Typ...rolig dag...

Bilden; Rollo står stolt och orädd bredvid "Dumpe".

Eller vad sägs om;
Extremt tidig väckning när jag sussade som allra goast i sängens mjuka täcken. Regn hela dagen. Genomblöt in på bara skinnet. Sitta i bilen och vänta och vänta. Tråkiga leksaker. Och så skrämdes de mest hela tiden.
Mentalbeskrivning kallades det. Och nu var det dags för mig och sju andra cairn från Cairn i Väst att genomgå detta.

Matte påstod att vi skulle ut och ha en rolig dag. Rolig dag brukar betyda något i stil med cairnpromenad, agility eller spår. Det anser jag också är en rolig dag och skuttade glatt med matte ut till bilen i garaget. Nu var det inte alls detta matte hade i tankarna utan nu skulle jag mentalbeskrivas. Hon tyckte att detta skulle bli väldigt roligt och intressant. Samtidigt var matte lite orolig för hur en sådan beskrivning av mig skulle komma att bli. Jag är lite egen i mitt sätt och snart går jag in i sista fasen av skendräktighet och då blir jag än mer knepig att förutsäga. Hon har klart för sig att det inte är ett betyg på hunden och att det inte finns något rätt eller fel i de här sammanhangen. Allt är bara just en beskrivning av vad vi gör i de olika situationerna vi hamnar i. Fast det är förstås bra om det åtminstone står i protokollet att hunden gör något överhuvudtaget. Om jag är i min lilla skendräktighetsbubbla kan det hända att jag bestämmer mig för att sätta mig på min lilla rumpa och inte ha lust med något alls. Det skulle kunna betyda att matte får bogsera runt en motsträvig Clova hängande efter sig. Mer orolig blev hon när hon fick klart för sig exakt vad de olika stationerna gick ut på. Här skulle det lika gärna kunna bli en krafsande, gnällande eller vilt skällande, icke kontaktbar Clova eller en Clova som rymmer till skogs...

Bilden; Lilleman kampar för det vilda med testledare Niklas.

Det hela började med att vi skulle säga hej till publiken och hälsa på testledaren. Jag hälsar gärna på de i publiken som jag vet har godis i fickan, de andra är jag inte speciellt intresserad av. Finns liksom ingen anledning.
Därefter tog testledaren mig i kopplet och gick en kort liten sväng. Tja, det var väl helt OK, jag hängde villigt med. Så ville han klämma lite på kroppen och kolla tänderna. Jag är inte helt bekväm med att främmande karlar tafsar på min kropp, men jag accepterar det och svarade med kontaktbeteende.

Så skulle det lekas. Yes tänkte jag - det är roligt det - och startade snabbt och lekte aktivt. När testledaren kastade canvaskorven hoppade jag glatt efter och högg den. När de sen skulle kolla om jag var sugen på dragkamp hade jag tröttnat på den där så kallade leksaken. Den tänkte jag inte kampa om - fanns inget att vinna på det.
Bilden; Fanny reagerar med hukning när "Dumpe" flyger upp.

Nu var det dags för förföljande av en mojäng som for iväg med hög hastighet. Det var kul att få sätta iväg i ett våldsamt tempo. Däremot tyckte jag att det räckte med att nosa på grejen. Då var jag nöjd. Att ta med mig den var jag inte intresserad av.

Bilden; Rollo undrar vad sjutton det där va?!

Nu traskade vi genom skogen och matte blev visad en plats där hon skulle stå och titta rakt fram. I tre minuter skulle hon stå där som ett fån och stirra upp på träden. Nu trodde matte att ett vilt gnällande, skällande, krafsande och pockande på uppmärksamhet från min sida skulle ta vid. Jag förvånade vetenskapen genom att göra det mest oväntade. Nämligen genom att vara uppmärksam och lugn. Lite sittandes och lite ståendes.
Bilden; Lilleman viker undan utan att släppa "Dumpe" med blicken.

Nästa gren var avståndslek. En konstig figur kom fram bakom några träd och rörde sig knyckigt och märkligt fram. Jag kollade lite så där lagom där figuren tog sig fram. Kollade på annat då och då. Hotfullt tyckte jag inte att det var. Så tog figuren av sig luvan och började kasta med en sån där tråkig canvaskorv och sprang sen och gömde sig. Jag stod kvar hos matte ända tills figuren började ropa där bakom gömmet. Då sprang jag med god fart iväg och kollade in figuren och när hon ville leka med mig så visade jag mig intresserad, men leka tänkte jag inte göra. Det fanns så mycket att nosa på här borta. Om figuren sen ställde sig alldeles still och inte brydde sig om mig så brydde jag mig inte heller om henne. Då började mitt nosande på allvar. Jag gjorde några små utsvävningar här i skogen och hade nu tappat intresset helt för figuren vare sig hon tjoade och skuttade eller bara stod still.
Bilden; Rollos nyfikenhet tar överhand. Måste kolla vad det där konstiga var för något.

Nu skulle de börja skrämmas på allvar, men det visste ju inte jag så här långt. Här går man på fredlig promenad, visserligen med åskådare på rad, när plötsligt en blå overall far upp framför nosen. Jag gjorde en liten undanmanöver utan att vända bort blicken. Varken skällde eller visade något hotbeteende mot overallen. Jag började istället att nosa runt där i gläntan. Lite bredvid matte och lite bredvid overallen. Gå fram till den hade jag dock inte tänkt att göra. Det fick vänta tills matte gick fram till den. Då gick jag också fram och testledaren var nöjd. Nu fick vi bara gå förbi den där overallen ett par gånger för att se om det fanns något kvarvarande intresse. Det fanns det inte. Nästa övning!
Bilden; Trixie far skällande fram mot "Dumpe". Sicken konstig grej - bäst att skälla på den.

