tisdag 31 maj 2011

Duktiga Clova!

Min matte har fått en ny idol. Egentligen har hon haft den här idolen en längre tid, men nu har det blivit, nästan övertydligt, hur fantastiskt bra den här figuren fungerar.
Såklart är det jag som är mattes nya idol. Jag, en balanserad tik i mina bästa år. Som utan att själv har fått vara morsa ändå vet hur det ska gå till att göra vovve av små valprumpor. Trots att min tillvaro har vänts upp och ner på och jag mår dåligt till och från av skendräktighet är jag väldigt duktig med valpen. Jag uppfostrar på ett bra och konsekvent sätt.
Jag låter valpen vara med och lär henne en massa om hur världen fungerar. När vi är i skogen springer jag som vanligt en massa hit och dit, men jag har koll på att Texa hänger med. Hennes små korta ben tar henne inte lika fort framåt som mina lite längre gör. Jag kommer ihåg hur frustrerande det var att benen inte kunde springa lika fort som man ville att de skulle göra och väntar in henne lite då och då.
Jag delar med mig av upptäckter och godis. Jag skulle lätt kunna knuffa bort Texa eller fräsa till för att få henne att flytta på sig, men det gör jag sällan. Det tog lite tid men jag har till slut fattat att den här loppan inte kommer att försvinna ut ur mitt liv igen. Det är lika bra att få det hela att fungera så smärtfritt som möjligt. Alltså delar jag med mig, men självklart på mina villkor.
Att ha en liten syster i familjen är det samma som att alltid ha en minicairnpromenad på gång. Och det är ju inte så dumt. Matte har präntat in i mig att delad glädje är dubbel glädje. Jag är väl inte helt övertygad alla gånger. Jag litar ändå ganska mycket på matte och kan tänka mig att ge det en chans.
Texa ser och lär. Hon får hänga med på det mesta och hon är lite avundsjuk på allt som jag kan och behärskar. Hoppa upp på stenar, krypa under saker, balansera på trädstammar och hoppa över små grenar är saker som Texa nu lär sig med bravur. Hon är orädd och med på alla äventyr. När hon misslyckas blir hon inte nedslagen utan provar glatt igen. Skam den som ger sig säger hon med en terriers envishet. Ibland är det inte envishet som får henne att lyckas utan ren och skär stollighet. Det som inte borde gå att utföra, provas om och om igen och till slut brukar hon lyckas med de mest tokiga hyss. Fast då har hon slagit i huvud eller kropp både en och två gånger... Ja, jag säger då det...
Matte är så imponerad av mitt tålamod med den lilla. Hon har viskat i mitt öra att hon minsann hade exploderat långt innan jag gör det. Texa är en liten retsticka av högsta rang och kan verkligen prova ens nerver och tålamod intill bristningsgränsen. Jag tar det dock med jämnmod och tar i med hårdhandskarna endast då Texa verkligen går över alla gränser. Jag hade snävare gränser i början, men eftersom min uppfostran har gett så gott resultat kan jag nu släppa lite på tyglarna. Vi samsas om de flesta utrymmena och prylarna - ja till och med tuggben går fint att dela med varandra. Texa vill gärna ha exakt det som jag tuggar på eller ligga precis där jag placerat mig. Ibland tuggar jag vidare utan att bry mig om henne och ibland får hon mitt tuggben och så går jag och tar hennes istället. Jag låter det inte gå så mycket prestige i de här sakerna. Det gäller att visa Texa att det inte spelar så stor roll var man ligger eller vilket ben man tuggar på. Tror att familjefriden varar längst på det sättet.
Mina personer är också av den åsikten att man ska välja sina konflikter med omsorg. Det man kan leva med kan man vara lite laidback med. Det som verkligen betyder något ska man slåss för. Jag har, efter att ha levt med dem i fyra år, till slut fattat lite av vad de menar.

Det är nog lite därför som matte är så imponerad av mig. Jag är så himla duktig i umgänget med valpen. Hon tycker att jag har blivit så vuxen och mogen. Hon brukar ta upp mig i knät ibland - trots att jag hatar att sitta i knät - och berätta för mig hur mycket hon beundrar mig. Då säger hon att jag är hennes duktiga Clova och att hon är så stolt över mig.

När hon ser våra söta rumpor framför sig på stigen i skogen tänker hon åter på hur duktig hennes lilla, numera stora, Clova är.

torsdag 26 maj 2011

Fniss...


Kan inte låta bli att fnissa lite åt Texas tilltag... De är rätt många ska ni veta. Valpar är livliga, intensiva och väldigt påhittiga. Det går för det mesta ut över mig, men ibland drabbar det även mina personer.

Nu ska jag till mattes stora förskräckelse informera er om ett sådant tillfälle...det är nämligen lite pinsamt för henne.

Matte var på väg in på toa. Noterar att toalettpappret är helt slut. Vänder direkt och går till städskåpet och hämtar det som visar sig vara sista rullen. Lägger på minnet att köpa nytt såklart och placerar nu sig själv på toastolen. Dörren har hon inte dragit igen riktigt. Den står lite, lite på glänt. Hon vill kunna höra om Texa hittar på något dumt. Pappersrullen sätter hon på golvet. Big mistake!

En bit in i proceduren på toaletten skuttar en glatt studsande loppa in för att kolla vad matte sysslar med. Valpen älskar tomma toalettrullar och att pulverisera dessa till pyttesmå beståndsdelar. Att nu hitta en splirrans ny rulle med massor av papper på var en jackpot för den lilla. Snabbt nappade hon åt sig rullen och vips var hon ute och lekte med den på vardagsrumsgolvet. Mattes första reaktion var att skratta åt det hela. Så hörde hon hur det började rivas och slitas i rullen och tittade med fasa på den tomma rullen som satt i fästet bredvid henne.

Nu vrålade matte TEEEXXA! och for upp från stolen. Med brallorna nere vid anklarna vidtog så en vild jakt i lägenheten. Kan tala om att valpen var mycket snabbare än matte som så att säga var lite bakbunden. Jag låg mitt på golvet och hade finfin utsikt över spektaklet. Försökte hålla en neutralt allvarlig min, men inom mig så bubblade fnisset. Jösses så löjlig hon såg ut!

Till slut var valpen infångad och toarullen återerövrad. Matte blängde lite på mig?! Alltså skyll inte på mig - det är inte jag som tagit hem henne! Men jag erkänner att hon redan förgyller min tillvaro...ibland...

måndag 16 maj 2011

Egentid

I dessa valptider tror man ibland att livet är förstört.

När jag kommer upp på morgonen vill jag i lugn och ro hälsa på mina personer och kanske få någon liten godbit när frukosten står på bordet. Jag går aldrig upp ur sängen förrän det är framdukat och klart. Jag är morgontrött och tycker om att ligga och dra mig lite. Texa däremot är ruskigt morgonpigg och vill absolut inte sova längre än nödvändigt. Hmm... har lite uppfostran kvar märker jag... Varför gå upp i ottan när man inte måste? När jag väl masar mig upp har Texa redan varit ute på första toalettbesöket och hennes lilla kropp fullkomligt vibrerar av energi. Jag möts därför av den studsande lilla loppan som fullständigt slår knut på sig själv i sin iver att säga godmorgon till mig och fråga mycket påstridigt om vi inte ska leka idag då? Den lilla loppan är efter mig i princip överallt. Så fort jag rör på mig kommer hon trippandes efter och studsar. Hur sjutton ska jag då kunna gå till personerna och hälsa godmorgon. Jag måste stå still och använda alla lugnande signaler för att dämpa den lilla för att överhuvudtaget kunna ta ett steg då och då mot köket. Vissa morgnar är värre än andra och det brukar matte se på mitt kroppsspråk. Som tur är så är personerna inte helt pantade... de förstår att mina behov inte är mindre bara för att det kommit en valp i huset. Därför har det införts egentid för oss vovvar. Ja i första hand är det väl egentid för mig som står på programmet nu i början, som måste schemaläggas, för att jag inte ska komma i kläm. Valpen får en massa uppmärksamhet bara för att hon är valp och valpar kräver extra mycket.
Dessutom är hennes uppsyn så gullig att alla andra också ger henne en massa uppmärksamhet. Mig är det inte så många som bryr sig om. Lite blandade känslor för det faktiskt. Skönt att någon annan kan träda fram och representera cairnar när man själv känner sig lite deppig - men hallå! Jag är också jättesöt och mycket snällare än valpen.
Matte brukar vara lite restriktiv med att låta alla hälsa på oss. Hon ransonerar en del på all uppmärksamhet eftersom hon inte vill att Texa ska tro att man måste hälsa på alla. När någon ska hälsa på oss så varnar matte för att Texa har väldigt vassa tänder. Speciellt barn brukar då vända sig mot mig istället och klappa på den "snälla" vovven. Så får jag lite kel i alla fall...
Kolla på bilden ovan så får ni se hur mycket jag har släppt in valpen i mitt liv. En av mina viktigaste uppgifter i köket är att fördiska besticken. Jag låter Texa vara med trots det oerhört ansvarsfyllda arbetet. Har räknat ut att matte blir så ruskigt imponerad av mig när jag tillåter sådana här saker. Det resulterar i att matte ännu tydligare känner att jag är värd egentid. Jag är ju så duktig med valpen.
Om jag sen låter Texa vara med på ett hörn i leken så vet inte matte till sig av glädje. Hon hoppas så att vi ska bli en liten väl fungerande flock i familjen som har roligt tillsammans.
Jag tycker faktiskt att vi är på god väg. Vi funkar väldigt bra sida vid sida. Texa lär sig fort hur jag vill ha det och då kan jag slappna av i gröngräset tillsammans.

Som "belöning" får jag egentid med någon av personerna. Lillhusse kanske leker en stund med bara mig. Husse tar med bara mig på picknick i Slottsskogen. Matte tränar agility eller spårar med mig. Det är så skönt att få träna riktiga saker ibland. Att få jobba både med kroppen och hjärnan. Jag behöver den ventilen för att orka med allt jobb hemmavid. Och att få ligga och vila och speja alldeles själv från en filt i Slottsskogen är så avkopplande.

Då ska jag väl orka med den lilla loppan ett tag till...

söndag 8 maj 2011

Stiger i graderna

Hallå där ute! Tänkte uppdatera statusen på familjelivet.

Jag dras fortfarande med den lilla valpen Texa. Hon har dock avancerat i graderna. Jag har jobbat hårt för att "coacha" henne framåt i tillvaron. Hon har gått från "råtta" till den lite högre rangen "loppa". Det är inte dåligt marscherat på så kort tid för en liten minicairn. Hon har talang den lilla. Och med en sådan sträng mentor kommer hon att avancera ytterligare.

Matte tjatar på mig att jag borde gå en sk AVOI-kurs. Det står för avancerad instruktörsutbildning och om jag ska förenkla det hela så är det en kurs alla flygledare måste gå för att få utbilda blivande kollegor i operativ miljö. Kursen går ut på att det gäller att berömma mycket för bra självförtroende och hela tiden jobba med delmål för bättre struktur och stadiga framsteg. Jösses vad löjligt det låter. Enligt mitt sätt att se på saken så handlar allt om respekt. Respekt för mig! Då får man fram en riktig stjärna. Det handlar inte om självförtroende - det handlar om att ha skinn på nosen och förmåga att lyssna på dem som är äldre. Texa besitter dessa båda förmågor. Dessutom har hon en stor portion energi och envishet. Lägg också till egenskapen retsticka och provokatör så fattar ni att något beröm inte behövs, som matte påstår, utan en rejäl dos med disciplin!
Texa gör som sagt stora framsteg. Och hon ser upp till mig som kan mer saker än henne. Precis som det ska vara. En stubbe är lätt för mig att hoppa upp på men för Texa är den som ett berg.
När vi kommer till klurig passager i skogen vet jag vilken väg jag ska ta. Texa har inte en aning och kan lika gärna välja en lerig väg och bli blöt och kladdig om tassarna som att det blir en där man går torrskodd.
Ibland låter jag henne gå framför mig på stigen för att hon ska vänja sig vid att lukta, höra och se saker först. Det är bra träning för att öka vaksamheten. Hon fixar det fint och har redan nosat reda på grejer som jag också tyckt varit intressanta att utforska. Bådar gott inför framtiden. Bäva månde matte...
Hon besitter riktig starquality enligt min mening. Kolla bara vilka stjärnor det blir runt hennes siluett i solen på badstenen.
Vi går fint ihop nästan hela tiden. Sida vid sida strosar jag och den lilla loppan runt i skogen. Springer ihop eller bara nosar på saker och ting. Det är faktiskt lite mysigt med en liten kompis vid sidan. Som dessutom ser upp till en. Det har gått så långt att jag har börjat försvara henne lite. Jag leker inte direkt med henne men det gör Greta desto mer. När jag tycker att Greta blir lite för våldsam i leken så ger jag mig efter henne och talar skarpt om för henne att ta det lugnt med min loppa. Man måste tänka på viktskillnaden och mognadsgraden.

Så här trött blir lilla Texa efter en tur i skogen med mig. Och då bär ändå matte henne både dit och hem igen. Allt för att hon ska få ta del av del roliga i skogen med att springa lös och greja med sånt som är roligt.

