Lilla hönan...

Texa är en lustig liten höna. Hon har klarat av sitt första löp och känner sig stor och kvinnlig. Hon anser tydligen att hon borde stiga något i graderna. Löjligt! Hon är samma lilla loppa som hon var innan löpet.

Visserligen är hon lika stor som mig nu och väger lika mycket, men skallen gott folk - skallen... Hjärnan är nog liten som en ärta fortfarande. Verkar vara den som växer sist på den här damen. Men hon vill väldigt mycket. Och hon hon är, enligt matte, väldigt rolig att jobba med. Läraktig och med fin fokus på uppgiften.

Jojo...fokus på uppgiften. Kolla bilden ovan. Texa tror att hon ska kunna dominera mig att släppa benet som jag ligger och tuggar på. Hon provar den normalt mycket effektiva metoden "ställa sig över huvudet på den som borde underordna sig". Funkar sådär... eller hur?

Jag har liite svårt att ta henne på riktigt allvar. Hon är rolig och en superbra kompis i alla lägen. Vi trivs fantastiskt bra ihop, men när hon försöker sig på sådana här grejer ignorerar jag henne bara. Det är inte ens värt att ta en fight med henne. Hon är bara för löjlig och det går inte att uppbåda någon som helst lust eller anledning att låta henne tro att jag tar någon notis om hennes försök. Jag är nummer ett på tronen och det är så många pinnhål ner till Texa att det lär dröja innan jag anser att det är dags att försvara min ställning.

Likadant med kissandet nu när hon har löpt. Vi bryr oss i normalfallet aldrig om varandras kissfläckar. Vi kissar när vi behöver och jag letar upp bra och intressanta tuvor att sätta min prägel på. När unga damen nu löpt är det ingen skillnad från min sida - det är ju bara Texa som pinkar - inget att bry sig om. Texa däremot - hon har börjat kissa där jag har kissat. Ser hon att jag sätter mig så står hon där genast på kö för att kissa över. Snacka om fjantigt! Lilla pysan...

Hur som helst - jag tuggar på benet så länge JAG vill. Sen kan Texa få det.