Nu skulle det skrämmas med skrammel. Där gick man intet ont anande när det plötsligt rasslade till ordentligt precis bredvid. Jag hukade mig och stannade. Sen började jag nosa omkring lite igen och när matte gick fram och snackade med skramlet så hängde jag med och kollade läget. Satte tassarna på kanten och kolla! där låg några grytlock och hade skramlat. Vid promenaderna förbi skramlet gjorde jag ingen större affär av det hela. Stannade upp vid vid ett tillfälle och tittade på skramlet bara.
Bilden; Även Fanny finner det säkrast att skälla ut "Dumpe" med besked.

Så skulle det spökas i skogen. Jag och matte fick ställa oss på liten tuva och så kröp det fram två vita stora spöken ur gömmorna. Jag tittade på spökena lite då och då. Så kände jag att det var dags att börja nosa igen och satte igång. Nosade lite framför matte. Lite vid sidan av matte. Lite bakom matte. Matte var tillsagd att släppa kopplet om jag vill fly bakåt. Hon trodde att det var det jag gjorde nu och släppte när hon kände att jag rörde mig bakåt. Jag flydde dock inte. Jag nosade. Spökena rörde sig hela tiden närmare och närmare. Jag fortsatte nu mitt nosande framåt, mot spökena. Matte tittade förskräckt bakåt mot testledaren. Framåt fick jag ju inte gå. Skulle hon hämta mig? Testledaren viftade avvärjande - låt mig gå vidare - jag var ju inte hotull precis där jag nosade omkring.
Bilden; Vad konstigt det skramlade från den där trälådan tycker Trixie lite nyfiket.

Jag nosade mig fram till spökena och förbi dem. Nu tyckte testledaren att jag hade lämnat platsen. Nosade bakom dem och vid sidan. Dock utan att ta kontakt med något av dem. Kontakt tog jag inte förrän matte gick fram och pratade med spökena. Alltså det var hennes påhitt att göra detta. Då får hon faktiskt gå fram först för att visa att det är ofarligt. Det är inte mer än rätt. När hon nu var framme gick jag också och hälsade.
Bilden; Lilleman mellan två "spöken"

Testledaren försökte nu analysera mitt lite märkliga beteende. Hon funderade om jag verkligen var så fullständigt ointresserad och orädd för spökena som mitt agerande tydde på. Eller om jag faktiskt var mer berörd än jag visade. Hon tyckte att jag var väldigt svår att läsa av. Jag maskerade mig väl sa hon. Men hon och även någon i publiken var mig nog "på spåret". De trodde att jag valde att inte se spökena.

Såklart att jag inte såg dem! Det som inte syns finns inte och kan därför inte vara farligt. Busenkelt. Jag har råkat illa ut när jag var liten. De vovvarna som gjorde mig illa syntes tydligt, så vad jag kommer ihåg kan sedda faror göra väldigt ont. När man är på t.ex utställning så är det massor av potentiellt farliga hundar på plats. De finns i drivor. Jag har kommit på att om jag väljer att bli helt neutral, låtsas som om jag inte bryr mig om dem och liksom gå omkring som en egen liten glad ö mitt i allt, så händer inget farligt. Därför valde jag nu att helt enkelt inte se spökena. Jag kunde ju inte veta om de var farliga eller inte. Bäst att ta det säkra före det osäkra och matte fick man ju ingen hjälp av. Hon stod ju bara där tills de sa att hon kunde gå fram och börja prata.

Bilden; Trixie är så lagom intresserad av de vita kåporna som kommer emot henne.

Den allra sista övningen här i skogen började med att vi återigen skulle leka med en sådan där tråkig canvaskorv. Vid det här laget var jag hjärtligt trött på den och hade precis noll lust att sätta igång en sprudlande lek. Alltså lite värdighet har man. Ska det lekas efter allt ni utsatt mig för så får det bannemig vara en kul sak att leka med. Jag kunde dock tänka mig att springa lite fram och tillbaka där i gläntan med matte. Hon ser ju faktiskt rätt kul ut när hon försöker få igång mig. Så smällde de av 2 skott under tiden vi for omkring. Jag brydde mig inte. Kopplades därefter upp och så stod vi vända mot det håll som de nu sköt ytterligare 2 skott ifrån. Jag visade ingen berördhet nu heller.

Så var vi klara och nu äntligen fick jag godis av matte. Tänk att ha gått omkring i skogen och råkat ut för så mycket, genomfört så många stationer utan den minsta lilla köttbulle. Nästan så man skulle strejka.

Matte tyckte att hela den här dagen var intressant och rolig. Hon gick med på de flesta av hundarna som skulle beskrivas. Tog lite kort som ni kan se. Tyvärr regnade det så mycket att det inte blev så många kort. Antingen kom det droppar eller imma på linsen. Många kort var helt oanvändbara.

Själv blev jag trött. Fast lite kul var det också...typ...

Bilden; Oftast slutade övningen med just det här resultatet. Hunden går förbi läskigheten utan att bry sig det minsta. Trixie demonstrerar.