fredag 13 november 2009

Efter...

...mycket möda, stort besvär, lååång tid och en hel del hjälp på slutet är jag äntligen trimmad och klar.
Sur är jag faktiskt. Tänker inte alls posera för att visa resultatet. För ska det vara så här vet jag inte om jag har lust att vara så snäll som jag är på trimbordet.

Alltså fatta! Matte höll på i över två veckor med att trimma mig. Upp och ner på trimbordet. Ibland gick det en dag eller två emellan, men ändå... Plockade lite här och där och sen vågade hon inte ta mer förrän hon tittat ordentligt både inne och ute på hur pälsen föll. Jösses.
Jag skruvade på mig och sprattlade omkring mest hela tiden. Det gjorde väl inte saken direkt lättare för matte, men här gäller det att göra vad man kan för att avskräcka henne från fortsatt trimmande. Husse, som vägrade hjälpa till att hålla i mig för att jag skulle stå still, tyckte att jag kunde prova att bita henne lite i näsan. Det skulle jag aldrig göra. Bita ligger liksom inte för mig. Nä då får man sprattla istället.

Efter två veckor var matte ganska nöjd med det hon åstadkommit och det allra sista vågade hon inte ta eftersom hon var rädd att ta för mycket. Hörde ni?! Rädd för att ta för mycket! Hahaaha.

Matte var ju på trimkursen utan mig och kunde alltså inte få tips och råd om hur just jag skulle trimmas. En av trimcoacherna, Ann-Christin Larsson som för övrigt är min lydnadsfröken, erbjöd då matte att kika på resultatet av det som matte lyckats prestera på egen hand.

Ann-Christin tyckte också att det dröjde låång tid innan matte ringde och sa att det var dags för besiktning. Ja egentligen hörde jag att hon sa att nu vågade hon inte ta mer utan att någon kollade om det blev rätt.
Så i måndags åkte jag och matte till Ann-Christins gård och hennes alldeles egna trimstuga. Tänk att ha en egen trimstuga i trädgården - det är grejer det, tänkte matte och såg framför sig hur Nilsson byggde en friggebod till henne på landet. Tycker jag att han kan låta bli - bättre han bygger lite agilityhinder till mig.

Ann-Christin berömde matte för arbetet som hon gjort med min päls. Grundarbetet...lade hon sen till och trimmade bort nästan lika mycket till...

Hon berättade och visade, matte tittade och kände. Kamma, hålla undan, trimma, lyfta upp, trimma, kamma, trimma, ställa upp hunden, kamma, trimma, lyfta upp, trimma osv osv. Matte tycker det ser så lätt ut när proffs som Ann-Christin eller Charlotte arbetar. Fingrarna rör sig flinkt och vant genom pälsen. Då ser även matte precis var de har tänkt att trimma och rätta till. Linjerna på min kropp syns jättetydligt. Värre är det när hon står där själv...totalblind och valhänt.
Dessvärre är hon nu bara mer inspirerad av att lära sig lite mer om trimmandets ädla konst. Jag som trodde hon skulle bli nedslagen och överlämna detta till proffsen.

Trots den långa handläggningstiden och småbråken på bordet är jag och matte bästa kompisar. Vi är dock utmattade...

Inga kommentarer: