På nya äventyr

Jo, så är det...
Det blev lite nya äventyr för mig på cairnpromenaden i söndags.
Även den här gången var det en massa vovvar och människor med på promenaden. Jag kan fortfarande bara räkna till 15 och det var fler hundar än så...fler personer också. Vädret var toppen och omgivningarna i Sandsjöbacka är härliga.
Vi startade som vanligt med en koll av rangordningen och välkomnade nya kamrater till flocken. Det gick nästan lika smidigt som vanligt. Bara ett litet gruff som personerna fick hjälpa till att reda ut. Några av oss cairnar ville ta ställning och ge sig in i bråket på ena eller andra sidan, men det är inget för mig. Jag stod lite vid sidan och tittade på. Jag gillar inte bråk och tänder som blir elaka. Däremot busbråkar jag gärna om någon känner för det. Milton och Trixies dotter Agnes kände väldigt mycket för det och vi lekte så det stod härliga till. Jag gillar dessutom Gilbert mer och mer - ja inte som karl, för det är han inte ännu - men som lekkamrat tar han sig mer och mer. Han försökte dock vara lite man och flörtade vilt med Tyra, men det hade han inget för. Tyra kräver en större portion mognad av sina kavaljerer och framförallt vid rätt tidpunkt. Nu tyckte hon att han var bra jobbig och hade ett fasligt sjå att hålla honom borta på ett lagom burdust sätt.
Min matte hade jättegott godis med idag och dessutom flera varianter. Köttbullar, prinskorv och kassler. Ni må tro att hon blev populär. När hon kallade på mig, Clova, var det många som tyckte att de hette just precis så. Speciellt Frankie tyckte att min matte var toppen idag och sprang gärna till hennes sida. Hon tog sig en och annan tur dit, även utan inkallning på mig...
Alla var på gott humör och vi travade på till en bergknalle som låg i solen där vi fikade. Nu fick alla personerna presentera sig själva och oss hundar. Vi vovvar solade oss i alla varma och kärleksfulla ord om oss. Vi är alla väldigt omtyckta av våra familjer och ingen ville byta ut oss mot en annan ras. Trots att vi är en aning egna...
Under hela promenaden hörde jag min matte säga till folk att jag har blivit så duktig igen och visade med handling att så var fallet. Matte ropade och jag kom till henne. Tyckte nästan att hon lät lite självgod och säker på sig själv när hon pratade om hur vi tränat. Jaha - nu tycker hon att hon har kontrollen igen...Jag hörde hur hon pratade vid fikat om att jag inte bara hade en räv bakom örat, utan en bakom varje öra. Dessa två rävar började nu kommunicera med varandra. Ska hon verkligen få gå där och tycka att hon har lyckats?! Så enkelt ska det väl inte vara?! Träna lite och så tror hon att jag lyder i allt?! Skrytmåns!! Hon går ju omkring och tror att jag kommer på inkallning för att HON vill det - jag vet att jag kommer på inkallning om JAG vill. Nä nu är det nog dags att ta ner henne på jorden igen!
...och så var jag borta igen...
Det var nämligen så att Trixie och Asta kände för att ta en tur på egen hand, jag var ju redan på väg och inte sen att hänga på. Synd att man inte ser mattes min när hon inser att jag har dratt på egna äventyr igen. Där fick hon för sitt självgoda sätt och för att hon trodde hon kunde slappna av. Det kan man inte - det gäller att fortsätta vara en intressant ledare om jag skall följa. Nu var jag inte borta så länge. Jag vände tillbaka efter en liten stund. Ville inte göra henne så orolig - hon gör ju så gott hon kan. Men sätta matte lite på plats tyckte jag var nödvändigt. Nu hörde jag att hon ropade och helt plötsligt kom jag galopperande till henne på stigen. Hon blev strålande lycklig av att se mig och jag fick massa godis och pussar. Inga sura miner alls. Synnerligen lyckat drag från min sida anser jag. Nu har jag henne på tårna igen - hon är som bäst då!
Trixie och Asta ville vara ute en stund till och hängde inte med mig tillbaka. De kom till rätta en stund senare istället.

Hej där matte! Vad tror du? Kommer jag till dig? Eller drar jag åt nå´t annat håll?