lördag 31 december 2011

Gott Nytt År!

En ensam cairn spanar mot världen och nästa år.

Vilket härligt år det har varit! Så mycket som har hänt! Hoppas att 2012 blir lika spännande.

Jag, alltså Clova, Texa och mina personer önskar alla cairnvänner där ute ett Gott Nytt År. Hoppas vi ses även nästa år. Både här på nätet och i verkligheten. Det finns så mycket mer att upptäcka och göra. Så många fler hyss att begå... Kan knappt vänta.
Numera är jag inte ensam när jag spanar efter framtiden. Inte för att jag var det innan heller men personer spanar liksom inte på samma sätt som vi hundar. Nu har jag Texa som hjälper mig och se så mycket roligare allt blir! Till och med solen lyser på små cairn som kikar efter äventyr.

torsdag 29 december 2011

Tomten kom!

Jag och Texa spanar efter Jultomten

Det där med jul är en himla bra uppfinning. Så fort granen kommit på plats vet jag att det närmar sig. Har varit med ett par år nu och har blykoll på läget. Först ska granen inhandlas, sen ska den kläs och då börjar all den goda julmaten tillredas, paket slås in och det tisslas och tasslas något alldeles vansinnigt mycket. Så fort lillhusse kommer in i rummet så tystnar matte och husse. Gömmer saker under bordet eller bara låtsas att det regnar. Vilket det ju förresten gör mest hela tiden...
Ibland när jag och Texa kommer in i rummet tystnar de också och ser så där lite finurliga ut. Ha! Då vet jag att det är något paket som slås in till mig.

Så där ett par dagar innan julafton kan man ju inte låta bli att undra om det kommer någon tomte i år? Han har kommit varje år, men helt säker kan man ju inte vara. Det gäller att rannsaka sig själv...har jag varit en snäll vovve?

Jag har berättat för Texa att tomten kommer med klappar i sin säck och hjälper till att dela ut dem som finns under granen. Tomten kommer till alla snälla barn och vovvar. Så har det berättats och så har det varit. Hon såg lite skeptisk ut när jag berättade detta - kunde det verkligen vara sant? Kommer det en rödklädd figur med mössa och stort skägg och delar ut paket? Låter ju helt tossigt tyckte Texa.

Kan väl till viss del hålla med henne, men det är ju sant! Men det gäller att tro. Och det hjälper extra mycket om det finns några små söta minipersoner med i samlingen. Tomtar kan inte motstå sådana. Vi hade bra draghjälp i år. Både Jessica, Peter och deras lille Theo och Robert, Anna och deras lilla Vilma fanns på plats och firade jul med oss och mormor. Det är en fin samling - det kan inte misslyckas!
Och visst kom tomten! Tror att det var den bästa tomten av dem alla! Han hade en hel säck med klappar. Och dessutom hjälpte han till med att dela ut paketen som låg under granen. Ibland hjälper jag till med att hämta paket - en del tomtar är ju lite gamla och gistna - men årets tomte var en ung och rask sådan. Dessutom tyckte matte att det blev lite rörigt när barn och hundar kampade om samma paket som skulle bäras till tomten. Ingen ville ge sig... Alltså satt jag och Texa snällt (nåja...) och väntade på att våra namn ropades ut.
Vi sitter snällt på rad och väntar på paket.

Eftersom jag är äldst och lite mer erfaren än Texa så väntar jag först. Den ordningen ruckar vi inte på.
Så fort jag fått ett paket gick jag undan för att öppna det. Det gäller att hålla sina paket undan från de små minipersonerna. De är så in i vassen klåfingriga och skulle utan att blinka sno ett om de kom åt. För att vara rättvis får jag väl erkänna att det gäller motsatt väg också. Håller de inte ordning på grejerna så är vi där och leker med dem.
Tussar kan flyga...

Det gäller även för Texa. Mina paket öppnar och behåller jag. Hon får öppna sina. Nu får jag väl säga till hennes försvar att hon inte riktigt vet hur det går till. I vanliga fall bryr jag mig inte så mycket om hon hellre vill ha det benet som jag tuggar på, men när det gäller julklappsben så tar det hus i helvete... Då får man extra goda ben speciellt utvalt till lilla mig. Det försöker man inte sno ostraffat. Texa vet det nu...
Hon fick vackert kämpa med att öppna sitt eget paket. Hon har lite taskigt tålamod den unga damen och det tog lite tid för henne att komma in i paketet till benet. Det var nog därför hon tyckte att hon kunde ta mitt så kunde jag få öppna ett till.
Kolla så långt och gott ben! Räckte hela kvällen och mer därtill.
Det fanns fler paket till oss. Här har jag fått ett paket som visade sig innehålla en kul leksak. Texa har också fått ett sådant paket fast i annan färg. Sin vana trogen vill hon dock hellre ha mitt...
Hon hade dock redan fattat att på jul öppnar man sitt eget paket och gav sig nu in med stor lust i pappret.
Vi lekte så granbarren yrde. For omkring i soffor och fåtöljer, över och under bord och mellan benen på folk. Ibland var vi tvungna att vila en stund.
Och sen var vi igång igen.

