torsdag 9 september 2010

Det har börjat!

Som ni ser på bilderna så har fortsättningskursen i agility börjat nu. Vi har redan hunnit gå tre gånger och det är om möjligt ännu roligare än nybörjarkursen.
Den här gången är vi 10 cairnar och alla är superduktiga och supertaggade. De flesta som var med i våras, är med även nu. Förutom mig är Ellen, Molly, Fina, Solo, Pepsi och Rocky med på tåget. Så har vi fått tillskott i gruppen av Lisa, Nalle och Conrad. Bästa gruppen som någonsin har äntrat den planen!
Och inte är det bara vi hundar som är duktiga och taggade. Näh, även våra personer anstränger sig för att ekipagen ska ta sig fram på ett utmärkt sätt. Vår avslutningstävling kommer att bli en hård tillställning där vem som helst kan vara bäst för dagen.

Nu springer vi längre och trixigare banor med sidbyten och kluriga svängar. Våra personer har också fått börja sända oss mot hinder. Vi tränar bl.a sändandet i en sk åtta. Andra hinder som A-hindret behöver vi knappt träna något sändande på - vi drar från höften så fort vi ser det.
Ett nytt hinder som vi fått bekanta oss med är "gungan". Den är riktigt läskig tycker jag. Den rör ju på sig. Och slår tillbaka med en smäll. Herregud! Det kunde väl någon talat om för mig.

Första gången som jag skulle gå upp på den hann matte inte med. Jag är så himla snabb, så när hon sa "gungan" rusade jag upp på den. Den började röra sig fort nedåt och då fick jag lite panik och hoppade av den. Då vippade den tillbaka med en smäll. Sen var jag lite skeptisk...

Nu krävs det mycket och gott godis för att få mig att stå kvar. Någon måste hålla i brädan och försiktigt sänka ner den samtidigt som matte matar mig med godiset. Annars vänder jag snabbt om och går av den eländiga saken igen. Vi tränade mycket på den igår och på slutet gick det faktiskt lite bättre.
Faktiskt är det så att de flesta hundar har något hinder som de tycker är svårare eller läskigare än de andra. Ellen är inte helt förtjust i "släpet". Hon behöver övertalas om det "bra-iga" med just det hindret. På bilden ovan visare Ellens husse var det är lönsamt att gå in någonstans.

Våra instruktörer brukar säga att de hinder som vi har svårast (läskigast) att lära in, är de hinder som vi sedan kommer att tycka är de absolut roligaste. Kanske blir det så att jag springer fram och tillbaka på gungan, så den vippar från sida till sida. Ellen kommer ständigt leka mullvad i tunnelns mörka inre.
Här är jag på toppen av A-hindret. Det hindret älskas nog utav alla oss vovvar. När vi ska upp på det här går det i flygande fläng. Visst fanns det en och annan som var tveksam i början, men nu är det en stor favorit för oss alla.
"Balansen" är ett annat hinder som vi tycker om allihop. Här har vi också god fart när vi tar oss över. Vi är så snabba att personerna har fått träna på att sätta oss stilla i kontaktfältet på nervägen för att vi inte ska missa det. På tävling är det viktigt att åtminstone en tass vidrör i kontaktfältet.
Vanliga hopphinder är det dock lätt att missa på. De är så simpla att vi ibland helt sonika springer vid sidan av. De är ingen riktig utmaning för en tuff liten cairnterrier. På den här bilden hoppar jag med "god marginal" över, eftersom matte var riktigt tydlig med att det var hopp över hindret som gällde. Därefter satte jag full fart mot nästa hinder som var A-hindret. Kolla fotot nedanför - det är nästan konstnärligt!

Husse var med den här gången och tog lite kort på mig. Han gnydde lite över att det var för mörkt för att fota egentligen, men jag tycker att korten blev riktigt bra. Jag gillar att se mig in action. Hoppas att han dammar av den gamla videokameran vid något tillfälle så att jag får se hur det ser ut i farten.

På måndag är det dags igen. Åhh vad jag längtar!

1 kommentar:

Elin sa...

Duktiga clova!^^