måndag 28 december 2009

-25 grader

Brrr....här är det kallt ska ni veta. En liten cairnterriers päls förslår min skäl inte långt i den här kylan. Är man ute så gäller det att röra på sig hela tiden. Står man still för länge så fryser man så man skakar. Snö finns det gott om. Som vanligt försvinner man nästan helt och hållet om man ger sig ut utanför vägar och skoterspår.

Personerna åker trots det skidor på dagarna. När de kommer ner från toppen har de hår och skägg fullt av rimfrost. De får bylta på sig en hel massa kläder och rånarluvor under hjälmarna. Tycker det verkar besvärligt att vara ute så länge. Jag stannar hemma i stugvärmen. Här är det varmt och gott.

Innan de sticker iväg på morgonen går jag och matte en tur i den bistra kylan, då är det åtminstone ljust ute.. När de sen kommer hem är det dags för mig och matte att ta en runda igen. Då är klockan lite efter tre på eftermiddagen och det är redan på väg att bli mörkt. Innan vi har hunnit hem är det tvärmörkt. Både jag och matte behöver ha reflexväst på oss för att synas ordentligt. Dagarna här uppe är så här års extremt korta. Kvällens lek ute i snön med barnen får ske i mörker. För att jag ska få springa lös måste jag då ha ett halsband som lyser med röd lampa runt om. Då syns jag bra och barnen behöver inte köra på mig med pulkorna.

Ren har jag inte fått tillfälle att jaga den här gången heller. Men här nedan kan ni se hur de såg ut när vi var här förra påsken.
Vid det tillfället försökte matte få köpa renklövar för att jag skulle få spåra. Då tittade "lappen" på matte och sa; Hörredu är inte de där benen på hunden lite väl korta? Jag menar, ren kan man inte jaga bara längs med vägar eller skoterspår. Du vet de springer oftast i ren fjäll eller skogsterräng och där är det riktigt djup snö. En sån där liten raggssocka kan ju inte komma särskilt långt i meterdjup snö.
Gubben skakade på huvudet och himlade lite med ögonen över knäppa Göteborgare och stadsbor. Tant till på köpet...
Matte fick ett telefonnummer till en annan lapp som eventuellt hade renklövar hemma, men hon blev förnärmad av "påhoppet" så hon ringde aldrig dit.

Lite synd tycker jag att hon inte kunde svälja förtreten...hade varit kul att spåra ren. Och vad sjutton är det som säger att man måste spåra på vintern i djupsnö? Det finns ju faktiskt många månader även här uppe som är snöfria eller åtminstone nästan snöfria. Lappskrälle!

fredag 25 december 2009

God fortsättning!

Oj oj oj...julafton är verkligen en hektisk dag. Många dagars slit med paketinköp och matlagning ska nu fullständigt explodera i några timmars trevligt julfirande.

Jag är en mycket väluppfostrad hund numera när det gäller granen. Jag bara tittar och tindrar med ögonen. Inget slitande i "bollarna" som hänger i den. Om bollarna däremot ligger kvar i sina lådor är jag gärna där och hämtar en för lek. Då är de inte fridlysta anser jag. Tydligen anser personerna att kulorna är fridlysta var de än befinner sig för jag får inte ha dem och leka med. Trist.
Vi firade julafton hemma hos oss i stan. Mormor Berit, Robert, Anders, Maria, Oscar, Elin och så jag och min familj då förstås. Det är så kul när det kommer folk hem. Så fort det ringer på porttelefonen så skuttar jag upp och skäller två gånger för att göra alla uppmärksamma på att det ringer. Det kan behövas - ibland hör personerna så himla dåligt och man vill ju inte missa besök. Därefter springer jag ut i hallen och väntar på att någon öppnar porten med telefonen och vår ytterdörr så att jag kan springa ut på svalen.
Det är nämligen mitt jobb att hälsa alla välkomna ute i trappen. Alla blir så glada av att se mig svansviftandes och bli överösta med pussar när de kommer upp för trappan. Det är ett viktigt jobb. Ingen gör det så bra som jag.

Efter att all mat och paket stuvats undan var det dags för promenad. Man måste motionera lite innan man kan sätta i sig all mat.
Här har visst bilderna hamnat i fel ordning ser jag...vi äter nämligen mat innan tomten kommer. Nåväl.

När promenaden är avklarad är det lagom med glögg och tilltugg till Kalle Anka. Jag gillar inte glögg men tilltugget gillar jag desto mer. Tyvärr har matte satt mig på slankekur så det var verkligen ytterst snålt med bitarna som hamnade hos mig. Gud vad hon är tråkig. Jag har faktiskt inte bett om att få bli anmäld till utställning...jag vill hellre käka mycket!

Det dignande julbordet blev sen dukat och nu var jag lite orolig att jag inte skulle få någon jultallrik heller. Det behövde jag dock inte oroa mig för. Såg att matte tog fram en tallrik och fixade med mat på den. Undrar vad det hamnar på den...Mmm - det hamnade skinka, korv, köttbullar, leverpastej och lite lax på min tallrik. Hurra! Hon är inte så dum i alla fall - matte.

Så var det dags för jultomten. Jag hade tränat på att hjälpa tomten men nu blev personerna lite oroliga för en del paket var ju ömtåliga. Det slutade med att jag hjälpte till med mina egna paket. Och de var många paket till mig. Har tydligen varit väldigt snäll i år. Jag fick leksaker och tuggben. Jättebra grejer!

Först var jag duktig och öppnade bara mina paket, men sen blev jag så i gasen att jag fortsatte med alla jag kom åt. Öppna paket är jättespännande.
På kvällen lekte jag sen med mina nya leksaker och tuggade på tuggben. När alla var trötta och skulle gå och lägga sig var jag fortfarande pigg och ville leka.

Anders, Maria, Oscar och Elin skulle bo på madrasser i vardagsrummet. Där finns det ingen dörr att stänga för att hålla mig borta. Jag for upp i deras "sängar" med en pipleksak i munnen och busade och klättrade omkring. De skulle försöka sova och tyckte det var kul med mitt tilltag en liten stund. Sen ropade de på matte att hon skulle komma och hämta mig. Då fick jag också slå mig till ro och gå o lägga mig. Natti natti allihop...

Men i morse tassade jag upp allra först med min pipleksak i munnen. Hoppade raskt upp i deras sängar och väckte dem med blöta pussar och pipljud. Ni må tro att de vaknade fort.

torsdag 24 december 2009

Clova tränar

Nu är det jul igen!
Jag har tänkt hjälpa tomten med julklappsutdelningen. Därför ligger jag i hårdträning för att hämta och lämna paket. På den lilla filmsnutten kan ni se hur jag tränar med apportblocket.