Vi fick också aktivitetsspel som är bra att ha när det blir långa regniga inomhusdagar. Vi har redan spelat dem flera gånger. Ett är riktigt svårt. Är inte uppe på svårast nivån ännu. Men snart så!

Allt eftersom julaftonskvällen förflöt lägrade sig lugnet. Magarna var trinda efter alla julmat. Jodå vi fick också en rejäl skål fylld av skinka, köttbullar, korv, lax och leverpastej. Texa har nu upplevt sin första jul och hon tyckte precis som jag att det var en riktig höjdare. Hon frågade lite försiktigt om man inte kunde ha det lite oftare än bara en gång om året? Ja se det tyckte även jag var en bra idé och vi gick gemensamt till matte för att framföra vårt krav.

Vi fick inget som helst gehör...matte påstod att jul firas av en mycket speciell anledning och det inträffar bara en gång om året. Har inte speciellt mycket med god mat och paket att göra tydligen. Där har jag dock ett inlägg i debatten... Har hört det där med Jesusbarnet och allt, men visst fick han gåvor av de tre vise männen? Men OK - jag köper det där med att det är speciellt och bara en gång på året.

För vet ni vad? Snart är det februari och då fyller både jag och Texa år - det är också väldigt speciella dagar!

torsdag 8 december 2011

Gulp...

Det är mycket få fina dagar just nu. Det ena lågtrycket och ovädret efter det andra har tagit kölapp ute på haven i väster. Med jämna mellanrum rullar de in över västkusten med stormvindar och regn eller blötsnö. Ingen i familjen är speciellt intresserad av att sticka ut nosen under dessa förhållanden.

Så när det äntligen hade mojnat och solen faktiskt lyste åtminstone en stund, packade matte in oss och fika i lilla bilen. Idag stod Jonsered på programmet. Det fina med Jonsered är att det går att göra en kort "springa lös" promenad, en lagom, en lång, en ordentligt lång eller en jättelång promenad. På alla promenaderna kan vi få springa lösa och härja. Vi brukar ta en lång promenad när vi är i Jonsered, men idag tyckte matte att vi skulle passa på att ta en ordentligt lång promenad.
Den ordentligt långa promenaden är rätt krävande. Mycket kuperad och man ska upp ordentligt på höjderna, men i gengäld får man ta del av väldigt vacker natur och vackra små sjöar där det är fint att fika.
Det var första gången som Texa var med och gick den här promenaden - hon hade inte en aning om vad som väntade längre fram. Själv hade jag faktiskt glömt att det finns en knepig passage på ett ställe.
Matte hade dock inte glömt. Den sista lilla biten ner till hängbron över passagen mellan Lilla och Stora Ramsjön funderade hon lite på vad vi skulle göra om hängbron var trasig eller ännu värre helt borta. Att gå runt sjöarna är lite knepigt. Svår terräng, myrmark eller höga branta klippor. Matte sköt undan de tankarna. Och visst fanns bron där. Här är vyn som matte först ser den.

Lite bekymrad blev hon... Bron är visserligen i rätt OK skick. En och annan bräda lite trasig, den lutar en del, men framförallt var den helt täckt med rimfrost. Om man är tvåbent och kan hålla i vajrarna som fungerar som räcke så är det väl OK att ta sig över trots att den gungar ordenligt och dessutom är såphal.
Är man som vi, fyrbeningar och dessutom lite korta i rocken blir det lite knepigare. Här på bilden är jag och Texa på väg upp på bron.
Texa blev klart orolig och kikar skeptiskt framåt, förbi mig. Va?! Ska vi gå över den här? Och över vatten också?! Hela skapelsen gungar ju bara man rör på sig! Och tassarna slinter! Och så vattnet också. Nä! Det gör jag aldrig!

Texa skuttade demonstrativt av bron och tänkte inte sätta en endaste tass på den igen. Matte funderade lite och sen sa hon till mig att det var lika bra att hon bar över Texa till andra sidan i famnen. Hon sa att eftersom det är så halt på bron kan det hända en olycka och det vill hon inte vara med om. Vattnet är kallt - till och med lite tunn is, det är 0-gradigt i luften och säkert 45 minuter kvar tills vi är vid bilen. Här tar vi det säkra före det osäkra och så bar hon Texa över bron. Över axeln ropade hon till mig att om jag ville så kunde hon hämta mig också.
Här är vyn som möter mig när jag står på kanten för att gå ut över bron.

Måste erkänna att jag var liite stressad vid det här laget. Hörde inte riktigt vad hon sa där hon traskade iväg med Texa. Ville såklart inte bli lämnad här. Bron gungade rejält när matte gick över den. Jag hoppade raskt ner och tänkte att det kanske känns tryggare att simma redan från början. Jag menar istället för att dratta i med huvudet före och därefter hämta andan och börja simma. Jag gick i vattnet - men hua mig så kallt det var! Snabbt upp igen. Här gäller det att fatta ett beslut. Jag är ingen fegis - jag är Clova! Bron ska forceras!

Matte var nu över på andra sidan och bron hade lugnat ner sig. Hon höll på att sätta fast Texa i stolpen när hon tittade upp och fick se mig försiktigt ta mig över bron. Steg efter steg balanserade jag, meter efter meter lades till handlingarna. Matte uppmuntrade mig och sa att jag var så duktig.
Här har jag precis tagit mig över och fått massor av gott godis av matte. Vilken modig hund jag är! Och vilken balans! Och kroppskontroll! Tamejfan om jag inte är allra bäst!

Nu kunde vi gå vidare och strax var det dags för fika. Vi satt på stenen som syns på översta bilden och matte kramade om oss båda och sa att bättre kompisar på promenad får man leta efter. Vi vovvar kikade lite på varandra och tänkte att; matte är väl rätt OK hon också - hon duger...

söndag 4 december 2011

Talangfull

Jag och Texa är två vovvar som gillar att ha kul. Vi gillar också att jobba. Många gånger går det att kombinera de två sakerna. Att jobba ÄR kul.

Jag är ruskigt duktig på att jobba. Jag kan så många saker. När jag känner för det vill säga. Viltspår känner jag nog alltid för. Har aldrig vägrat eller låtsats att inte höra eller förstå när matte tagit fram spårlina, sele och sagt orden "spåra Clova, spåra". Då fokuserar jag till 150%, utför arbetet och det på ett utmärkt sätt. Ibland får jag en lätt resa eftersom förutsättningarna är bra och ibland får jag utnyttja hela min kapacitet för att ta mig fram till målet. Matte kan dock vara säker på att jag inte ger upp. Jag jobbar tills det är klart vare sig det går på 20 minuter eller som när det varit som mest besvärligt, upp mot 45 minuter. Enveten och uthållig är mina honörsord.
Nu är det så att Texa tycker att allt som jag gör och kan, verkar vara något för henne också. Känner mig ibland lite som en idol för henne. Det är OK för min del. Jag är ju faktiskt himla bra om jag får säga det själv. Sämre idoler kan man allt ha ;)

Eftersom jag spårar har Texa sagt att hon också vill spåra. När jag berättade det för matte sa hon att det var himla kul att Texa vill gå i mina fotspår. Det är så bra att ungdomarna har intresse. Det håller dem borta från dåligheter och grejer de inte behärskar ännu, säger matte.
Med stor glädje tog sig matte an att introducera den unga damen i viltspårets fantastiska värld.

Men först tog hon mig lite avsides och tackade mig ordentligt för att jag varit en så "besvärlig och krävande hund" att hon tvingats in i aktiviteter som skulle tillfredsställa en egensinnig dam med stor jaktlust. Det har faktiskt gjort matte till en person som kan en hel del om hur man aktiverar en cairnterrier. Vilken tur matte har! Att ha en Clova är nog den bästa lärdomen en cairnterrierledare kan ha. Sätt in köttbullarna på mitt konto - tack!

Nu har matte börjat jobba med Texa. Det går riktigt bra. Första gången lekte de mycket med klöven och Texa fick titta på lite från sidan när matte la ett kort spår. Texa var ivrig och tog sig lite vingligt fram i spåret. Ena stunden gick det alldeles för fort och i nästa gick hon bakåt eller åt sidan. Matte väntade ut henne och hon tog sig fram till spårslutet där de lekte en gång till med klöven innan Texa fick en smaskig belöning.

Andra gången hade Texa lite otur. När matte la spåret hoppade det upp en älg precis bredvid henne och den korsade sen spåret framför henne och bakom henne innan den gav sig av vidare in i skogen. Matte brydde sig inte så mycket, men när hon hämtade Texa bara en kort stund senare och skulle gå spåret kände Texa såklart vibbarna och lukten starkt från älgen. Hon tyckte det var lite läskigt och kände sig väldigt osäker i spåret. Vågade knappt gå framåt. Gömde sig bakom matte vid något tillfälle till och med. Hon är dock inte en cairnterrier för inte. Hon övervann sin rädsla och tog sig fram till spårslutet även om det gick väldigt långsamt och med många blickar över axeln. Hon hittade klöven, men den är inte så god att tugga och slita i tycker hon. Hon ville helst ha en annan belöning. Det fick hon såklart av matte och så var hon nöjd. Matte tänkte att det nog var hela den speciella situationen som gjorde att klöven inte var så intressant idag.

Bilderna i detta inlägget är från första tillfället när Texa var mycket intresserad av klöven och tyckte det var jättekul att leka och kampa om den.

Nu har Texa fått gå sitt tredje spår. Matte la spår till både mig och Texa ute i skogarna vid Hulta golfbana i lördags. Vädret och förutsättningarna var usla. Ösregn och hård vind.

