Det går lååångsamt

Tiden alltså. Tillvaron de sista två veckorna kan bara beskrivas som lite trist och torftig. När man har tråkigt går tiden så himla långsamt.

Väderleken har varit kass. Underlaget består av is och nu på slutet även slask och vatten på isen. Så om det var halt innan med bara isen så är det nu superhalt med allt det blöta på isen också. Matte har vurpat ett par gånger och mina bens rörelser kan bara beskrivas med "Bambi på hal is". Det betyder att de roliga långa promenaderna där jag kan springa lös och greja helt har uteblivit. Lägga spår eller träna agility har inte heller kunnat genomföras. Det har fått bli koppelpromenader i stan och Slottsskogen. Jösses vad jag är trött på stan och Slottsskogen...knata omkring utan möjlighet att få sträcka ut i våldsamt tempo är helt enkelt tråkigt. Matte blir också lite uttråkad och även om hon och hussarna har försökt aktivera mig så tycker jag att det är för lite. Jag är van att få jobba en del och gillar när det händer grejer. Jag har också ett stort rörelsebehov och behöver få sträcka ut i hissnande tempo med jämna mellanrum. Helst ska livet gå i 180 km i timmen, som det ser ut att göra på bilden ovan.

Nu blir jag allt som oftast liggande i favoritfåtöljen stor del av dagen. Kikar under lugg på personerna... Ska det inte hända något snart?

Så plötsligt säger matte; Hörru Clova, det är dags att åka och träna med Cairnklubben. Jag far upp på tassarna med iver i blicken. Yes, yes yes. Äntligen händer det något!

Vad tror ni då jag skulle "träna" på idag? Jag var inställd på att vara riktigt lyhörd och duktig med lydnadsövningarna - matte hade ju falukorv med som godis. Tji fick jag... i femton hela minuter skulle jag träna på att göra ingenting. Fattar ni?! Göra ingenting! Vad liknar det? Jag gör ju inget annat än "ingenting" de här trista dagarna.

Matte anser nämligen att jag är dålig på att göra ingenting när andra gör någonting. Jag brukar då föra oväsen och pocka på uppmärksamhet och matte tycker att det börjar bli jobbigt. Hon trodde att min iver och tendens att "vara på" skulle mattas lite med att jag blev äldre. Nu fyller jag snart 4 år och hon har insett att jag nog aldrig växer upp helt och hållet. Jag måste helt enkelt tränas i att vänta och göra ingenting - trots att andra har kul under tiden. Faktiskt det svåraste jag någonsin försökt lära mig...

Redan efter några minuter hade jag fattat grejen. Om jag inte brydde mig om de andra, inte gnydde, inte skällde eller drog omkring i kopplet så fick jag godis. Om jag bara lugnt och stilla låg eller satt bredvid matte och gärna tittade på henne så for det in falukorv i munnen på mig lite då och då.

Och sen fick även jag träna på riktiga saker. Nu var jag taggad och duktig. Matte kunde till och med jobba med mig lös en lång stund. Bara vid ett tillfälle for jag iväg efter Leia för att trycka till henne lite. Hon gjorde alldeles för roliga övningar med sin matte...så roligt hade inte jag just då...då far den lede i mig och jag iväg. Såklart fick jag bannor och jag skämdes faktiskt lite efteråt. Leia är supersnäll och väldigt duktig på mycket. Matte sa att om jag också blir så duktig kanske vi också kan göra sådana lite roligare övningar. Ska fundera på det...

Träningstillfället avslutades med att vi alla hundar återigen fick träna på att göra ingenting. Mattarna skulle nämligen fika efteråt och snacka vovve. Herregud vad de kan snacka hund. Ett aldrig sinande ämne verkar det som. Fick i alla fall chans att vänslas lite med Elvis under bordet. Kvällen var räddad!