Tröstevovve

...är bra att ha när sorgen slår till med full kraft.

Jag har ju berättat hur jag såg fram mot resan till Danmark - det blev ingen resa till Danmark för mig och matte. Vi stannade kvar hemma för att vakta över morfar när hans operation gick alldeles galet. Matte och alla de andra vaktade inne på sjukhuset tillsammans så att morfar hade det bra och jag vaktade utanför mot alla vilda djur och annat farligt som finns i världen. Jag hjälpte också till genom att de ständigt hade någon att promenera med så att tankarna kunde skingras för en stund. Många promenader blev det...för det var 10 förskräckliga dagar där vi pendlade mellan hopp och förtvivlan. I början var vi ganska optimistiska, men allt eftersom tiden gick stod det klart att detta inte skulle sluta väl. På slutet visste alla vad som väntade och inte ens promenader med mig kunde ändra på det utan jag fick vara hos Ellen och hennes personer Lasse och Jenny dag och natt. Tur att de är så snälla och tog hand om mig när matte hade det svårt, de tog förresten hand om henne också när hon var hemma - gav henne mat och stöd och sånt som personer behöver. Trots allas insatser för att morfar skulle bli bra igen hjälpte det inte - min och allas vår älskade morfar gick bort natten till den 25 juli, lugnt och stilla. Senare på natten kom matte hem till stugan och hämtade mig hos Ellen. Jag förstod genast att matte behövde extra mycket tröst från mig eftersom husse och lillhusse inte var hemma. Jag lade mig bredvid henne i sängen på hennes arm och det tyckte hon var jättebra. "Tänk att en sån liten hund kan ge så mycket tröst" sa matte och jo - vi är väldigt inkännande vi hundar. Vi förstår nog mer än ni tror.

Även nu - så här lite senare fortsätter jag att trösta så gott jag kan. Jag behöver mat, promenader, aktiviteter, pälsvård och allt annat som hör hundar till och det håller personerna igång på ett förträffligt sätt. Jag lättar också upp stämningen om det känns jobbigt. Idag hjälpte jag även till med att välja ut en fin gravplats. Uppförde mig exemplariskt på kyrkogården - hann se ett plakat att det var förbjudet att rasta hundar på kyrkogården - så jag höll mig tills jag kom hem till Gråbo innan jag satte mig.

Men...vem skall nu "tappa" fläskkarré till mig? Tror att jag och mormor har nått en överenskommelse - tyckte att jag kunde se i hennes ögon att hon kommer att ta över den uppgiften...