Jag fick ett mycket svårt spår som gick genom kärrliknande områden blandat med mycket ris och omkullfallna träd. Viltrikt område med stigar där matte gått fram och tillbaka flera gånger med Texa, korsade mitt spår. Inga större problem för mig. Jobbade taktiskt och ringade då jag behövde. Kämpade med vatten upp till ryggen vid ett flertal tillfällen. Men roligast var ändå att se matte stupa raklång i mossen. Fniss. Så blöt hon blev...och så svårt det var för henne att få fotfäste och komma upp igen. Såklart fixade jag spåret och kunde bära klöven tillbaka till bilen. Matte stolt över sin Clova.

Stolt blev hon också över lilla Texa. Texa fick ett lätt spår på ca 80 meter och nästan alldeles rakt. Matte kände att det gällde att stärka upp hennes självförtroende sen förra tillfället då det varit lite läskigt. Nu gick det superbra trots de svåra yttre förutsättningarna. Texa spårade riktigt bra fram till klöven. Hon var förvånansvärt noggrann och bra i tempo för sin ringa erfarenhet. Däremot tycker hon inte att klöven är någon riktig höjdarbelöning. Hon tar den i munnen men släpper den direkt och kollar på matte om hon inte har något vettigare att komma med. Hon vill inte nedlåta sig till att gnaga på sånt gammalt dött kött ;)

Matte tycker att Texa verkar vara talangfull. Texa tycker att det är kul. Jag får någon att diskutera framtida spårproblem med. Kan det bättre vara? Nu får matte börja fundera på när det är dags för Texa att göra sitt anlagstest. Det är en bit kvar, men till våren kanske?

Jag ska gå och ge henne några tips tror jag...

måndag 21 november 2011

Höst

Finns det något som är så härligt som en riktigt fin höstdag? Hög, klar luft, frost på marken och solen som, trots att den står lågt värmer något mitt på dagen. Här på bilden är det just en sådan fin höstdag och vi har åkt till Stora Amundön strax söder om Göteborg. Vi kikar ut över havsviken och matte kan nästan höra Tomas Ledin sjunga "blå blå vindar och vatten...blå blå vindar och hav".

Den här hösten har det varit lite si och så med de där fina dagarna. Det känns mer som om vi tittat ut över hav eller nejd i dis och dimma. Inte för att det gör oss vovvar så mycket men matte har en större lust till att göra roliga utflykter när vädret är bra. Fast om det regnar är vi av den åsikten att man kan göra promenaden en annan dag.
Jag och Texa busar loss på Amundön. Folk tror att vi har ihjäl varandra...

Men som sagt - fina dagar bär det ofta av. Matsäck packas med om promenaden inte bjuder på en kaffestuga nånstans så där lagom långt ut på utflykten. På just Amundön finns det ingen servering så då är det matsäck som gäller. Det är mysigt det. Dessutom brukar det fina dagar vara fler som packat matsäck och då brukar jag och Texa passa på att crascha in. Folk brukar bli så glada...eller så får matte be om ursäkt alternativt erbjuda dem något från vår matsäck.

Jag upphör aldrig att fascineras av hur olikt havet är från dag till dag. Om det är kav lugnt som på bilden eller om det är upprört en riktigt blåsig dag. Hur färgen kan variera från grått och trist till blått och alldeles fantastiskt vackert. Just den här dagen var det lite speciellt. Havet var alldeles rött. Det syns inte på bilden men alger i vattnet hade gjort det rödaktigt. Varken jag eller matte hade sett något liknande. Inte Texa heller men hon har ju å andra sidan inte sett speciellt mycket ännu...
Texa är fascinerad av fåglar. Hon tycker det är roligt att jaga dem. Hon får aldrig tag i någon eftersom de flyger upp från marken och utom räckhåll för henne, men hon gillar att försöka. Här har hon hittat ena riktiga bjässar ute på havet. Nu står hon och funderar över hur hon ska komma åt att skrämma dem. Jag ler lite där jag går och nosar...hon är ju så förtvivlat rädd för vatten. Vågar inte ens doppa fötterna i strandkanten. Hur hon ens kan överväga att ta sig ut till svanarna är för mig en gåta.
Härligt att få sträcka ut i full galopp över strandängarna. Vi springer så fort våra små ben kan bära oss. Matte skrattar och tycker det är härligt att se så glada vovvar. Det gör henne glad och full av energi också. Vi är liksom bra för varandra.

Mysigt att hoppa omkring bland klipporna också. Utsikten är härlig. Världen är vacker. Och vackrast är den nog med två cairnar i förgrunden.

söndag 13 november 2011

Lilla hönan...

Texa är en lustig liten höna. Hon har klarat av sitt första löp och känner sig stor och kvinnlig. Hon anser tydligen att hon borde stiga något i graderna. Löjligt! Hon är samma lilla loppa som hon var innan löpet.

Visserligen är hon lika stor som mig nu och väger lika mycket, men skallen gott folk - skallen... Hjärnan är nog liten som en ärta fortfarande. Verkar vara den som växer sist på den här damen. Men hon vill väldigt mycket. Och hon hon är, enligt matte, väldigt rolig att jobba med. Läraktig och med fin fokus på uppgiften.

Jojo...fokus på uppgiften. Kolla bilden ovan. Texa tror att hon ska kunna dominera mig att släppa benet som jag ligger och tuggar på. Hon provar den normalt mycket effektiva metoden "ställa sig över huvudet på den som borde underordna sig". Funkar sådär... eller hur?

Jag har liite svårt att ta henne på riktigt allvar. Hon är rolig och en superbra kompis i alla lägen. Vi trivs fantastiskt bra ihop, men när hon försöker sig på sådana här grejer ignorerar jag henne bara. Det är inte ens värt att ta en fight med henne. Hon är bara för löjlig och det går inte att uppbåda någon som helst lust eller anledning att låta henne tro att jag tar någon notis om hennes försök. Jag är nummer ett på tronen och det är så många pinnhål ner till Texa att det lär dröja innan jag anser att det är dags att försvara min ställning.

Likadant med kissandet nu när hon har löpt. Vi bryr oss i normalfallet aldrig om varandras kissfläckar. Vi kissar när vi behöver och jag letar upp bra och intressanta tuvor att sätta min prägel på. När unga damen nu löpt är det ingen skillnad från min sida - det är ju bara Texa som pinkar - inget att bry sig om. Texa däremot - hon har börjat kissa där jag har kissat. Ser hon att jag sätter mig så står hon där genast på kö för att kissa över. Snacka om fjantigt! Lilla pysan...

Hur som helst - jag tuggar på benet så länge JAG vill. Sen kan Texa få det.

söndag 30 oktober 2011

SE VCH Murrays Clova

Jag har blivit en champinjon!!! En ruskigt snygg titel föregår numera mitt namn i stamtavlan. SE VCH Murrays Clova... mmm...smaka på den! Ser liksom mäktigt ut.

Matte lovade mig tidigare under hösten att vi äntligen skulle göra våra spårprov. Vi har tränat en hel del och jag har länge tänkt att nu borde det väl vara dags - jag blir inte bättre än så här. Och framförallt matte kommer inte längre förrän vi får ett kvitto på att vi gör rätt. Nu var det dags att få det skrivet svart på vitt hur min status är.

Matte hade beställt tid för öppenspår i Väne-Ryr. Första spåret gick vi den 28 september för Roger Skoglund. Han tog med oss ut i skogen och visade var vi skulle starta. Jag var ivrig och matte lite nervös... Vädret var bra men det blåste rätt hård vind. Jag tog mig an spåret och jobbade mig framåt. Tog vinkel efter vinkel, raksträckor, bloduppehåll och återgång. Stretade i myr och mossmark, över stock och sten, korsade bäck och tog mig runt rishögar. Domaren skrattade åt mig då jag nosade och gjorde flera ansatser att klättra över en gigantisk rishög, men istället valde att gå runt den för att kolla om jag kunde hitta spåret på andra sidan. Såklart att jag hittade spåret - så var det bara att fortsätta jobbet. Strax innan slutet kom det in ett för mig, nytt moment. Helt plötsligt skulle matte stanna och jag sätta mig vid hennes sida. Lugnt och snällt skulle jag sitta där medan domaren gick några meter framför och sköt av ett skott. Det gjorde jag snyggt och sen kunde vi fortsätta till slutet och jag hittade klöven direkt.

Nu visste matte att de flesta domare vill kunna återanvända klövarna många gånger så hon hade med ett smaskigt märgben som blev min belöning för uträttat arbete. Det är finfin belöning det och väl värt att jobba för.

Domare Roger Skoglund sa att jag var jätteduktig och att det varit riktigt roligt att se mig jobba. Hans allmänna omdöme blev; En liten pigg trevlig tik som arbetar mycket bra i sitt spår. En lättläst tik som går i ett behagligt tempo.
Vi skrapade ihop 42 poäng och ett 1:a pris!
Bäst jag läser noga här vad det står på rosetter och diplom...

Matte sken som solen efter avklarat spår och kvittrade så glatt där i skogen. Hmm...viss skillnad från den något mer sammanbitna och koncentrerade damen hon var innan vi startade. Nu hade hon fått blodad tand och ville såklart genast boka tid för ett nytt prov.

Så bara en vecka senare var det dags att köra lilla bilen till Väne-Ryr igen.

Den här gången var matte lite bekymrad när vi for upp. Det kom regnskurar till och från och det blåste riktigt hård vind. Men sa hon; det ska faktiskt bli spännande att se om vi klarar av det med vädret som motståndare. Åtminstone försökte hon intala sig det...

Även idag var det domare Roger Skoglund som travade ut med oss i naturen. Plötsligt när vi gick där på vägen bland åkrarna säger han; ja där har vi spårstarten. Jösses mitt ute på en åker?!! Medan matte fixade med sele och lina säger han dessutom. "Idag kommer det att bli mycket svårt för Clova. Det är svåra förhållanden med vinden och den kommer kanske att knuffa ut henne ordentligt från spårkärnan.

