Höst

Finns det något som är så härligt som en riktigt fin höstdag? Hög, klar luft, frost på marken och solen som, trots att den står lågt värmer något mitt på dagen. Här på bilden är det just en sådan fin höstdag och vi har åkt till Stora Amundön strax söder om Göteborg. Vi kikar ut över havsviken och matte kan nästan höra Tomas Ledin sjunga "blå blå vindar och vatten...blå blå vindar och hav".

Den här hösten har det varit lite si och så med de där fina dagarna. Det känns mer som om vi tittat ut över hav eller nejd i dis och dimma. Inte för att det gör oss vovvar så mycket men matte har en större lust till att göra roliga utflykter när vädret är bra. Fast om det regnar är vi av den åsikten att man kan göra promenaden en annan dag.
Jag och Texa busar loss på Amundön. Folk tror att vi har ihjäl varandra...

Men som sagt - fina dagar bär det ofta av. Matsäck packas med om promenaden inte bjuder på en kaffestuga nånstans så där lagom långt ut på utflykten. På just Amundön finns det ingen servering så då är det matsäck som gäller. Det är mysigt det. Dessutom brukar det fina dagar vara fler som packat matsäck och då brukar jag och Texa passa på att crascha in. Folk brukar bli så glada...eller så får matte be om ursäkt alternativt erbjuda dem något från vår matsäck.

Jag upphör aldrig att fascineras av hur olikt havet är från dag till dag. Om det är kav lugnt som på bilden eller om det är upprört en riktigt blåsig dag. Hur färgen kan variera från grått och trist till blått och alldeles fantastiskt vackert. Just den här dagen var det lite speciellt. Havet var alldeles rött. Det syns inte på bilden men alger i vattnet hade gjort det rödaktigt. Varken jag eller matte hade sett något liknande. Inte Texa heller men hon har ju å andra sidan inte sett speciellt mycket ännu...
Texa är fascinerad av fåglar. Hon tycker det är roligt att jaga dem. Hon får aldrig tag i någon eftersom de flyger upp från marken och utom räckhåll för henne, men hon gillar att försöka. Här har hon hittat ena riktiga bjässar ute på havet. Nu står hon och funderar över hur hon ska komma åt att skrämma dem. Jag ler lite där jag går och nosar...hon är ju så förtvivlat rädd för vatten. Vågar inte ens doppa fötterna i strandkanten. Hur hon ens kan överväga att ta sig ut till svanarna är för mig en gåta.
Härligt att få sträcka ut i full galopp över strandängarna. Vi springer så fort våra små ben kan bära oss. Matte skrattar och tycker det är härligt att se så glada vovvar. Det gör henne glad och full av energi också. Vi är liksom bra för varandra.

Mysigt att hoppa omkring bland klipporna också. Utsikten är härlig. Världen är vacker. Och vackrast är den nog med två cairnar i förgrunden.