Matte säger att jag måste bära det försiktigt fram till tomten så att han kan läsa på paketet vem som ska få det. Ibland är jag lite våldsam - framförallt i själva upptagandet av grejen, men jag måste säga att jag har utvecklats oerhört mycket.

fredag 18 december 2009

Jag, en återvinnare

Jojomensan - det är jag.
Nere i Köpenhamn kämpar politikerna med att få ihop ett avtal som alla länder kan skriva under. Detta är nödvändigt för att klimatet och jorden skall må bra.
Här hemma kämpar jag i det lilla...Men det begriper såklart inte matte. Hon bara fyar och säger nej. Gräver i käften för att få ut det som jag jobbar med.

Alltså så här är det. Någon vill inte ha sin halvätna ostmacka och slänger den på gatan - då är jag där och käkar upp den. Alltså återvinning. Lite senare hittar jag en hel kanelbulle som någon tappat. Skall väl inte ligga där och skräpa...alltså äter jag upp den också. Återvinning var det ja. Grannens katt har bajsat - inga problem - jag återvinner bara lite och så är det borta. Grejer som personerna slängt i soppåsen är alldeles utmärkta att återvinna. Om någon minns ett tidigare inlägg så är jag dessutom riktigt duktig på att sopsortera. Men jag får inget som helst beröm för mina insatser vad gäller en bättre miljö. Matte säger istället att jag måste banta eftersom så mycket slinker ner i min mage som inte hon har koll på.

Husse har inte heller koll...i morse återvann jag hans ostmacka. Oj då nu tittar han surt på mig...OK jag erkänner...jag snodde hans ostmacka. Tycker skillnaden är hårfin...en prydligt gjord ostmacka som ligger på bordet alldeles obevakad. Hur skulle jag veta att han tänkt äta den? Lämnar man köket med mat på bordet så får de faktiskt skylla sig själva. Jag hittar nästan alltid ett sätt att ta mig upp. Då är mackan MIN.

En annan sak som jag ville ha var ett smaskigt ben. Matte håller på med lite "mini-trim" för att hålla efter pälsen där den växt lite extra fort. Då kom hon på att jag håller mig hyfsat lugn och still på trimbordet om jag har ett smaskigt ben att gnaga på. Det här benet får jag bara när jag är på trimbordet. När vi var klara ställde matte undan trimbordet och på det låg mitt ben kvar. Jag ansåg att jag gjort mig förtjänt av att få fortsätta gnaga på benet och försökte nu hitta ett sätt att ta mig upp på trimbordet. Det är alldeles för högt för att jag ens ska försöka hoppa upp på det från marken.

Nu såg jag att trimbordet inte stod så himla långt från matsalsbordet. Vid matsalsbordet finns det sex stolar. Om man spankulerar runt och kollar riktigt noga finns det nästan alltid någon stol som inte står riktigt inne. Mycket riktigt hittade jag en stol som stod lite på snedden. Alltså hoppade jag upp på matsalsbordet via den stolen. Väl uppe på bordet blev jag dock lite feg. Det var allt bra långt mellan matbordet och trimbordet...Jag stod och måttade hoppet. Gick fram och tillbaka några gånger för att känna in om satsen skulle räcka för att ta mig över. I detta skedet kom matte in i rummet och hittade mig i min beslutsvånda. Och så åkte jag ner på golvet igen. Attans också att jag tvekade när jag hade chansen. Tror bannemig att jag skulle klarat hoppet.

söndag 13 december 2009

Lussepromenad

Det var dags för Cairn i Västs årliga lussepromenad. Dagen till ära hade jag och Ellen pyntat oss lite... Ja egentligen var det inte vi som pyntat oss utan våra mattar. Ellen hade protesterat lite först men sen accepterat att ha det röda bandet som rosett. Jag brydde mig inte om att protestera mot glittret. Det är ingen idé när min matte får något sådant för sig. Det åker på vare sig jag vill eller inte.
Vi skulle träffas vid säldammen. På vägen dit fick vi sällskap av Ludde och matte Maj. Ludde och jag är kompisar och grannar hemma på gården. Det är en bra grabb, vi brukar leka när vi får chansen.

Det anslöt fler och fler cairnar med personer. Många kände jag sen innan, andra var nya bekantingar. Till slut var vi ett drygt 25-tal cairnar som gav oss iväg.

Vi stretade upp för första backen i våra koppel. Många som brukar vara med på våra cairnpromenader vet att man brukar få springa lös och busa med kompisar. Därför var jag och flera med mig väldigt ivriga och ville inget hellre än att få bli av med personen där bak i snöret. Ytterst få personer springer lika fort eller mycket som en cairnterrier. Alltså är det bäst utan snöre om man vill ha utlopp för all energi som finns i kroppen.
Några av oss fick faktiskt vara lösa en liten stund och springa av oss lite grand. Borta vid Bragebacken brukar det vara OK att släppa hundar under ordnade förhållanden. Så ordnat blev det kanske inte, men vi höll oss med varandra och störde ingen annan...
Matte hade tänkt koppla mig innan vi gick in i skogsbrynet igen, men jag hade stängt av för ingående samtal från henne. Alltså fortsatte jag att leka och stoja med kompisarna. Visst hör jag vad hon säger men jag bryr mig inte alla gånger...nu var det en sån gång när jag inte brydde mig.

Vänta lite nu...vad är detta för en bekant lukt...? Jag sprang i zickzack och vädrade i luften. Aha! Rådjur kanske. Och så drog jag iväg upp för skogsbacken i full karriär. Ellen hängde på.

De andra hundarna som var lösa var mer väluppfostrade och stannade hos sina personer. Hörde allt hur matte gastade efter mig "NEEJ" och "STANNA". Tror ni att jag lydde henne?
Näe, det gjorde jag inte! Nu var jag på språng i skogen. Ellen hängde med en bit uppför backen men där stannade hon hos en annan hund och dennes matte. Jag for vidare.

Här har Lasse hämtat sin "rymling" Ellen. Jag kom tillbaka ungefär samtidigt men från ett annat håll. Lyckligt och härligt uppfriskad av ett race i skogen. Fram till matte och skinkan. Viftandes på svansen.

Matte kopplade mig, muttrandes en massa fula ord. Hörde hur hon sa till husse; Ser du nu vad jag menar? Hon skall alltid utmärka sig på sådana sätt som man inte vill. Ingen kan ju tro att hon har gått på den ena lydnadskursen efter den andre. Av 25 hundar är det två som rymmer och självklart är Clova den ena av dem och dessutom den som drar igång det. Den andra rymmaren är rotekompisen Ellen. De är allt ett fint radarpar de där två...

Alltså jag tycker faktiskt att matte får skylla sig själv. Hon vet mycket väl att det ofta är rådjur i den här delen av Slottsskogen. Hon vet också att jag är synnerligen intresserad av rådjur. Vet ni vad jag tror? Jag tror att det värsta för matte är inte mitt utmärkande beteende. Utan att hon faktiskt skäms över att hon inte har bättre koll på sin hund. Att hon skämdes lite över att hon låtit mig vara lös på ett ställe där hundar faktiskt inte får vara lösa.

Nu travade vi vidare - kopplade. Nisse kom ifatt mig. Han berättade att hans personer var lite sena till samlingen. Inga problem sa Nisse - jag har ju papper på att jag spårar utmärkt - och spårade snabbt upp vilken väg vi andra hade gått. Det var ju käckt att jag tog en tur i skogen. Då fick de möjlighet att komma ifatt snabbt....

En stor grupp blev efter en stund ännu större...Vi såg på lite avstånd en ensam cairnflicka med sin matte. De tittade åt vårt håll. Vi vinkade till dem att komma och gå med oss. Vet ni - det visade sig vara min alldeles egen syster Nelly. Det var kul att träffa henne igen.


Nu var det dags för glögg och pepparkakor. Ytterligare en cairn, från Uppsala, "råkade" gå förbi oss. Självklart stannades det för att snacka lite. Inte ett skall från någon av oss. Välkommen, välkommen... Senare gick det förbi en border collie och en liten fralla tror jag. Jösses vad de blev utskällda! De flesta av oss satte igång högt och ljudligt.
టెక్స్ట్ ...vilka konstiga tecken det blev här då...
Jag letade och letade efter Elvis. Han brukar ju alltid vara med. Ingen Elvis idag. Jag hittade dock andra killar som jag gillade. Här är det Birk som jag vänslas lite med.

Nu är det slut för året med cairnaktiviteter. Nu får vi klara oss till nästa år innan det händer grejer igen. Matte har lovat att hålla koll på hemsidan. Vill ju inte missa när det startar igen.

måndag 7 december 2009

Hurra, hurra, hurra!

Idag har jag äran att gratulera!

Nä - det är ingen som fyller år vad jag vet. Jo förresten Marcus Johansson, Sagas storebror fyller år idag. Grattis till honom!

Igår var det nämligen en stor dag för viltspårsgruppen i väster. Då blev Elsa, Diesel, Trixie, Nisse och Milton godkända i anlagsprovet för viltspår.

Vilken gäng vi är va?!! Nio pigga cairnar är numera godkända för att börja tävla i öppenspår. Måste bara räkna upp alla...Jag, Clova förstås och så har vi; Kajsa, Lilleman, Elvis, Elsa, Diesel, Trixie, Nisse och Milton. Och fler lär vi bli. Det finns några till i gruppen som inte har hunnit prova ännu, men det kommer. Vi kommer att ta över viltspåren!

Elvis provade igår att gå ett riktigt öppenspår. Med tillbakagång och skott o hela baletten. Det gjorde han bra. Skott var inga som helst problem för Elvis (det är en stadig kille det...helt i min smak). Det som dock ställde till bekymmer var "vilda sabotörer" i spåret. Därför fick inte Elvis godkänt den här gången.

Alltså nu måste jag protestera lite...Det var som förra gången. Ingen hade talat om för Elsa att man inte fick pyssla lite med annat under tiden. En ynka liten påminnelse om var spåret var någonstans - och så vart man inte godkänd. Nu när Elsa hade koll på de fåniga reglerna så fixade hon det såklart elegant.
Nu var det Elvis som blev "lurad" av vilt. Hur sjutton ska vi veta att man inte får göra en avstickare på "äkta vara"? Jag bara frågar...

Massor av bra tips och råd inför framtidens spår fick de med sig igår. Hoppas att det snart blir en spårträff - trots att det är så kallad vinter - matte behöver nya inputs!

torsdag 3 december 2009

Stå snyggt

Ligger fortfarande efter i rapporterandet...nåväl...

Det finns många sätt att tjäna godis på. Ett av det enklare sätten måste nog vara att stå snyggt. Jag menar - stå kan alla. Snygg är man ju såklart. Man är ju cairn. Alla cairnar är snygga. Min matte tycker att jag är snyggaste cairnen som går på fyra ben. Ni fattar att jag får mycket godis va?! Och det är inte mer än rätt att varje cairns matte och husse skall tycka att den egna hunden är den absolut sötaste och snyggaste. Det är vi värda.

På utställning är det däremot annorlunda. Som tur är finns det domare som får rangordna ekipagen utan att lägga in några känslomässiga och subjektiva aspekter på hur det hela skall sluta. Ni kan ju tänka er hur det skulle sett ut i ringarna om varje matte, husse eller handler skulle försöka övertyga varandra om de olika hundarnas fördelar och nackdelar. För att till sist komma överens om vilken hund som skall vara nummer 1. Tror nog att det hade blivit kaos...kanske kul - men kaos.

I lördags var det dags att åka och tjäna lite godis på utställning i Hindås. Terrierklubben hade sin årliga julshow på Rotundan. Charlotte hade tipsat matte om den här intima och mysiga utställningen och nu var vi på väg dit. Charlotte var med också, men utan hund den här gången.
När vi kom fram upptäckte vi att det var många cairnar med. Och jag kände flera av dem. Jättekul! Vi var den klart största gruppen på utställningen. Två hanar och sju tikar var presenterade i katalogen och alla vi samlades i ett hörn av den lustiga och runda lokalen. Stämningen var på topp - alla tyckte det skulle bli kul att gå in och visa upp sig. Alla hjälptes åt att fixa i ordning oss och vi satt huller om buller på bord och i våra burar.

Jag har sagt det förut - cairnar är de bästa hundarna och de bästa kompisarna. Det finns andra som jag inte kan med. Airedaleterrier är en sådan ras.

Egentligen vet jag inte varför jag har sådan antipati för just dessa hundar. Har aldrig stött på någon elak, men de får mig verkligen att se rött. Hemma i våran uppgång bor det en airedaleterrier. Ser jag honom får han sig en utskällning, har han åkt hissen före mig och jag känner lukten av honom, far den lede i mig. Jag blåser upp mig och reser ragg, frustar och studsar. Ända tills han kommer mig riktigt nära...då blir jag så liten och snäll....menade inte att mopsa mig alls...varsågod och lukta eller vad du vill. Tills jag ser honom på avstånd eller känner lukten av honom nästa gång. Då skäller jag igen...

Nu satt jag på bordet och klargjordes när speakern annonserade att det var dags för terriergruppens konung. Airedaleterrier. Då gick jag igång... Det var nog ingen som hörde vad den speakern sa, så länge de hundarna var i ringen.

Alla tittade åt vårt håll och de som känner till mig och matte sa med leenden. Ja ja det är ju Clova...

Nu var jag lite taggad. När det var dags för min tur i ringen höll jag noga koll på matte och godiset. När vi ställt upp oss för första inspektionen vände sig framförvarande cairn om och skulle kolla vad för godis min matte hade. Då blev jag sne´och for framåt i snöret. "Hörru det är mitt godis - ge sjutton i det!" Matte fick ordning på mig igen och jag stod snyggt. Litade dock inte på att framförvarande hade glömt mitt goda godis, utan när det var dags för trav på led for jag fram i kopplet flera gånger. Matte fick jobba för att få mig att trava på, lugnt och prydligt.
På det stora hela gick det dock bra och jag stod fritt och snyggt. Alltså fick jag mycket av det goda godiset.