Nu tror ni kanske att matte skulle bli alldeles förstörd av nervositet av den informationen, men konstigt nog gjorde den henne lugn. Hon tänkte att pressen att klara av det liksom var som bortblåst (fniss) och att det inte skulle vara ett nederlag om vi inte klarade av det i dessa förhållanden. Jag brydde mig föga om väder eller information om svårigheter. Jag var ivrig att få sätta igång.
En champion måste ju ha en "idol-bild"

Jag satte ner näsan i spåret och höll den noggrant där. Borrade mig genom sidvinden som om jag följde en räls. De två första vinklarna, den andra med tillbakagång låg i mycket öppen terräng. Jag koncentrerade mig och följde spåret superbra. När vi kom in i skogen och den tätnade, virvlade liksom spåret omkring lite i vinden. Då blev det lite knepigare och jag var tvungen att nosa lite mer runt omkring för att vara säker på var spåret inte var någonstans. Tyvärr skötte inte matte sin del av arbetet riktigt bra här och "puttade" ut mig lite från spårkärnan vid ett tillfälle genom att inte ge mig rätt stöd. Domaren sa efteråt att det var här vi förlorade HP.

Resten gick fint, skottet brann av och jag kunde hämta klöven. Domaren sa att; hunden är fantastiskt duktig och värd oxfilé till middag. Föraren (matte alltså) har dock lite kvar att jobba med. Och så frågade han vad matte tyckte att hon var värd till middag... Matte var helt med på noterna och svarade blixtsnabbt - knäckebröd! Stämningen på topp på väg tillbaka.

Vi fick en 1:a och 42 poäng. Vill såklart skryta med allmänna omdömet igen - hoppa över stycket om ni tycker vi blir för dryga...
En mycket bra tik som gör ett kanonarbete i hård vind. Har ett perfekt tempo.

Nu fick vi avvakta lite med det tredje spåret och slutspurten på vår championatsjakt. Det skulle bli älgjakt i skogarna.
Team Clova och Kattis när vi gör något bra ihop.

Nu var det äntligen dags för det tredje spårprovet och första matchbollen för att bli champion. Dagen var perfekt. Vädret toppen. Förutsättningarna var riktigt bra tänkte matte där vi åkte i lilla bilen. Lite nervös var hon - det märkte jag. Idag gällde det ju verkligen något. Jag var cool som vanligt. Jag vet vad jag kan och om hon har med märgben som de andra gångerna som belöning, så ska jag ta mig genom eld och vatten för att ta mig dit.

Gammal bild på ett av mina allra första spår.

Idag var det många hundar och förare som var i Väne-Ryr för att gå spår. Det var fullt på den lilla parkeringen och många förväntansfulla hundar kom och gick. Så var det dags för vår tur. Inger Skoglund gick med som domare den här gången.

Matte småpratade lite nervöst på vägen ut mot starten. "Vilket väder - måste vara perfekta förhållanden idag". Inger tittade lite på matte och tvekade, men så sa hon; njae jag vet inte det...det verkar vara något i luften idag. Det har inte gått bra för någon hund så här långt. Hoppas att jag inte gjorde dig mer nervös nu. Jag berättar mer när vi är klara".

Vi startade och jag tuffade på. Jobbade fint i tempo och noggrannhet. Så kände jag av något där i skogen...stannade till. Spejade, lyssnade och vädrade. Äsch... inget att oroa sig för. Jag fortsatte och spårade mig vidare in i skogen. Nä! Det är något där. Stannade igen. Lyftad framtass...spejade och lyssnade igen. Fick säga till mig själv att jag hade ett uppdrag att slutföra och fortsatte vaksamt mitt arbete.
Matte tyckte att det borde vara dags för skjutningen snart och blev lite orolig när den aldrig kom. Hon hade ju ingen aning om var spåret gick utan litade på mig hela tiden, men nu var hon orolig att vi var långt ute och cyklade. Gick mer eller mindre och väntade på att domaren skulle kalla tillbaka oss och visa var spåret gick någonstans. Helt plötsligt hittade jag klöven och matte tittade förvirrat på domaren. Har hon hittat en annan klöv? Är det verkligen rätt? Glömde du att skjuta?

Domare Inger skrattade nu åt matte och sa; nej du, det här är alldeles rätt. Du har en jätteduktig hund. Anledningen till att jag inte sköt och till hennes små vaksamma stopp och de övriga hundarnas misslyckande är troligen varg. Med alla spår som vi lagt här i skogen har vi troligen lockat fram varg. Den är här i närheten eftersom den känner all blodlukt och hundarna känner av dess närhet. Skott kan locka den ytterligare eller göra den orolig. Vi har redan testat Clova och hon fixar skott utan anmärkning så idag skjuter vi inte i onödan".

