Spring i benen

Det är konstigt... Jag och matte är sällan överrens om vad som är "bra och nyttigt" för mig. Den här gången var vi inte överrens om hur länge jag behövde ta det lugnt.
Först var vi inne på samma spår - söndagen var jag faktiskt ganska slak och tyckte att små kopplade promenader var fullt tillräckligt. Även måndagen stod jag ut i kvarteret, men med viss rastlöshet i kroppen. Därefter tyckte jag att det fick vara nog med lugn...
När det äntligen var dags för aktivitet var det en "tickande bomb" som skulle prestera på lydnadskursen. Jag lyckades faktiskt över mattes förväntan. Gjorde riktigt bra ifrån mig i de flesta övningar. Först på slutet rann överskottsenergin helt över kanten... Jag studsade på stället och förde oväsen. Matte hörde knappt vad de andra pratade om. Men alltså - bara stå still och prata - hur kul är det??! Händer ingenting av värde...alltså ingen chans att "tjäna" godis. Så klart att man pockar på uppmärksamhet.

Det bästa jag kunde gjort om jag får komma med min mening. Matte begrep att det var dags att gå på skogspromenad med Clova utan koppel. Nu gick det inte att "skydda" mig längre... Nu var det dags för Clova att få vara Clova igen. Övningar i all ära - men springet i benen måste få komma ut på det enda sätt som funkar. Nämligen få ge järnet utan begränsningar. Det gör man jättebra i skogen.

Matte hade lite taskiga vibbar över att ta med mig till Änggårdsbergen igen, så vi packade in oss i bilen och åkte ut till vår sommarstuga. Där finns det mycket skog att gå loss i.
Matte tog med sig svampkorgen - det är bra - då brukar det bli mycket frihet under ansvar för mig. Sköter jag alldeles utmärkt. Matte plockar med sitt och jag nosar på mitt. Och så SPRINGER jag. Matte brukar tycka att det är fantastiskt vilken fart mina korta ben kan få upp. Tror jag det - de är ju fyra och väl anpassade till min kropp. Min uppenbarelse i skogen är nästan lika vältajmad som en säl i vattnet.

Både jag och matte var mycket nöjda efter en rejäl tur i skogen. Hon hade hittat en hel del trattkantareller och jag hade fått springa, nosa och hittat spillning att rulla mig i.
När matte fick syn på det lilla som satt i pälsen skrattade hon bara och sa; Ja du förnekar dig aldrig Clova.
Trötta och nöjda kom vi tillbaka till stugan och där väntade en överraskning. Ellen och hennes personer hade också varit ute i skogen och plockat svamp. Nu fick jag och Ellen en stund på oss att leka medans personerna drack kaffe.

Åhh vad skönt det var att somna på kvällen - lite gott trött av frisk luft och motion. Nu känns allt som vanligt igen.