När bedömningen var klar stod min kompis Trixie som vinnare i tikklassen. Hon var ursnygg! Och skötte sig strålande i ringen. Jag kom på fjärde plats och fick också fin kritik.
Bland pojkarna var det min kompis Milton som segrade.

Och så stod de där! Ställda mot varandra. Fästefolket Milton och Trixie. De har en jättefin kull med valpar tillsammans. Alla klappade händerna under deras finalvarv. Vem skulle bli bäst i rasen?
Till slut hade domaren bestämt sig och Trixie blev BIR. Bäst i rasen. Grattis till båda två!
Matte var nöjd med vår insats. Jag var fortfarande den sötaste och snyggaste cairnen enligt henne. Precis som det ska vara.

Hon önskade dock att jag någon gång kunde bli "känd" bara för mitt snygga utseende och trevliga sätt.
Istället för att ständigt vara känd för att utmärka mig på alla andra sätt...Alla känner apan...och matte har händerna fulla...

söndag 29 november 2009

Ligger lite efter

Det händer så mycket kul nu. Varje helg är det aktiviteter på gång. Och matte jobbar så himla mycket hela tiden. När hon inte jobbar ägnar hon sig mycket åt mig - det är bra. Det som inte är bra är att tiden inte räcker till för att rapportera på min blogg.

Jag vet att mattar och hussar brukar jobba för att få in pengar till familjen - men måste det jobbas så mycket? Jag tycker att jobbet som pensionär skulle passa utmärkt. Det skulle betyda att ALL tid kan ägnas åt mig. Matte säger att det kommer inte att hända på många år att hon blir pensionär. Trots att flygledare pensioneras när de fyller 60. Och jag som tycker att hon verkar vara så gammal...

Tur att matte åtminstone prioriterar att gå på aktiviteterna - det hade onekligen varit kass om hon gjort tvärtom. Dessutom hade det inte blivit något att skriva om, om man inte är lite aktiv. Nu får det bli en uppdatering så här i efterhand om slutet på förra helgen.

Matte hade lyssnat på mina klagomål vad gällde kursval. Trimkurs var absolut inte mitt val. Nu var det dags för mitt val. Agility!

Cairn i Väst (som är en tänkande gäng) hade hyrt inomhushallen "Hundstället hjärtat" där vi har lydnadskursen. Det är ett himla bra ställe. De har en massa hinder för agility. Torrt, varmt och skönt är det också. Inga magar eller rumpor behöver landa på blött eller kallt underlag. Ingen risk för att halka och göra sig illa heller.

Nu hade de delat upp oss i två gäng med 6 hundar i varje omgång. Första gänget hade startat kl 9 och vi i andra gänget skulle gå in på banan kl 11. Mellan de båda omgångarna hade vi gemensam teori. Då kunde personerna ställa frågor till Anna-Carin Granqvist om allt möjligt som handlar om agility. Anna-Carin och hennes Disan är superduktiga i agility. De är bl.a klubbmästare i klassen small på sin brukshundsklubb.

Flera av mina kursare i lydnad var med idag. Jag snackade bl.a med Happy som hade varit med i första omgången. Hon berättade att detta var en aktivitet helt i hennes smak. Fart, fläkt och utmaningar hela tiden. Dessutom tyckte hennes matte och lillmattar att detta var helkul. De anmälde sig till kursen som skall starta på våren direkt. Happy sa att hon trodde att jag också skulle gilla detta - vi är lite samma skrot och korn vi två. Det är synnerligen tråkigt när det inte händer något... Det är också bäst om det är fart i det man gör.

Och så rätt hon hade! Det var döroligt!!!

Jag flög över hinder, zickzackade mellan pinnar, kröp genom tunnel och balanserade på en hög bro. Många gånger...och fort gick det. Jag tog först hinder ett och ett i taget. När jag kände mig säker så gjorde vi kombinationer. Och så avslutade vi med hela banan. Matte skötte sig över förväntan. Lurade mig bara ett par gånger när hon visade godis precis framför nosen på mig när hon egentligen borde visat mig mot hindret. Men hon lärde sig rätt fort och då gick det med en väldans fart över hindren. Tror bannemig att jag har lite talang för det här.

Som tur var tyckte matte också att detta var en höjdare. Nu är vi också anmälda till agilitykursen som startar i vår.

måndag 23 november 2009

Helgarbete

Personerna jobbar oftast varannan helg. De pustar och stönar över att behöva gå till arbetet när alla andra är lediga. Men det ska jag säga er - jag jobbar också ofta på helgerna - och det är faktiskt helt OK. Trots att jag inte får något ob.

Här till exempel är jag iväg och jobbar som maskot till Bäcken HC team 96. Fick åka bil en timma innan vi var framme. Krokig väg var det också, så jag kräktes i bilen. Det gjorde inget tyckte jag. Hade ju precis ätit frukosten innan vi stack hemifrån. Den hade knappt landat i magen. Det var bara att äta den en gång till... Blää, sa matte och lillhusse.
Tja, jag städade ju i alla fall efter mig...

När lillhusse och hans lagkompisar ska spela match är det alltid samling en timma innan matchstart. Det var likadant den här dagen i Fotskäl. Under den timman passade jag och matte på att hitta en skog att undersöka.
Det var en stor skog. Nya okända stigar och natur. Lite läskigt faktiskt. Många okända ljud och lukter i den här skogen. Lite knak och brak och vinden som susade. Jag stannade ofta till för att lyssna och speja på omgivningen. Matte tänkte först inte låta mig springa lös eftersom det var helt okända marker för oss båda. Om jag skulle få för mig att jaga hade hon inte vetat ett skvatt om vart jag tog vägen eller vart hon skulle leta efter mig. Hon släppte dock den tanken ganska fort och lät mig springa själv.
Det var dock ingen större risk att jag skulle dra iväg. Jag kände att det inte alls var läge att ge mig av på äventyr. Skogen verkade stor och mörk. Och matte hittade på kuliga saker så jag hade att göra. Matte hade också att göra. Hon hittade gula kantareller och blev så glad så glad. Sa att det var ovanligt att hitta gula kantareller så sent på året. Vi gick en rejäl sväng där i skogen. Det var faktiskt lite sol - konstigt nog - tycker annars att hela november har regnat bort.
Så var det dags för matchen. Jag och matte gick tillbaka och in i ishallen. Det är inte alla ishallar som vovvar är välkomna i, men här fick jag följa med in.

Det var en hund till inne på matchen. En svart labrador som hade sina sympatier i det andra laget. Den försökte psyka mig med blicken så att jag inte skulle kunna göra mitt jobb. Det gick jag inte på. Då försökte den skälla för att få min uppmärksamhet. Jag brydde mig inte om det heller. Jag hängde med i matchen.

Och visst gick det vägen den här gången också. Bäcken vann till slut med 4-3 över Fotskäl. Jag räckte i smyg ut tungan åt den svarta labradoren - haha, min lillhusses lag vann, haha. Labradoren skällde när den gick förbi mig... jag tittade oskyldigt upp på matte...

Jag var dock lite besviken på matte...hon hade glömt min "fans-damask" i Bäckens färger. Flera undrade var den var någonstans.

söndag 15 november 2009

Yes, yes, yes!

Oj, oj, oj, vad jag är bra!
Ordspråket fungerade - dåligt genrep gav bra premiär.

Matte var faktiskt lite orolig inför anlagstestet. Hon litade inte riktigt på att jag skulle fixa det. Inte för att det skulle vara hela världen - det är bara att prova igen om det skulle gå lite skrynkligt.

Nu började dagen med att Lilleman, Kajsa och jag möttes upp hemma hos Elvis och Kajsa. Därifrån lastade vi in oss och mattarna i vår bil och körde mot Orust. Mattarna var lite nervösa alla tre. Vågade inte prata om ev fortsättningsövningar efter avklarat anlagstest. Sa att det fick anstå till hemfärden om det hade gått bra...Vi vovvar var coola.

Väl framme mötte även Elsa med matte upp. Nu var alla fyra cairnarna för dagen samlade och stamtavlorna samlades in av domaren. Så kom han ut och sa "då börjar vi med Murray´s Clova".

Min matte hann knappt samla ihop sig, men som tur var hann hon inte heller stressa upp sig. Nu var det bara att följa domaren ut i skogen. Jag var supertaggad. Hade redan räknat ut vad vi skulle göra och vem som visste vart vi skulle. Jag följde domaren i hasorna som en hund(?!).

Så visades vi till spårstarten. Nu var det dags för mig och matte att visa vad vi gick för.

Och som jag visade det. Jag spårade nog det bästa jag någonsin gjort. Matte höll i snöret bättre än någon gång förut. Jag lotsade mig och matte genom hela banan till slutet och hon lät mig jobba i lugn och ro. Även då jag var lite osäker på ett ställe och noga sökte av vinkeln trodde hon på min förmåga och lät mig jobba. Det var nämligen så att personernas "hjälpmedel" saknades helt och hållet på det här provet. Matte var helt enkelt tvungen att lita på mig och det gjorde hon bra. Mitt arbete ledde oss fram till slutet utan problem och jag hittade klöven direkt.

Matte nästan studsade av lycka i skogen.

Innan vi startade sa matte till domaren att hon gärna tog emot tips på förbättringar efteråt. Domaren sa nu; istället för att backa och lägga kortare spår om hon verkar ha svårt att koncentrera sig bör du länga spåren. Upp mot 8-900 meter kan du gott lägga. Så att hon inte lär sig att det är slut alltid efter max 600 meter. Lägg också gärna in en "paus" på ett par minuter där ni hämtar andan och kanske ger hunden lite vatten. Och så på det igen.
Man fick ett protokoll på sin insats och i det stod bara positiva saker om mitt arbete.

Jaha - nu måste visst matte lägga sig och vill säga vad det stod i protokollet... Ja, jag är inte den som vill skryta - men matte är en sån som gärna skryter. Den som vill kan hoppa över nästa stycke. Det är bara kul för närmaste fancluben...

"Tar sig snabbt an spåret. Tar spåret med språng. Går runt utan anmärkning. En mycket duktig hund som spårar bra. Bra förararbete. Bra tempo."

Matte undrade vad "Tar spåret med språng" betydde. Var det positivt eller negativt? Det skulle vi se som positivt sa domaren. Därav bilden ovan...

Efter oss var det dags för Lilleman och därefter Kajsa. Det gick strålande även för dem. Mattarna sken som solen. Skrattade och sa att nu kan vi planera i bilen på vägen hem.

Nu var det bara Elsa kvar att ta sig an sitt spår. Elsa var också jätteduktig och hittade sin klöv. Det var bara det att hon fick lite annat som hon var tvungen att kolla upp och göra där i skogen. Som liksom kom i vägen för arbetet lite grand. När hon sen blev påmind om vad hon skulle koncentrera sig på så gick det jättebra. Det var bara det att det inte var godkänt att bli lite påmind. Ähh! - det kunde väl någon ha sagt före. Jag menar vi är ju cairn - vi gör allt på vårt eget lilla vis. Det borde ni veta vid det här laget.
Johanna och Elsa var inte speciellt nedslagna av det här. De ska prova igen.

När vi kom hem på eftermiddagen så skulle det firas tyckte matte. Ungdomarna i familjen hade nämligen presterat bra båda två. Nicke och hans lag hade passat på att vinna sin match när jag var i skogen. Nu togs det fram och korkades upp "bubbel" med yrsel i till det vuxna personerna och "bubbel" utan yrsel till Nicke. Jag fick ett smarrigt märgben med en hel del märg i och kött utanpå.

Livet kan vara betydligt sämre!



fredag 13 november 2009

Efter...

...mycket möda, stort besvär, lååång tid och en hel del hjälp på slutet är jag äntligen trimmad och klar.
Sur är jag faktiskt. Tänker inte alls posera för att visa resultatet. För ska det vara så här vet jag inte om jag har lust att vara så snäll som jag är på trimbordet.

Alltså fatta! Matte höll på i över två veckor med att trimma mig. Upp och ner på trimbordet. Ibland gick det en dag eller två emellan, men ändå... Plockade lite här och där och sen vågade hon inte ta mer förrän hon tittat ordentligt både inne och ute på hur pälsen föll. Jösses.
Jag skruvade på mig och sprattlade omkring mest hela tiden. Det gjorde väl inte saken direkt lättare för matte, men här gäller det att göra vad man kan för att avskräcka henne från fortsatt trimmande. Husse, som vägrade hjälpa till att hålla i mig för att jag skulle stå still, tyckte att jag kunde prova att bita henne lite i näsan. Det skulle jag aldrig göra. Bita ligger liksom inte för mig. Nä då får man sprattla istället.

Efter två veckor var matte ganska nöjd med det hon åstadkommit och det allra sista vågade hon inte ta eftersom hon var rädd att ta för mycket. Hörde ni?! Rädd för att ta för mycket! Hahaaha.

Matte var ju på trimkursen utan mig och kunde alltså inte få tips och råd om hur just jag skulle trimmas. En av trimcoacherna, Ann-Christin Larsson som för övrigt är min lydnadsfröken, erbjöd då matte att kika på resultatet av det som matte lyckats prestera på egen hand.

Ann-Christin tyckte också att det dröjde låång tid innan matte ringde och sa att det var dags för besiktning. Ja egentligen hörde jag att hon sa att nu vågade hon inte ta mer utan att någon kollade om det blev rätt.
Så i måndags åkte jag och matte till Ann-Christins gård och hennes alldeles egna trimstuga. Tänk att ha en egen trimstuga i trädgården - det är grejer det, tänkte matte och såg framför sig hur Nilsson byggde en friggebod till henne på landet. Tycker jag att han kan låta bli - bättre han bygger lite agilityhinder till mig.

Ann-Christin berömde matte för arbetet som hon gjort med min päls. Grundarbetet...lade hon sen till och trimmade bort nästan lika mycket till...

Hon berättade och visade, matte tittade och kände. Kamma, hålla undan, trimma, lyfta upp, trimma, kamma, trimma, ställa upp hunden, kamma, trimma, lyfta upp, trimma osv osv. Matte tycker det ser så lätt ut när proffs som Ann-Christin eller Charlotte arbetar. Fingrarna rör sig flinkt och vant genom pälsen. Då ser även matte precis var de har tänkt att trimma och rätta till. Linjerna på min kropp syns jättetydligt. Värre är det när hon står där själv...totalblind och valhänt.
Dessvärre är hon nu bara mer inspirerad av att lära sig lite mer om trimmandets ädla konst. Jag som trodde hon skulle bli nedslagen och överlämna detta till proffsen.

Trots den långa handläggningstiden och småbråken på bordet är jag och matte bästa kompisar. Vi är dock utmattade...

tisdag 10 november 2009

Dåligt genrep...

...ger bra premiär???
Ja, det får vi sannerligen hoppas. För på lördag är det ju dags för anlagstest. Jag misslyckades nämligen med uppdraget att spåra upp klöven i söndags. Det har aldrig hänt att jag helt har tappat bort mig i spåret. Visst har jag ibland haft lite svårt med fokuseringen och uthålligheten, men jag har alltid tagit mig fram till spårslutet och belöningen. Nu hänger det kvar en sprillans ny och fin klöv i skogen någonstans. Synd på så rara ärtor.

Men mattarna sen då!! De var ju helt lost in space de också...yrade omkring och lurade mig och fick mig att korsa både mitt eget och Lillemans spår. Inte ens de kunde hitta fram till klöven. Och jag som trodde de var "gudar" som både visste var man skulle hitta och starta spåret och avsluta och hitta klöven.
Hmm... det verkar som om de har något slags hjälpmedel för att hålla koll på var spåret är någonstans. Undrar vad det är för något? Näsan är det i alla fall inte! Det kan jag garantera. De har noll koll på dofterna i spåret. För om hjälpmedlet helt plötsligt saknas så vet de nada. Snurrar runt och tittar sig förvirrat omkring.

Hörde att matte sa att jag kan se ut som en dum blondin i dessa lägen. Att det ser ut som om ingen är hemma i mina ögon. HA! Prata för dig själv, matte! Inte ser du speciellt intelligent ut när du snurrar omkring och kikar i alla riktningar. Som om man skulle kunna SE ett spår...snacka om att inte ha alla hästarna hemma i stallet. Näsan matte - näsan, är det som är användbart till att spåra med. Det vet ju till och med minsta valp.
En som vet hur man använder nosen är Elvis. Se så fint han spårar i bokskogen. Han klarade ett långt och svårt spår med tillbakagång hur bra som helst.
Carina har bara att hålla i snöret och hänga med. Någon gång var hon osäker på om han verkligen gick rätt väg, men Elvis var stensäker. Och allteftersom spåret fortskred visade det sig att Elvis hade rätt. Såklart!
Lilleman var också jätteduktig i sitt spår. Trots att jag varit där och klampat omkring tog han sig genom det partiet. På ett ställe hade det dessutom gått en häst i spåret men inga problem för Lilleman. Han hittade sin klöv snyggt och prydligt.

Sheltien Sanna var också med ute i skogen och skulle få prova på att spåra för första gången i sitt liv. Hon tyckte att klöven var äcklig. Spåra var nog en rätt onödig grej om det var en sådan sak som var belöningen. Tror att hon tyckte det skulle vara roligare att spåra upp ett får och sen valla hem det.
Här står jag lite förvirrat och funderar på vad som gick snett i mitt spår. Var tappade jag bort det någonstans? Hur ska detta gå på lördag?

Matte har hela tiden sagt att mitt problem är uthålligheten. Spårar jättefint och lugnt. Ganska noggrann och metodisk. Problemet är bara att jag i slutet släpper lite på fokuseringen och det är då jag kan tappa bort mig.
Matte anade vart det barkade idag när jag istället för att fortsätta spåra började balansera på en trädstam mitt i allt. Det var faktiskt spännande dofter på den också ska ni veta. Jag gick visserligen vidare i mitt spår efter det, men koncentrationen var inte lika god. Och kort därefter hade jag som sagt tappat spåret.

Så nu är matte tveksam till om det är för tidigt med anlagstestet på lördag. Vi hinner inte träna uthålligheten nåt vidare tills dess.
Men ett bra träningstillfälle blir det i alla fall.

måndag 2 november 2009

13 bast

Kan ni tänka er det? 13 år gammal. Jösses, snart kan man väl inte kalla honom för lillhusse längre. Vad skall jag kalla honom då? Juniorhusse kanske?
Och lång har han blivit...snart har han vuxit om matte. Det retar henne lite. Ha! Gott åt henne - kan hon få känna på hur det är när alla "ser ner" på en. Det är inte så kul alla gånger. Är liksom lite svårt med pondusen när man får titta uppåt och säga till på skarpen... Nu är lillhusse en välartad ung man som man sällan behöver säga till på skarpen, men som han själv uttryckte det; "Nu börjar den jobbiga tonårsperioden".
Paket fick han också. Jag älskar paket. Det är så kul att riva av pappret. Först hjälpte jag honom med de mindre paketen i sängen. Hade tänkt hjälpa honom med frukosten också, men det fick jag inte. Därefter hjälpte jag till att öppna ett stort nere i soffan.

Lillhusse var så glad över min hjälp. Jag är helt grym på att dra i och av papper. Synd att han får så konstiga saker i sina paket. Inte ett enda som gick att äta på.

Själv planerar jag vad jag skall önska mig i julklapp. Nå´t ätbart vill jag nog ha i alla fall.

onsdag 28 oktober 2009

Skvaller bland höstlöven

Tro det eller ej, men det fanns faktiskt en fördel med att ha kennelhosta. Det har faktiskt stärkt min relation och mitt förtroende till mina personer. Nu var det ju inte så att det var dåligt med något av det innan heller, men nu har vi fått till bra rutiner på promenaderna tycker jag.

