tisdag 8 september 2009

Förvirringen total

På söndagen packade matte ryggsäcken. Hon gör ju det ibland och det brukar betyda att det är något extra kul på gång. Kaffe på termos, mackor, långlina och sele såg jag bland annat åka ner i djupet. Så på med kopplet och ut till bilen. Jomenvisst är det något på gång - det råder inget tvivel om det.
När bilen stannar är vi hemma hos Elvis och Kajsa. Jag skuttar genast ut genom att klättra genom bilen. Från bagaget, genom baksätet och sen ut genom framsätet. Har matte glömt buren i fel bil så får hon skylla sig själv. I från buren vet jag att jag ska vänta på "varsågod" innan jag hoppar ut, men det är ingen som har talat om att det gäller även när man sitter i bagaget och hittar en väg ut framåt...alltså gäller det inte då...enkel cairnterrierlogik...

På plats var redan, förutom Elvis och Kajsa, Birk och Lilleman. Hmmm - det börjar likna aktivitet. Nu åkte vi in i bilarna igen.
Vilken lycka!!! Jag och Elvis åkte tillsammans, fritt i bagaget på våran bil. Jag var på honom HELA tiden. Han tyckte det var jättemysigt också. Nästan hela tiden...tror jag...kanske tyckte han att jag blev lite väl intensiv mellan varven. Ähh! Vill man komma nån vart så gäller det att gå på. Det är mitt motto!
Ny urlastning. Den här gången var det i Guddehjelm. Det är ett bra ställe det - här brukar det vara cairnpromenader. Nu trodde jag att jag listat ut vad det var för aktivitet på gång...drog och slet i kopplet. "Släpp loss mig då matte! På cairnpromenader brukar vi ju få springa lösa."
Kopplet satt dock fast och jag blev frustrerad. Vad nu då?!
Började lyssna på vad personerna egentligen snackade om och hörde mitt namn nämnas. "Det blir Clova som får gå det första spåret".
Birk, Lilleman och Elvis blev kvar i ett basläger och så drog de iväg med mig..."Men hallå! De andra då?! Skall inte de gå med?" Min förvirring började tillta...

Så här var det nämligen. Tidigare, på morgonen, hade Carina varit ute och lagt spår till oss andra. Hon hade lagt ut var sitt personligt spår, beroende på hur långt vi kommit i utbildningen.

Nu tog matte på mig spårlinan och selen. Jag var inte helt med på noterna, skall jag erkänna, de andra vovvarna satt ju därborta och här var jag, alldeles själv. Tyvärr hade någon stolle snott startklykan också, så spårstarten blev inte optimal. Jag irrade runt lite och ringade. Till slut trodde jag att jag hade koll på spåret och satte igång att arbeta. Det var sannerligen inget effektivt arbete jag presterade...tappade bort mig stup i kvarten...snurrade omkring planlöst och tog upp än det ena och än det andra spåret efter? - ja jag har ingen aning! Så fortsatte hela spåret. Ibland kom jag till arbete och spårade bra men så var det något annat som distraherade mig och så var jag vilse i pannkakan igen. Tyskarna ni vet, framstod som proffsorienterare jämfört med mig...När jag efter mycket möda och stort besvär tagit mig till spårslutet hade jag glömt vad jag höll på med. Blev stående i flera minuter, 1 meter från klöven, och hade ingen aning om vad jag var där för. Till slut fick matte ta ett steg mot klöven och då såg jag den - just det ja - den var det jag letade efter. Jag fick tugga och gnaga lite och sen bytte Carina ut den mot vom. Det är smaskigt det.

Så bar det av till de andra och så vidare till deras spår. Birk stod på tur och sen var det Elvis. Sist ut var Lilleman. Alla hittade rätt till slut och fick sin belöning. Men människorna som gått i skogen under dagen hade gjort en del för att försvåra för oss. Flera viktiga klykor var borta och det värsta av allt. Någon hade snott Elvis klöv. Tur att han har så jämt och bra humör - han tog det som en man - hade det varit min klöv som var borta hade jag blivit skogstokig.
Mattarna fikade i skogen mellan spåren och snackade träningsmetoder och möjligheter. Det är bra - vi gillar sådana här spårträffar. Jag behöver dessutom träna på att spåra i annan terräng än den vi har vid stugan. Jag måste lära mig att jobba även om det finns annat som drar...typ Elvis eller människor i skogen. Jag behöver också lära mig att inte kassera in roligheterna i förskott. Det kan ju vara helt fel grej som jag gläds åt...

Det var faktiskt lite mörkt innan vi kom tillbaka till bilarna efter utfört arbete. Nästa spårträff får vi nog lägga lite tidigare på dagen. Hösten och mörkret närmar sig.

Inga kommentarer: