Vart tog den...

...söta lilla loppan vägen?
Jo jag var ju uppe i Vemdalen. I snön, kylan och mörkret. Utan bredbandsuppkoppling...Husses Iphone hade lite taskig täckning i "ödemarken". Matte provade att hjälpa mig med inlägg däruppe ändå. Det gick sådär. Att ladda upp en bild tog nog en 20 minuter...hon gav fort upp. Hon som brukar skryta med att hennes tålamod är så bra.
Trots teknikproblem och kyla hade vi det väldigt bra. Dagarna är mycket korta. Ljust är det bara mellan ca 9 och 3. Många av mina promenader fick ske i mörker. Då hade både jag och matte reflexväst på oss. Om jag skulle springa lös fick jag dessutom ha ett halsband som lyste rött. Matte är så orolig att hon inte ska se mig. Ännu oroligare är hon att andra t.ex bilister inte ska se mig. Jag gillar inte att ha extra grejer på mig, men matte var bestämd. Reflexväst och lyshalsband var ett måste. Jag gav mig...
De allra flesta dagar var det ca 25 grader kallt. Den sista dagen var det dock bara -12 grader. Då hängde jag med till backen och kollade in alla stollar med olika typer av bräder/skidor på fötterna. En del är duktiga - som min lillhusse - medans andra tydligen har en stor förbättringspotential. När man är i backen gäller det att ha ögon i nacken. Det är inte alla som kan göra en sväng där de måste. En del kan inte svänga alls. Då måste man vara beredd på att skutta undan. Jag är grym på att skutta hit och dit. Klarar mig görbra i skidbacken till skillnad från en del andra. En del borde kanske överväga att göra något annat än att åka skidor eller bräda.
Matte säger att jag inte ska "kasta sten i glashus". Konstigt uttryck. Vad menar hon med det? Aha nu vet jag vad hon menar. Nästan så att jag skäms att berätta, men det är ju egentligen inget nytt fenomen. Matte hade förutspått detta redan förra året, men då ställdes det inte på sin spets.

Förra året luktade och såg jag spår efter rådjur. Provade att följa spåret men fick på grund av för korta ben ge upp efter bara ett par meter.
Den här gången var jag ute och lekte med barnen i snön när jag plötsligt fick syn på ett rådjur längre upp i skogen. Wow! Här ska jagas tänkte jag. Och sprang ner längs med scoterspåret... Rådjuret hoppade elegant iväg parallellt med scoterspåret - de är ju inte dumma tydligen. Där sprang jag skällandes fram och tillbaka längs med spåret. Kom aldrig i närheten av det smarta djuret som med stora hopp tog sig vidare in i skogen och bort från mig. Jag sprang långt i spåret men det fanns inga scoterspår som ledde till rådjuret. Och ge mig ut i den djupa lössnön är uteslutet. Snopen fick jag gå tillbaka till stugan och möttes av en matte som skrattade så hon tjöt. Jag blängde på henne. Fy matte, man ska inte göra narr av andra. Och det är bannemig inte mitt fel att jag har korta ben. Min rasstandard säger att de ska vara så här.
Här står jag och tittar efter personerna i backen. Precis som jag fick stå och titta på hur rådjuret bara försvann i skogen.

Nu är vi hemma igen i Göteborg. Här är det också snö och kallt. Men jag är van snövovve nu. Och djupet på snön här vållar mig inga problem alls. Här kommer alla vilda djur att få se upp.

Förresten så önskar jag alla en God fortsättning på det nya året.