Vi hade alltså klarat det! Fick min 1:a och 42 poäng. Jag har blivit viltspårschampion! Allmänna omdömet blev; Markerar något ett par gånger. Kan vara varg. Är vaksam. Blev SE VCH och får HP.

Det är första gången jag och matte gör något helt spikrakt. Helt rätt hela vägen. Vi som alltid gör tokigheter och lär genom alla våra misstag. Nu tog vi tre raka 1:or och full pott i poäng. Avrundar med ett HP. Helt osannolikt för att vara oss.

Matte ringde genast till husse och sa löjligt; Vi klarade det! Jag har gjort henne till viltspårschampion!
Som om hon har gjort något! Det var det dummaste jag hört! Jag har min själ gjort mig själv till champinjon. Hon har varit snäll och kört mig dit och bokat tiderna men för övrigt hade jag nog klarat mig bättre utan henne... Men om det gör henne glad så får hon väl ha den villfarelsen i fred. Jag är säker i mig själv och vet mina förmågor.

Nä matte... är det inte dags att gå ett spår? Hänger du med?

fredag 21 oktober 2011

Inbyggd klocka

Många tycker nog att det ibland känns som om man har en inbyggd klocka. Man kan t.ex vakna innan väckarklockan går igång. Själv har jag på känn när det är dags att gå hem.

Jag har ju berättat att jag ibland följer med matte till jobbet när det ska göras schema. Numera följer även Texa med och förgyller tillvaron för folket på ATS Landvetter. Vi får inte gå in i de operativa lokalerna eller åka upp i tornet - där är hundar förbjudna - men i Elisabeths rum är vi mer än välkomna. Och de flesta som jobbar dessa dagar har vägarna förbi vårt rum bara för att hälsa på oss. Matte säger också att det känns mycket lättare och mer inspirerande att jobba och knepa o knåpa när våra små söta uppenbarelser finns i rummet än när det inte finns några korgar med vovvar i rummet.

Den här veckan har vi varit med två dagar i rad på jobbet. December och nyårsschemat är ett knepigt schema att få ihop. Dels är det ju inte så kul att behöva lägga ut arbetspass på folk en julaftons eftermiddag eller nyårsnatten, men det är också detta schemat där hela året liksom ska gå ihop sig. Ingen ska ha behövt jobba mer än varannan helg, alla ska ha fått ut minst 20 semesterdagar, det ska ha innehållt tillräckligt många s.k fridagar, komptid ska summeras osv.

Alla tycker att vi är så duktiga och snälla. Vi tuggar på ben, gosar med alla som vill, tar en promenad om någon känner för lite frisk luft, sover i våra korgar, leker lite och sprider glädje. Inget gny eller gnäll. Inget skällande - bara gott uppförande.
Vi trivs mycket bra på jobbet, men det gäller att hålla på arbetstiderna. Inget övertidsarbete tack. När klockan är 1600 är arbetsdagen slut. Det har jag blykoll på. Jag känner med min inbyggda klocka när den har blivit fyra. Då ska vi åka hem. Då är det fritid.

Dag två i schemaarbetet blev matte och Elisabeth sittande efter att klockan slagit fyra. Det kändes galet i hela kroppen på mig och jag tyckte synd om personerna som inte verkade veta vad klockan var. Jag reste mig från korgen och satte mig nedanför matte. Spände ögonen i henne för att påkalla uppmärksamhet. När det inte gav önskat resultat började jag gny och gnälla lite.
"Lustigt, sa matte, hon har inte sagt ett knysst på hela dagen och nu låter hon som om världen går under".
Men inte slutade hon jobba för det...klockan blev tio över fyra och nu tog mitt tålamod slut. Jag satte igång mitt uppmärksamhetsskällande. Ni som har hört det vet vad jag menar...man kan inte ignorera det... Det tog skruv ska ni veta. Nu packades det ihop och vi kunde åka hem. Tack vare min inbyggda klocka.

En som också har en inbyggd klocka är Texa. Eller rättare sagt en inbyggd biologisk klocka. Den är bara lite taskigt kalibrerad. Egentligen är det nog så att den är perfekt kalibrerad - det är Texa som inte kan läsa av den korrekt.

Den lilla valprumpans klocka har nu tickat fram till hennes första löp. Hon är mitt i det - alltså i höglöpet just nu och hon fattar nada. Hon tittar med stora bruna oförstående ögon på mig. Clova - vad är det som händer med min kropp? Kan du lukta och se om du vet vad det är som händer?

Jag vet precis vad det är som händer med Texa och jag försöker förklara för henne allteftersom det dyker upp nya känslor och hormoner i hennes kropp.

Hon ser för rolig ut. Hon har en faslig drift att sätta sig och kissa - problemet är bara att hon inte är kissnödig. Hon sätter sig och sen reser hon sig och ser förvirrad ut. "Vad sjutton gjorde jag det där för? Jag är ju inte ens kissnödig! Och varför tycker jag plötsligt att det är så himla intressant att nosa där grabbarna pinkar?"

