onsdag 27 januari 2010

Fresterska...

Matte går omkring med två små röda rosor på kinderna...av förlägenhet.

Hon anser att jag bjuder ut mig på ett lite väl grovt sätt. Ja det är möjligt att hon har rätt enligt människornas sätt att se på saker och ting. Men enligt mitt sätt att se på saker och ting är mitt beteende högst naturligt. Dessutom börjar jag bli desperat!

Jag har varit i höglöp några dagar. En av dessa dagar var vi med på den öppna lydnadsträningen med Cairn i Väst. Vi var inomhus på Hundstället Hjärtat. Jag och matte åkte spårvagn dit - det var en lång resa - men jag satt i mattes knä och tittade ut genom fönstret så det var kul. Det gjorde att vi kom gående från andra hållet mot lokalen men jag visste ändå vart vi var på väg. Och jag studsade av iver - träningsdags betyder karlar i lokalen! Jag funderade på vilka som brukar vara med och såg framför mig hur jag kurtiserade Elvis, Milton, Nisse och Conrad. Lilleman skulle jag gärna lägga in en stöt på också, men jag har fattat att det inte är lönt - vi är vänner istället. Sen skulle jag välja vem som skulle få vänslas med mig...Själv tror jag på Elvis men man vet aldrig...kanske är det någon av de andra som är extra snygg idag.

Tyvärr kom mina tankar och idéer helt på skam. Visst fanns det snygga karlar. Elvis, Milton och en ung lovande junior som hette Rollo var på plats och en av dessa dög alldeles utmärkt till de aktiviteter som jag hade i sinnet. Dessvärre var det bara träning som stod på agendan idag. Min koncentration var väl sisådär...typ 3 på en skala som sträcker sig till 10. Gjorde ett utbrytningsförsök när det var dags för inkallningsövning och sprang mot Milton och Elvis men blev infångad innan jag hann fram ordentligt. Alltså inget kuttrasju överhuvudtaget. Besviken lastades jag in i Lillemans bil och fick åtminstone trösta mig med en trevlig åktur med honom in till stan. Våra mattar tycker att vi är jättesöta när vi står längst bak, sida vid sida och tittar antingen ut bakåt eller in mot bilen.

Dagen efter började jag bli desperat...kände i kroppen att det liksom var nu eller aldrig.

Jag och matte gick på långpromenad i Änggårdsbergen. För att jag skulle få lite rörelsefrihet men ändå vara under full kontroll så hade jag långlina på mig. Det var tur tyckte matte...ni förstår nog vad jag tyckte...plats för ett svärord tror jag...

Mötte en liten snygg borderterrier som var lös. Aha såna gillar jag - lite samma skrot och korn som en annan. Matte varnade ägarinnan och sa att jag höglöper. Damen ifråga skrattade och sa att det visserligen var en hane, men han var bara 1 år och visste inte vad som var så kul med en höglöpande tik.
Hoho tänkte jag - det skall jag min själ berätta genast för honom. Ställde upp mig framför honom och visade på absolut alla sätt vad jag ville...det tog inte många sekunder förrän bordergrabben hade full koll på läget. Nu var vi två vovvar som hade en gemensam tanke och vilja. Jag i långlina och grabben lös. Och så var det tyvärr två personer som inte hade samma vilja och tanke...Nu fick damen ett fasligt sjå att försöka fånga in sin hund. Jag utgjorde nu en nästan oemotståndlig lockelse och killen gav sig inte i första laget. Det slutade med att matte fick lyfta upp mig...plats för fler svordomar...

Så skildes vi åt - borderterriern nu ordentligt kopplad. Hörde att mattarna pratade om vilken väg de skulle ta så att vi inte skulle stöta på varandra igen just idag. Jag och grabben kastade längtansfulla blickar efter varandra när vi "drogs" åt var sitt håll på fortsatt promenad.

Nu gick matte framför mig och varnade alla som kom i närheten - HON HÖGLÖPER! Hon skulle lika gärna kunna ha haft ett stort plakat framför sig eller i pannan - så pinsam var hon.

När vi nästan var hemma igen mötte vi en liten Lhasa Apso eller hur det nu stavas. Han var bara 10 månader sa hans matte. Så det gjorde inget om vi hälsade. Tja tänkte jag - lammkött är väl inte fel det heller - och visade lillkillen vad jag ville. Inte heller den här grabben var trögfattad...han visste precis vad som var tänkt att göra med en höglöpande och villig tik.

Mattes rosor på kinderna blev ännu mer intensivt röda och även matten till lillkillen fnittrade lite generat. Tänk att han visste redan...Så fick vi också fortsätta åt var sitt håll.

Nu är höglöpet avslutat sen ett par dagar och jag snäser åt grabbarna om de fortfarande vill vara närgångna. Nu är jag inte sugen längre - försvinn!

Inga kommentarer: