Bäddar...

...omsorgsfullt...
Jojomänsan, här har det bäddats och krafsats, gnytts och burit på konstiga grejer. Gömt mat och tuggben både här och där. Fast nu är det färdigt för den här gången. Jag är tillbaka som den glada och pigga Clova som gärna är med på äventyr.

Matte trodde in i det sista att jag skulle klara av slutet på skendräktigheten utan mediciner den här gången. Jag har som vanligt varit påverkad under hela "perioden/graviditeten" men inte lika mycket som de övriga gångerna. Matte tror att det är för att hon är van nu och kan möta mina små problem och egenheter. Visst är det nog så att det har hjälpt, men de sista starka hormonerna som producerar mjölk rådde hon inte på. Det är återigen bevisat att jag är en mjölkko. Trist att det inte finns någon som vill ha den... Hur som helst kan man inte gå där och droppa, så det blev för matte att ta fram de små medicindropparna och ge mig med leverpastej. Medicinen är äcklig, men med leverpastej går den ner. Ibland varierar hon med sås från middagen eller köttfärs. Allt för att jag ska få i mig varenda droppe av medicinen. Kuren var klar förra helgen och nu är jag som sagt tillbaka.

När jag är skendräktig har jag lite extra taskigt tålamod med valpar och unghundar. Jag har en kort stubin när hormonerna jagar i kroppen. De kan vara så påflugna och visar mig inte rätt respekt. Jag brukar fräsa ordentligt åt dem. En del fattar direkt och backar undan från mig, då är allt lugnt och jag blir snäll igen. Andra fortsätter att vara på. Då blir jag förbannad och biter ifrån ordentligt. Då brukar matte tycka att jag är lite pinsam och ursäkta både sig själv och mig. Hon begriper som vanligt ingenting.
Vovvars språk är oerhört tydligt. Vi "pratar" med hela kroppen och med olika sorters ljud. Öron, ögon, mungipor, kroppshållning och svans talar om en hel massa för mötande hundar. Precis som de mötande berättar en massa för mig. För att förstärka ytterligare kan man sen använda lite olika ljud, typ - skälla, gnälla, pipa eller morra.

Jag brukar börja mötet, med en i mina ögon ohyfsad unghund, med att inta en småkaxig hållning. Jag tittar direkt på hunden och vill nu att den unga hunden ska visa mig lite respekt och låta mig nosa först. Alltså om jag vill hälsa överhuvudtaget - det är inte alltid jag har lust till det. Om jag märker att jag inte får den respekt jag förtjänar kan jag visa ännu tydligare vad jag menar. Om den unge fortfarande är påstridig och påflugen så lägger jag på lite morr samtidigt som jag rynkar nosen och visar tänderna. Nu fattar de flesta och visar mig respekt. Om det fortfarande är någon som är "för på", så ger jag mig på. Jag biter inte men jag markerar kraftigt med tänder och ilsket läte. Och det är nu som matte skäms... Jag tycker hon är dum som skäms - jag gör ju på hundars vis. Och eftersom unghunden vill fortsätta bekanta sig med mig så är den ju inte direkt rädd precis.
I dessa lägen är det också jobbigt att vi är i koppel. Vi kan inte spela ut hela registret och man ser så konstig ut när man hänger i kopplet och stretar åt ena eller andra hållet. Tacka vet jag hundmöten utan koppel - då är det lättare att göra sig förstådd och förstå vad den andre menar. Man kan också gå undan om man inte är sugen på att hälsa. Tyvärr är man oftast tvungen att vara i koppel när det gäller hundmöten i stan. Då blir språket därefter.

Nu hoppas i alla fall matte att mitt tålamod med unghundar skall öka lite igen. Vi har flera på gården och matte vill inte att jag ska få dåligt rykte. Alltså sämre än vad jag redan har alltså... Själv vet jag inte riktigt. Känns rätt bra att vara lite översittare ibland...men visst...när jag inte behöver tänka på att skydda icke existerande "valpar" eller föda till dem, så kanske jag ska fundera på saken.