockt nu. Det kan du gott ha. Jag tänker inte tycka synd om dig!"

Magen var lite i olag ett par dagar efter det här. Precis när det blivit ordning igen, glömde någon en tallrik med en kanelsnäcka på ute på balkongbordet. Och visst hittade jag den och käkade upp den. Trodde ni något annat?! Så var man spärrballong i magen igen...

Matte säger att de får igen allt nu. Lillhusse var ett exemplariskt barn som liten. De behövde aldrig "barnsanera" hemmet som så många andra måste göra. När andra kom hem till oss var de tvungna att ta bort krukor, sladdar, gardiner, vaser, prydnadssaker, porslin och allt annat som var i lämplig, eller rättare sagt olämplig..., höjd från små klåfingriga barn. De tittade förvånat på andra föräldrar som sprang omkring för att hinna rädda alla grejer.

Nu springer de själva omkring i andras hem för att hinna rädda grejer (läs mat) från mig och min glupska varelse...
What goes around, comes around...

1 kommentar:

Ann och vovvar sa...

Glad midsommar på dig lilla Clova med din människoflock!! Och du passa dig för sill och nubben,det är inte för vovvar