Nu får jag också gå och lägga mig...jag har jobb att göra även i morgon. Det tar på krafterna med valpfostran.

tisdag 3 maj 2011

Uppfostran

Vilken tur att vi har tillbringat helgen i sommarstugan. Där finns det ytor och kompisar. Ytor för lek. Kompisar som är roliga att leka med både för mig och Texa. Jag har min bästis Ellen - vi förstår varandra och leker himla käckt ihop. Texa kan leka med Greta och hålla på med sånt som valprumpor tycker är roligt.
Alla fyra i carinligan klarar av att hålla sams ganska skapligt...om det är på mina villkor vill säga... Åtminstone då vi alla är i vår stuga har jag starka åsikter om hur saker och ting ska gå till. Är vi på neutral mark eller hos Hedinos är jag mer avslappnad. Dessutom hjälper Ellen då till att hålla ordning på de små - skönt med delat ansvar. Inte så mycket att bevaka då man får hjälp eller inte har så många "hotspots". Inte så konstigt tycker jag - jag är hård men rättvis. Mitt är mitt!
När det gäller Texa är det inte så mycket som har förändrats. Jag leker fortfarande inte med henne, men jag accepterar henne. Egentligen är det samma här. Jag är hård men rättvis och mycket konsekvent. Matte tycker att jag borde engagera mig, åtminstone lite, i Texa men det är inte läge ännu enligt mig. Även om respekten som Texa visar mig är klart mycket bättre nu, så är det en liten bit kvar anser jag. Dessutom var jag ju lite deppig efter löpet - det kan jag rida på ett tag till.
I skogen är det en annan sak. Då är vi på neutral mark och jag kan ha kul med hela cairnligan. Även Texa får vara med och springa och jag har lite koll på att hon hänger med. Hon kommer gärna till min sida om det är något som är lite läskigt eller nytt. Det har jag inget emot, känner mig vuxen och lite stolt att någon söker skydd hos mig. Det är studsandet jag vänder mig emot...

Texa tyckte det var kul i skogen och racade som en hel cairn. Bra också att Greta och Ellen är med så är vi flera som har kul. Matte hade med färsk nötlever som hon la korta spår med. Jag och Ellen klarade våra galant. Greta fattade efter en stund. Då syntes det tydligt att hon satte nosen i backen och spårade något gott. Texa fattade ingenting och tyckte dessutom att levern var lite läskig att käka upp. Fast hon bevisade än en gång att hon är en cairn och övervann sin skepsis och satte i sig sin lilla bit. Måste erkänna att det är ruter i den lilla.

När lillhusse lekte med oss tyckte jag att det var OK att interagera med Texa. Då fick hon vara med lite grand. Tycker att det är så det ska vara. Personerna har släpat hem råttan utan att fråga mig. Då ska de inte tro att jag bara ska sätta igång och leka som om allt är frid och fröjd. Men om de är med och leker tillsammans så är jag inte den som är den. Vad var det jag sa? Hård, rättvis och mycket konsekvent - det är jag det! Ni fattar det kanske inte ännu, men ni kommer att tacka mig en vacker dag.
Jag kunde också tänka mig att visa en del saker som jag kan. Texa tittade med beundran på mig. Gå genom en tunnel är ingen konst för mig men för Texa var det ett stort äventyr. Hon tittade noga och följde efter en gång. Det tyckte hon fick räcka första gången.
På valpars vis hittar Texa på allt möjligt och omöjligt. Jag småler lite åt tilltagen. Jag känner igen de flesta... har provat nästan allt själv och det var kul på den tiden. Kikar lite under lugg på matte som lite stressat försöker hålla jämna steg med valpens bus. Det kan hon ha. Min uppfostran sträcker sig inte till sånt som människorna anser vara otillåtet. Det räcker så bra med uppfostran i hundetikett.

Därför ligger jag lugnt på trappen och studerar allt bus utan att ingripa. Hör matte ropa mellan varven "Valpen är galen - snälla Clova hjälp mig!"

Faktiskt är det så att den enda som har pli på valpen och som innehar nästan full respekt så är det jag. Det kommer att ta lång tid innan personerna har samma lydnad på henne... En blick, stelt ignorerande, ett litet morr eller lite fladder i överläppen - det är allt som behövs. Om Texa någon enstaka gång ändå inte lyssnar så fräser jag till och så är allt löst.

Kan kanske tänka mig att dela med mig av min naturliga talang - men den stora frågan är; Vad tjänar jag på det?