God fortsättning

God fortsättning på 2011.
Själv har jag haft både ett bra slut på 2010 och en bra start på det nya året. Vi har nämligen varit i Vemdalen en vecka och firat nyår. Vemdalen är toppen. Det är bara ett problem och det är att vi har så vansinnigt dålig täckning på 3G i stugan. Det omöjliggör allt bloggande och det är ju lite synd. Det brukar hända så mycket roliga grejer i fjällen. Inte blev det någon sammanfattning av 2010 heller, men det gör inte så mycket. Mycket har ju redan berättats här på bloggen och det kan bli lite tjatigt att dra det igen. En sak har dock satt rejäla avtryck, om än inte lämnat bestående ärr.
Här sitter husse, lillhusse och jag liggandes framför brasan. Vi är glada och tacksamma för att husse sitter där i ett stycke. Att han lever överhuvudtaget. Med alla kroppsdelar på rätt plats och inga ben eller kotor som är trasiga. Det var i början på maj som han gick och trillade ner från ett tak. Det blev ett högt och fritt fall på nästan 8 meter. Han hade extrem tur och trillade på en gräsmatta. Missade en stenmur med bara någon halvmeter. Resultatet blev frakturer på två nackkotor och dessutom en ländkota. Fyra brutna revben och en bruten fot. Det blev en lång sjukhusvistelse med nackkrage/korsett och gips. Därefter en lång rehabilitering. Nu är han dock nästan helt fit for fight igen.
Här skalar han clementine till mig. Jag älskar clementiner. Fast jag får inte äta en hel säger matte. Jag blir lite risig i kistan då.
Han har till och med varit med i backen på bräda och på längdskidor i spåret. Det tar dock en faslig tid att komma iväg och jag är ivrig att få springa. Lillhusse och jag utövar dragkamp i sladden.
Äntligen är vi på gång och har kommit en bit ut i spåret. Då slipper jag sladden och får springa själv. Så här års behöver inte matte oroa sig för att jag ska besöka några picknickar och käka upp folks korvmackor. Det är lite för kallt att sitta i snödrivor och fika. Alltså får jag härja fritt. Jag är jätteduktig och smiter inte en endaste gång. En och annan längre avstickare kan det ju bli, men jag har hela tiden koll på mina personer.
En del människor tycker kanske att det är olämpligt att ha lösa hundar i spåret, men de flesta ser bara så himla glada ut när de ser min lilla uppenbarelse. Jag är så supercharmig och söt med mina små korta ben som orkar så kopiöst mycket. Det är klart gulligt med en cairnterrier i skidspåret där det går så många stora och seriösa vovvar.
På bilden ovan är jag lite sugen på att jaga efter damen på skidorna för att sätta lite fart på henne. Lillhusse talar dock om att det är olämpligt uppförande och eftersom jag gärna lyssnar på honom så låter jag bli.
Så här trött blir man av mycket motion utomhus. Jag och lillhusse vilar hemma i stugan på soffan.

Det var inte bara vi som var i stugan över nyår. Även Jessica, Peter och lille Theo var med och firade in det nya året. Theo har hunnit bli 1 år och 4 månader. Han går bra men väljer att ibland krypa. Då och då kan han välta eller ramla ner från saker. Det gör mig lite osäker på hans position i hierarkin. Jag har provat ett par gånger att försöka sätta mig över honom. T.ex försökte jag snäsa lite åt honom då han försökte klättra upp när jag låg i soffan hos lillhusse och myste. Det mottogs inte med någon positiv reaktion från mina personer. Jösses vad det tog hus i helsike från framförallt matte. Men alltså det är inte så lätt ska ni veta. Han snackar inte något vidare ännu, han har ett helt omöjligt kroppsspråk att försöka tyda och rätt som det är så välter han över mig. På det stora hela funkar vi dock riktigt bra ihop. Den absolut största fördelen med Theo är att han snabbt begrep att kasta ner mat från sin upphöjda position i barnstolen till mig på golvet. Och kastade han inte så trillade det ändå ner en hel del när han käkade. Bästa platsen för att få godsaker var alltså att placera sin kropp under eller bredvid hans stol. Där satt jag så fort det vankades mat. Så nu behöver jag banta säger matte. En vecka med Theo sätter sina spår...
Då och då under jul och nyårshelgen har mina personer blivit helt okontaktbara... De har då liksom gått in i sina iPhonar och spelat "Angry Birds". Alla tre är helt galna med sina små apparater. De muttrar, svär och går an. Ibland kommer det ett glädjetjut då någon klarar en bana med 3 stjärnor. Då lutar sig de andra två in över den lilla tingesten och undrar hur man skulle göra. Jag hämtar ett ben och lägger mig på dem och tuggar.

Det har varit en rolig vecka med mycket aktiviteter. När man varit ute i snön är det lätt att alla ben och tassar hamnar i en osorterad röra som på bilden nedan.
Nu ska jag försöka bringa reda i det hela och ta mig an det nya året med positiv energi.