måndag 21 februari 2011

Det går fortare

Ja, tiden går fortare när man har roligt. Vecka 7 betyder roligt sportlov för lillhusse och vistelse i Vemdalen. Roligt har man när man är i Vemdalen. Personerna är lediga. Snön är mjuk och riklig. Visserligen är det lite kallt men jag har tjock päls så det fixar jag. Då och då kan jag få lite köldkramp i tassarna eller snö och is mellan trampdynorna men det fixar sig också rätt kvickt. Jag är en van snövovve nu. På bilden ovan kan ni se vår stuga skymta mellan gran och tall. Visst ser det mysigt ut? Och så jag och lillhusse som är ute och busar i snön.
Min födelsedag inträffar på Alla Hjärtans Dag den 14 februari. Det är nästan alltid på sportlovet det. Bra tycker jag - då är alla lediga och kan fira mig ordentligt. Min födelsedag är en mycket viktig dag. Helst skulle jag vilja ha frukost på sängen, men där går gränsen säger matte. Hundar äter inte mat i sängen. Hon vet inte mycket hon... jag brukar ta med mig smaskiga ben upp i sängen och gnaga på dem där. Gärna köttiga märgben. Kladdigt och fint. Fast hon har nog sina misstankar eftersom jag ibland "gräver ner" mina ben bland täcken och kuddar.

Nu fick jag i alla fall presenter, tuggben och smörgåstårta. Det är grejer det. Bra recept på smörgåstårta var det också. Mmmm.... Slukas i ett nafs.
När man ätit gott och mycket så måste det motioneras för att göra av med alla extra kalorier. Jag och lillhusse gör av med många kalorier när vi är ute och leker. Matte och jag gör också av med kalorier när vi går på tur. Vi borde nog gå på tur varje dag...flera gånger...
Jag sprider mycket glädje i skidspåret. Många vill stanna till och prata med matte om mig. De vill gärna hälsa på en sån liten tuffing också. Vi går rätt så långa turer jag och matte och vi kan hittas långt ute på fjället. Där hittar man mest seriösa drag-, jakt- och brukshundar av större modell. Men man ska aldrig räkna bort en cairn! Vi är en faktor att räkna med.
Här har jag och lillhusse hittat ett spännande hål under en gran. Det ser ut som om han sätter sig på mig men det är faktiskt jag som pressar mig under honom för att komma åt att kika ner i hålet.
Öhh - maka på dig - jag vill också se. Flytta på dig så jag kan hoppa ner. Tänk om det finns möss därnere? Då vill jag jaga dem!
Nu har jag varit nere i hålet - grythund vet ni - och nu vill jag upp igen. Kan ni hitta mig i bilden? Hålets djup blir enormt med hjälp av snödjupet. Jösses vad jag fick kämpa för att ta mig upp.
När man varit ute hela dagen är det skönt att vila lite framför brasan. Här har jag lagt mig på lihusses mage och tronar.

Matte kallade mig för "tiburon" för ett tag sen. Tiburon betyder haj på spanska. Hon ansåg att jag ibland dök upp som en haj underifrån och norpade sånt som jag kom åt. Nu har jag gjort skäl för det namnet igen... Här dyker jag upp under bordet och gör en attack mot Håkans mat. Ha! Det lyckades. Behövde inte ens norpa maten från honom. Han kunde inte motså mina bruna vackra ögon - han gav mig så gärna en smakbit.

Appropå smakbitar...

Den här gången hade vi så mycket prylar med upp till Vemdalen att min bur inte fick plats. Matte hade köpt nya kuddar, täcken och bäddmadrasser så det var liksom fullt i bilen. Det fick ordnas med en liten plats i baksätet där jag fick min lilla hörna. Det var jättemysigt. Jag kunde välja om jag ville ligga där med huvudet i knät på den som satt i baksätet eller sitta i knät på personen och titta ut på landskapet. Trevligt sätt att åka bil, men kanske inte så säkert. Husse och matte fick köra extra försiktigt med mig lös i bilen. På vägen upp till Vemdalen var det i alla fall så fullt i bilen att det inte gick att klättra omkring. På vägen hem var det inte så fullt längre...

Så länge bilen kör omkring med oss alla i bilen så håller jag mig på anvisad plats. Det blir annorlunda när personerna lämnar bilen för att gå och fika. Då kan man passa på att klättra omkring och leta efter något ätbart. Trots att de försökt gömma påsar med mat och fika så hittade jag dem. Varenda gång som någon tittade ut i bilen för att kolla mig, hade jag huvudet nere och frossade på något smaskigt. Typ ostbågar, hundmat, kex, bulle eller mackor. Matte blev självklart galen på mig och läste lusen av mig. Hussarna bara skrattade. Alla fattade att det nog är bäst att jag åker i bur nästa gång.

torsdag 10 februari 2011

Det går lååångsamt


Tiden alltså. Tillvaron de sista två veckorna kan bara beskrivas som lite trist och torftig. När man har tråkigt går tiden så himla långsamt.

Väderleken har varit kass. Underlaget består av is och nu på slutet även slask och vatten på isen. Så om det var halt innan med bara isen så är det nu superhalt med allt det blöta på isen också. Matte har vurpat ett par gånger och mina bens rörelser kan bara beskrivas med "Bambi på hal is". Det betyder att de roliga långa promenaderna där jag kan springa lös och greja helt har uteblivit. Lägga spår eller träna agility har inte heller kunnat genomföras. Det har fått bli koppelpromenader i stan och Slottsskogen. Jösses vad jag är trött på stan och Slottsskogen...knata omkring utan möjlighet att få sträcka ut i våldsamt tempo är helt enkelt tråkigt. Matte blir också lite uttråkad och även om hon och hussarna har försökt aktivera mig så tycker jag att det är för lite. Jag är van att få jobba en del och gillar när det händer grejer. Jag har också ett stort rörelsebehov och behöver få sträcka ut i hissnande tempo med jämna mellanrum. Helst ska livet gå i 180 km i timmen, som det ser ut att göra på bilden ovan.

Nu blir jag allt som oftast liggande i favoritfåtöljen stor del av dagen. Kikar under lugg på personerna... Ska det inte hända något snart?

Så plötsligt säger matte; Hörru Clova, det är dags att åka och träna med Cairnklubben. Jag far upp på tassarna med iver i blicken. Yes, yes yes. Äntligen händer det något!

Vad tror ni då jag skulle "träna" på idag? Jag var inställd på att vara riktigt lyhörd och duktig med lydnadsövningarna - matte hade ju falukorv med som godis. Tji fick jag... i femton hela minuter skulle jag träna på att göra ingenting. Fattar ni?! Göra ingenting! Vad liknar det? Jag gör ju inget annat än "ingenting" de här trista dagarna.

Matte anser nämligen att jag är dålig på att göra ingenting när andra gör någonting. Jag brukar då föra oväsen och pocka på uppmärksamhet och matte tycker att det börjar bli jobbigt. Hon trodde att min iver och tendens att "vara på" skulle mattas lite med att jag blev äldre. Nu fyller jag snart 4 år och hon har insett att jag nog aldrig växer upp helt och hållet. Jag måste helt enkelt tränas i att vänta och göra ingenting - trots att andra har kul under tiden. Faktiskt det svåraste jag någonsin försökt lära mig...

Redan efter några minuter hade jag fattat grejen. Om jag inte brydde mig om de andra, inte gnydde, inte skällde eller drog omkring i kopplet så fick jag godis. Om jag bara lugnt och stilla låg eller satt bredvid matte och gärna tittade på henne så for det in falukorv i munnen på mig lite då och då.

Och sen fick även jag träna på riktiga saker. Nu var jag taggad och duktig. Matte kunde till och med jobba med mig lös en lång stund. Bara vid ett tillfälle for jag iväg efter Leia för att trycka till henne lite. Hon gjorde alldeles för roliga övningar med sin matte...så roligt hade inte jag just då...då far den lede i mig och jag iväg. Såklart fick jag bannor och jag skämdes faktiskt lite efteråt. Leia är supersnäll och väldigt duktig på mycket. Matte sa att om jag också blir så duktig kanske vi också kan göra sådana lite roligare övningar. Ska fundera på det...

Träningstillfället avslutades med att vi alla hundar återigen fick träna på att göra ingenting. Mattarna skulle nämligen fika efteråt och snacka vovve. Herregud vad de kan snacka hund. Ett aldrig sinande ämne verkar det som. Fick i alla fall chans att vänslas lite med Elvis under bordet. Kvällen var räddad!