När man bor i stan är det i stort sett omöjligt att gå på promenad utan att träffa andra hundar. Det finns vovvar precis överallt och de flesta är snälla och trevliga att samspråka med. Problemet för mig är att jag ändå inte riktigt litar på de andra hundarna. Det finns en och annan som inte är schysst. Då finns det enligt mig två vägar att gå. Antingen så skäller man ut den andra vovven enligt noter eller så slänger man sig pladask på magen och gör sig liten och snäll. Vilken lösning jag tar till beror lite på var jag är och vilken typ av hund jag möter.
Är jag hemma på gården spelar det ingen roll hur stor, svart eller varglik hunden är - den får en utskällning - garanterat. Är jag utanför mitt revir är det beroende på hur den andra hunden verkar som jag väljer förhållningssätt. En cairn skäller jag aldrig ut. Andra hundar i min storlek brukar jag mest vara nyfiken på, skäller sällan, kan lägga mig på magen någon enstaka gång. Stora vovvar i alla färger och former tar jag mig en rejäl titt på för att försöka avgöra deras sinnelag. Jag drar mig inte för att skälla på dem, men oftast "fryser" jag fast i stående, sittande eller liggande ställning tills de har gått förbi mig. Precis när de gått förbi brukar jag skälla till. Det tycker min matte är löjligt beteende, men det känns liksom lite som om jag fick sista ordet.
För ett tag sen var min matte på en föreläsning om problem med hundmöten. Där pratades det mycket om "skvallerträning". Det har vi redan varit inne på, lite på tvären förut, men nu fick matte lite mer kött på benen och tips på hur det skall gå till. Dessutom hade vi nu, med tanke på kennelhostan, det perfekta tillfället att köra det fullt ut. Jag fick ju inte hälsa på andra hundar och andra hundar fick inte hälsa på mig eftersom jag kunde smittas. Våra tidigare försök har nämligen ibland havererat på grund av att det är så svårt att säga nej till att hälsa på andra i tid och otid.
Nu var det solklart. Titta på vovve = godis, titta igen = godis, titta och fokusera på matte = godis, titta på matte eller vovve och fortsätta gå vid mattes sida = massor med godis, gå förbi vovve vid mattes sida = ännu mer godis, gått förbi vovve vid mattes sida = godis och en superglad matte.
Ibland visar jag mitt oberoende efter mötet genom att vända mig om och skälla lite efter den andra hunden. Då blir matte sur...

Nu skall vi inte skryta med att detta löper perfekt alla gånger, men både jag och mina personer märker en skillnad. Skall jag vara ärlig så är det rätt skönt att inte behöva bry mig om den andra hundens eventuella taskiga sidor. Vi skall inte hälsa - punkt.

Så trots att jag inte smittar alls längre och faktiskt har fått leka med några av mina kompisar tar matte gärna till orden ute på promenaderna - "hon har precis blivit frisk från kennelhosta, men smittar troligen fortfarande". Supereffektivt. Inte en hund vill hälsa.

onsdag 21 oktober 2009

Matte på kurs

Jaha...så försvann matte på kurs. Utan mig...

Det var i helgen som det tydligen begav sig. På lördagen var jag visserligen frisk, men jag hade bara varit hostfri ca en vecka så det var säkrast att lämna mig hemma. Jag hade sett vad matte packat ner i ryggsäcken och det var inte spårprylar precis...nä borste, kam och klotång åkte ner i säcken. Det är inget bra tecken det - kanske var det lika bra att vara hemma.
Det var dags för trimkurs.

Vet inte riktigt vad jag ska tycka om detta att matte ska försöka lära sig att trimma lite själv. Det är ju bra att hon är intresserad av mig och allt som har med mig att göra. Men trimma...jag är skeptisk... Det gör Charlotte så himla bra. Jag blir jättesnygg och så får man träffa kompisar och Bobby. Hur jag kommer att se ut om matte drar i pälsen kan man fundera över. Tänk om jag ser så tokig ut att jag inte vill visa mig ute? Och tänk om hon inte har den rätta knycken och segdrar så det gör ont? Eller tar för stora tussar? Mmm, det finns en del att oroa sig för. Kan det verkligen sluta väl?

Hon berättade när hon kom hem, om allt som instruktörerna sagt och visat. Ann-Christin Larsson, Eva Hamilton och Millan Svensson hade tydligen lämnat en massa information, instruktion och tips om hur man börjar och fortsätter på sin egen bana i trimningens ädla konst. Matte hade ju nu ingen egen hund att träna på men hade fått prova på några av de andra. Hon hade varit runt och kikat och lyssnat på allt som sas om de olika hundarna och vad som borde göras och hur på var och en av dem. Det var jätteintressant sa hon och nu var hon jättesugen på att sätta igång och träna på mig.
Här kan ni se hur hon tränar på mig och vad jag tycker om det... Jag är inte direkt imponerad. Hon fipplar, tar lite här och där. Ibland ett strå och ibland en hel tuss. Ingen större ordning och jag är mycket osäker på om hon har någon plan egentligen. Vi får väl se hur det här slutar.

Själv hoppas jag att hon väljer en annan kurs nästa gång... Typ agility eller så...

fredag 16 oktober 2009

Nästan glömt...

...bort att jag skulle berätta om gårdens nyaste lillkille! Och det är inte vilken lillkille som helst utan det är en liten cairnvalp som heter Stellan.
Cairnarna tar över Linnéstaden - vi börjar bli många! Bara i mitt kvarter i Annedal är vi 4 stycken som jag känner. Det gillar jag för cairnar är de bästa hundarna och de bästa kompisarna.
Se bara vilket driv Stellan redan har i steget - de kommer bli kul att "rejsa" med honom när han blir lite större.
Dessa bilderna är tagna innan jag blev sjuk - så det har gått några veckor och Stellan har växt så det knakar. Jag har befunnit mig i karantän och inte fått träffa någon vovve alls, men nu är jag helt bra igen. Nu ska jag kanske kolla om han "duger" till lite tuffa tag...
Annars tycker min matte att jag har varit en synnerligen tråkig tant i umgänget med Stellan hittills. Varit rätt ointresserad av lek och satt honom på plats några gånger. Det är som vanligt med matte... hon begriper ingenting!
Alltså, det gäller att uppfostra de små. Visa dem vad som är tillåtet och hur jag vill ha det. Skall det lekas är det JAG som bestämmer hur och när.
Här visar jag Stellan hur man kan sitta snyggt - så får man godis.
Här har jag bestämt att vi nosar lite tillsammans. Kanske har någon tappat något ätbart... Matte säger att hon tycker jag skall låta bli att lära honom sådana "dumheter". Säger att man kan bli sjuk av sånt man hittar i naturen... Har jag inget som helst minne av!!!
Stellan är bra. Han lyssnar på vad jag säger och lär sig fort. Verkar väldigt intelligent om jag får säga min mening.
Då kan jag tänka mig att leka en stund. Här springer vi omkring lite och busar. Det är mycket spring och bus i hans ben. Han kommer att bli snabb när han blir större. Hmm - måste kanske träna lite på min snabbhet om jag skall hålla mig framför...
Så var det dags för inkallning. Det kommer andra hundar gåendes på gångvägen. Då vill min matte ha mig nära. Speciellt när jag leker med en valp.
Här skäller jag mot de andra hundarna - "Kom inte hit". Stellan blir så förvånad över mitt skall att han skuttar undan. Jag är faktiskt rätt stolt över mitt skall. Det är högt och genomträngande. Går genom märg och ben brukar matte säga...Och det fungerar skitbra - hundarna kommer sällan fram till mig.
Matte säger att det KAN bero på att de är kopplade...Jag föredrar att tro på att de har respekt för mig.

torsdag 8 oktober 2009

Klippkort

Matte säger att vi ska skaffa klippkort...

