På hal is

Det nya året har börjat på ett alldeles förträffligt sätt.

En av mellandagarna gjorde jag mig nämligen lite illa i vänster framtass. Jag skar mig på något vasst som låg på marken och fick en glipa i trampdynan. Det såg inte så mycket ut för världen, men det gjorde att jag gick på tre ben en kväll. Jag är väldigt tålig så matte förstod att det gjorde ont. Ni vet man får in småsten, jord och salt och det svider. Husse är superbra på att smörja in salva, så varje kväll smordes en antiseptisk salva in på trampdynorna och matte tvättade noga av tassarna om jag blivit smutsig när vi varit ute. Promenaderna blev av denna anledning endast "nödvändigt långa" under några dagar - gissa om jag hade överskottsenergi!

Så; när det nu var en helt underbart fantastisk vinterdag sa matte äntligen "Clova, vad säger du om en långpromenad i Ängårdsbergen?" Gissa tre gånger!!! Ja, ja och ja!



Matte släppte mig så fort vi kommit in på gångstigarna vid Lilla Änggården - jag satte genast igång med att få ur mig lite spring i benen. Matte skrattade gott åt mitt "valpdamp" när jag for runt runt bland träd och buskar. Vi gick uppåt Axlemosse och när vi kom dit gick och åkte folk skridskor PÅ sjön. Vad är detta?! Kan man gå på vatten? Har hört om en som påstås ha gjort det för en herrans massa år sen och det var tydligen ett mirakel. Och här precis framför ögonen händer massa mirakel. Matte! Kan vi prova ett mirakel vi också? Det ser jättekul ut! Vi steppar ut på isen - lite läskigt känns det först men sen är det bara dökul.

Jag rusar runt på den snötäckta isen. Det är tur att det ligger ett tunt lager snö - bromsverkan för tassarna ökar från dålig till medium...I kurvorna sladdar man så härligt. Matte vet precis vad jag menar - hon tycker också det är roligt att lägga en och annan bredsladd när tillfälle bjuds...
En och annan picknick pågick också runt sjön men jag hoppade över påhälsningar - hade för roligt på isen för att avbryta den leken. Härligt med vinterdag utan ont i tassen.
Efter en stund vandrade vi vidare upp i Ängårdsbergen. Många var ute och en del hade hundar med sig. Träffade t.ex en borderterrier och senare en irländsk terrier och vi lekte en stund medans personerna snackade. Finns det ingen cairnterrier i närheten så är det ju tur att det finns andra terrierraser som är av lite samma skrot och korn som en annan - leken blir bäst då. När jag träffade en stor rottveiler gick jag en båge runt för att visa att jag inte hade lust att leka med henne - hon accepterade utan knot.
Jag var så duktig och kom på varenda inkallning och utförde varje övning som matte hittade på. Matte var så nöjd med mig och sken ikapp med solen - som jag sagt tidigare - det är lätt att glädja den tanten...Nu närmade vi oss höjderna. Där brukar det vara en hel del som stannar och äter sin matsäck...Kollade mattes rygg - nä ingen ryggsäck idag. Typiskt - då blir det ingen picknick för våran del...Får man väl ta saken i egna tassar då...Jag sprang i förväg upp på toppen och nu sket jag fullständigt i att matte kallade på mig. Jag hade rätt - visst satt folk och käkade limpmackor med prickig korv där uppe. Jag är inte blyg av mig så jag bjöd raskt in mig till första bästa sällskap. Matte kom efter i en himla fart och bad om ursäkt för mitt framfusiga beteende. Gubbarna tog inte illa upp alls utan tyckte det var naturligt att vara förtjust i matsäck - speciellt om den innehåller korvmackor. Innan matte hann stoppa dem hade en bjudit mig på en bit - så lönade det sig alltså att springa i förväg och charma. Det skall jag komma ihåg till nästa tillfälle...Nu fick jag gå kopplad förbi resten av de fikande gängen...sen fick jag springa igen


Solen började dala - den gör ju det tidigt så här års - och vi började promenaden hemåt.
Det hade varit en toppenpromenad.

Har hört rykten att isen ligger även ute vid våran sommarstuga - hoppas vi åker dit någon dag. Jag är sugen på att mirakla mig lite där också...