Jag berättar och visar allt jag vet för Texa. Rätt kul att få dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter man förvärvat med åldern. Tyvärr kan jag bara allt teoretiskt - har ingen praktisk erfarenhet av blommor och bin - men det är långt mycket mer än vad valprumpan har.

Rätt lustigt tycker vi i hela familjen. Ena stunden kissar Texa för att locka killarna till sig och i nästa så jagar hon ett löv eller leker med kopplet. En söt blandning av bebis och vuxen kvinna...

onsdag 12 oktober 2011

Ledsen i ögat...

Hörde matte muttra häromdagen; man blir ju ledsen i ögat.

Hon satt med mobilen i handen och läste ett meddelande från Lasse, Ellen och Gretas husse. Hon berättade inte för oss vad det var som gjorde henne ledsen i ögat, men idag fick vi med egna - ledsna - ögon se eländet.

Vädret var kanon. Matte var ledig. Bilen redo att köra. Vad kan väl då vara bättre än att lasta in oss vovvar och köra till stugan och vår älskade skog. Matte packade ner våra orange reflexhalsband, för det råder älgjakt i skogarna nu och då gäller det att synas. Inte för att det brukar vara någon jakt i vår närmaste skog, men man kan aldrig vara säker och matte är rädd om oss. Hade jag bara kunnat röra på mig i reflexväst så hade jag nog haft en sådan på mig. Nu kan jag inte det - blir helt paralyserad om jag får någon form av kläder på kroppen - så då får det bli åtminstone halsband.

Vi har en helt underbar gammal skog, glest mellan träden som det blir när den fått växa fritt och med härlig mjuk mossa mellan gran och tall. Fantastiska svampmarker och skogen är som gjord för att spåra i. Lagom kuperad, varierad och lättillgänglig. Små bäckar som porlar och många små stigar att välja mellan.
När vi nu kom gående eller rättare sagt springande, skuttandes, busandes och nosandes genom skogen stannade vi plötsligt upp där på stigen. Vad ända in i .... Hur ser det egentligen ut där framme? Vad är det som inte stämmer? Varför är det så ljust? Varför ser det ut som om skogen tar slut?
Vi satte fart framåt igen och matte följde efter. Nu fick vi se eländet och tvärvände tillbaka till matte för att tala om att det hänt något förskräckligt hemskt! Herregud! Hela skogen är borta! Alla träden helt väck. Vad har hänt? Hur kan någon bara ha snott ner alla fina träd? Bara sådär?!
Tittade på matte. Hon borde väl kunna göra något åt det här. Man kan väl inte sno vår skog bara sådär? Matte hade nästan en liten tår i ögat - ja det är förskräckligt tråkigt sa hon. Pengar sa hon... troligen ville markägaren ha pengar och tog ner alla träden och sålde dem. För något snack om skogsvård kan man nog inte kalla den här insatsen. Att det skulle vara gamla dåliga träd som lätt faller i en höststorm trodde hon inte heller på. Den skogen har stått pall för både Gudrun och andra stormar utan att det har blivit några direkta skador eller fallande träd.

Nu kan ni se resultatet... Fullständigt kalhugget... Ett stort område har blivit som ett gigantiskt sår i skogen alldeles nära vårt område Skårtorp.

Ett område där både människor och djur hittar sin rekreation i skogen. En del springer andra promenerar. Somliga motionerar sina hundar andra går och filosoferar. Barn cyklar mountainbike och hästar rids på stigarna. Många plockar svamp eller visar sina barn naturen och allt spännande man kan hitta och göra där. Vi spårar många gånger och dessutom är skogen en enda stor lekstuga för mig och Texa och alla andra trevliga hundar i Skårtorp.
Så här ser det ut nu. Matte har placerat sig och tagit ett kort...
...på i princip exakt samma ställe som då det var den härligt fina skogen. Just den här stigen är ganska stor så den har de rensat upp så att det går att gå på den, men alla de andra småstigarna är begravda i allt ris som lämnats kvar. Nästan helt omöjligt att ta sig fram när man har korta ben som vi har.

Jag tittade upp på matte igen. Jag begriper fortfarande inte... hur kan man får göra så här med vår skog? Det finns ju så mycket regler och byråkrati för vad man får göra på sina "ägor". På vår lilla äga får man ju inte ens bygga ett anständigt hus som går att bo i året runt. Och det skadar ju inte en endaste om huset man bygger är 80 kvadrat istället för 70, som kommunen säger att man får göra. Men att förstöra och utplåna en hel skog som massa människor och djur har sin friskvård och rekreation i, går tydligen bra. Var i alla hundars namn ligger logiken i det?

När vi torkat tårarna fortsatte vi vidare "in i skogen". Här finns som tur är mer skog, den är bara lite längre bort nu. Här kan vi släppa loss igen och vara oss själva för en stund.

Frågan är bara när någon måste ha mer pengar...då ryker väl den skogen också... Eller...nu fick matte en hemsk misstanke...ska de dra kraftledning?