Jaha - säger ni kanske - på vadå?
Ja, inte är det hos Friskis och Svettis, hårfrisörskan, Coffe House, Liseberg eller Västtrafik.

Nä - hos veterinären!!!
Där hamnade jag nämligen återigen i måndags... Den här gången hos "min egen" husveterinär Hans-Jörgen Nielsen på Lerums Djurklinik.

Det hela började faktiskt redan på söndagen när Cairn i Väst hade spårträff uppe hos Diesel. Men det fattade inte matte...trodde att jag var på väg att bli lite förkyld. Jag hade ett "anfall" av typ inåtvända nysningar och jag snörvlade lite när jag spårade. För övrigt var jag den vanliga pigga och glada Clova som hade svårt att vänta på sin tur och flörtade vilt med karlarna.

På natten blev jag riktigt dålig igen...Hostade oavbrutet. En skällande hemsk hosta som fick hela kroppen att skaka. Med jämna mellanrum kom det upp vitt slem i attackerna. Oj vad jag kände mig ynklig och så trött jag blev. Det gick ju inte att sova överhuvudtaget i allt detta hostande. Personerna kunde inte sova de heller. Dels för att det lät så förskräckligt mycket och dels för att de blev oroliga.
På morgonen var det tänkt att matte skulle gå till jobbet, men det blev husse som for iväg istället. Det finns fördelar med att ha båda personerna på samma jobb. Matte fick vara hemma med sjuk vovve, sk VAV:a.
Nu ringde hon till veterinären så fort de öppnade kliniken och berättade hur det var med mig. Höll fram luren så att han kunde höra hur jag hostade. Vi fick komma direkt.
In på "specialrummet" där man inte är i kontakt med de andra djuren och så började undersökningen. Han började med att utesluta att det hade med hjärtat att göra - hjärtat pickade så fint så fint. Lyssnade på hostan, lungorna, kollade slemmet och tog tempen. Så kom diagnosen - KENNELHOSTA!!! Som jag är vaccinerad mot! Hjälpte tydligen inget vidare...

Hans-Jörgen sa att det inte är ovanligt med att man får kennelhosta trots vaccinering, men då brukar den vara lindrigare och mer kortvarig. Att jag fått den så kraftigt berodde troligen på att mitt immunförsvar var kört i botten i och med magsjukan. Han tyckte att jag såg så tunn och medtagen ut att han gav mig en "cocktail" med vitaminer och lite annat smått och gott för att hjälpa mitt immunförsvar på traven. Så skrev han ut recept på hostmedicin. Matte fick också ett recept på peniccillin att hämta ut om jag skulle bli sämre och få högre feber. Han berättade att det han var lite orolig för - i och med mitt taskiga utgångsläge - var att det skulle gå över i en lunginflammation eller ännu värre, hjärninflammation. Jag behövde verkligen inte detta så nära inpå min förra stjärnsmäll. Nu fick matte instruktioner om att tempa mig morgon och kväll och hålla honom underrättad om mitt tillstånd. Peniccillinet skulle hon ge mig om tempen steg och allmäntillståndet blev sämre.

Nu har det gått ett par dagar och jag känner mig återigen bättre. Hostar inte längre i vila utan kan sova gott och låta kroppen återhämta sig. Däremot kommer hostan så fort jag rör mig fortare än skritt eller om jag blir glad och viftar mycket på svansen. Skulle jag få för mig att skälla (får ju det ibland...) övergår det direkt i en hostattack. Så jag måste erkänna att jag är en rätt stillsam hund för tillfället. Lugnast så.

Nu får vi verkligen hoppas att jag inte smittade någon av mina kompisar - det skulle vara riktigt tråkigt.

lördag 3 oktober 2009

Spring i benen

Det är konstigt... Jag och matte är sällan överrens om vad som är "bra och nyttigt" för mig. Den här gången var vi inte överrens om hur länge jag behövde ta det lugnt.
Först var vi inne på samma spår - söndagen var jag faktiskt ganska slak och tyckte att små kopplade promenader var fullt tillräckligt. Även måndagen stod jag ut i kvarteret, men med viss rastlöshet i kroppen. Därefter tyckte jag att det fick vara nog med lugn...
När det äntligen var dags för aktivitet var det en "tickande bomb" som skulle prestera på lydnadskursen. Jag lyckades faktiskt över mattes förväntan. Gjorde riktigt bra ifrån mig i de flesta övningar. Först på slutet rann överskottsenergin helt över kanten... Jag studsade på stället och förde oväsen. Matte hörde knappt vad de andra pratade om. Men alltså - bara stå still och prata - hur kul är det??! Händer ingenting av värde...alltså ingen chans att "tjäna" godis. Så klart att man pockar på uppmärksamhet.

Det bästa jag kunde gjort om jag får komma med min mening. Matte begrep att det var dags att gå på skogspromenad med Clova utan koppel. Nu gick det inte att "skydda" mig längre... Nu var det dags för Clova att få vara Clova igen. Övningar i all ära - men springet i benen måste få komma ut på det enda sätt som funkar. Nämligen få ge järnet utan begränsningar. Det gör man jättebra i skogen.

Matte hade lite taskiga vibbar över att ta med mig till Änggårdsbergen igen, så vi packade in oss i bilen och åkte ut till vår sommarstuga. Där finns det mycket skog att gå loss i.
Matte tog med sig svampkorgen - det är bra - då brukar det bli mycket frihet under ansvar för mig. Sköter jag alldeles utmärkt. Matte plockar med sitt och jag nosar på mitt. Och så SPRINGER jag. Matte brukar tycka att det är fantastiskt vilken fart mina korta ben kan få upp. Tror jag det - de är ju fyra och väl anpassade till min kropp. Min uppenbarelse i skogen är nästan lika vältajmad som en säl i vattnet.

Både jag och matte var mycket nöjda efter en rejäl tur i skogen. Hon hade hittat en hel del trattkantareller och jag hade fått springa, nosa och hittat spillning att rulla mig i.
När matte fick syn på det lilla som satt i pälsen skrattade hon bara och sa; Ja du förnekar dig aldrig Clova.
Trötta och nöjda kom vi tillbaka till stugan och där väntade en överraskning. Ellen och hennes personer hade också varit ute i skogen och plockat svamp. Nu fick jag och Ellen en stund på oss att leka medans personerna drack kaffe.

Åhh vad skönt det var att somna på kvällen - lite gott trött av frisk luft och motion. Nu känns allt som vanligt igen.