Skvaller bland höstlöven

Tro det eller ej, men det fanns faktiskt en fördel med att ha kennelhosta. Det har faktiskt stärkt min relation och mitt förtroende till mina personer. Nu var det ju inte så att det var dåligt med något av det innan heller, men nu har vi fått till bra rutiner på promenaderna tycker jag.

När man bor i stan är det i stort sett omöjligt att gå på promenad utan att träffa andra hundar. Det finns vovvar precis överallt och de flesta är snälla och trevliga att samspråka med. Problemet för mig är att jag ändå inte riktigt litar på de andra hundarna. Det finns en och annan som inte är schysst. Då finns det enligt mig två vägar att gå. Antingen så skäller man ut den andra vovven enligt noter eller så slänger man sig pladask på magen och gör sig liten och snäll. Vilken lösning jag tar till beror lite på var jag är och vilken typ av hund jag möter.
Är jag hemma på gården spelar det ingen roll hur stor, svart eller varglik hunden är - den får en utskällning - garanterat. Är jag utanför mitt revir är det beroende på hur den andra hunden verkar som jag väljer förhållningssätt. En cairn skäller jag aldrig ut. Andra hundar i min storlek brukar jag mest vara nyfiken på, skäller sällan, kan lägga mig på magen någon enstaka gång. Stora vovvar i alla färger och former tar jag mig en rejäl titt på för att försöka avgöra deras sinnelag. Jag drar mig inte för att skälla på dem, men oftast "fryser" jag fast i stående, sittande eller liggande ställning tills de har gått förbi mig. Precis när de gått förbi brukar jag skälla till. Det tycker min matte är löjligt beteende, men det känns liksom lite som om jag fick sista ordet.
För ett tag sen var min matte på en föreläsning om problem med hundmöten. Där pratades det mycket om "skvallerträning". Det har vi redan varit inne på, lite på tvären förut, men nu fick matte lite mer kött på benen och tips på hur det skall gå till. Dessutom hade vi nu, med tanke på kennelhostan, det perfekta tillfället att köra det fullt ut. Jag fick ju inte hälsa på andra hundar och andra hundar fick inte hälsa på mig eftersom jag kunde smittas. Våra tidigare försök har nämligen ibland havererat på grund av att det är så svårt att säga nej till att hälsa på andra i tid och otid.
Nu var det solklart. Titta på vovve = godis, titta igen = godis, titta och fokusera på matte = godis, titta på matte eller vovve och fortsätta gå vid mattes sida = massor med godis, gå förbi vovve vid mattes sida = ännu mer godis, gått förbi vovve vid mattes sida = godis och en superglad matte.
Ibland visar jag mitt oberoende efter mötet genom att vända mig om och skälla lite efter den andra hunden. Då blir matte sur...

Nu skall vi inte skryta med att detta löper perfekt alla gånger, men både jag och mina personer märker en skillnad. Skall jag vara ärlig så är det rätt skönt att inte behöva bry mig om den andra hundens eventuella taskiga sidor. Vi skall inte hälsa - punkt.

Så trots att jag inte smittar alls längre och faktiskt har fått leka med några av mina kompisar tar matte gärna till orden ute på promenaderna - "hon har precis blivit frisk från kennelhosta, men smittar troligen fortfarande". Supereffektivt. Inte en hund vill hälsa.