fredag 16 oktober 2009

Nästan glömt...

...bort att jag skulle berätta om gårdens nyaste lillkille! Och det är inte vilken lillkille som helst utan det är en liten cairnvalp som heter Stellan.
Cairnarna tar över Linnéstaden - vi börjar bli många! Bara i mitt kvarter i Annedal är vi 4 stycken som jag känner. Det gillar jag för cairnar är de bästa hundarna och de bästa kompisarna.
Se bara vilket driv Stellan redan har i steget - de kommer bli kul att "rejsa" med honom när han blir lite större.
Dessa bilderna är tagna innan jag blev sjuk - så det har gått några veckor och Stellan har växt så det knakar. Jag har befunnit mig i karantän och inte fått träffa någon vovve alls, men nu är jag helt bra igen. Nu ska jag kanske kolla om han "duger" till lite tuffa tag...
Annars tycker min matte att jag har varit en synnerligen tråkig tant i umgänget med Stellan hittills. Varit rätt ointresserad av lek och satt honom på plats några gånger. Det är som vanligt med matte... hon begriper ingenting!
Alltså, det gäller att uppfostra de små. Visa dem vad som är tillåtet och hur jag vill ha det. Skall det lekas är det JAG som bestämmer hur och när.
Här visar jag Stellan hur man kan sitta snyggt - så får man godis.
Här har jag bestämt att vi nosar lite tillsammans. Kanske har någon tappat något ätbart... Matte säger att hon tycker jag skall låta bli att lära honom sådana "dumheter". Säger att man kan bli sjuk av sånt man hittar i naturen... Har jag inget som helst minne av!!!
Stellan är bra. Han lyssnar på vad jag säger och lär sig fort. Verkar väldigt intelligent om jag får säga min mening.
Då kan jag tänka mig att leka en stund. Här springer vi omkring lite och busar. Det är mycket spring och bus i hans ben. Han kommer att bli snabb när han blir större. Hmm - måste kanske träna lite på min snabbhet om jag skall hålla mig framför...
Så var det dags för inkallning. Det kommer andra hundar gåendes på gångvägen. Då vill min matte ha mig nära. Speciellt när jag leker med en valp.
Här skäller jag mot de andra hundarna - "Kom inte hit". Stellan blir så förvånad över mitt skall att han skuttar undan. Jag är faktiskt rätt stolt över mitt skall. Det är högt och genomträngande. Går genom märg och ben brukar matte säga...Och det fungerar skitbra - hundarna kommer sällan fram till mig.
Matte säger att det KAN bero på att de är kopplade...Jag föredrar att tro på att de har respekt för mig.

Inga kommentarer: