Framåt! Hopp!

Jisses - nu är livet toppen. Solen skiner, fåglarna kvittrar och jag springer fort i naturen och på agilityplan. Isen är bruten och alla aktiviteter kan starta ordentligt.

Nu på morgonen tränade jag och matte lite lydnad utomhus. Jag både satte ner rumpan och la ner magen på marken - utan knot! Direkt när kommandot kom utförde jag övningen. Matte var så nöjd och glad. Såg nästan på henne hur hon direkt funderade på om det skulle gå att tävla lydnad nån gång... Nja - det tror jag hon ska slå ur hågen. Tror inte att jag passar på en lydnadsplan. Resultatet skulle nog bara vara att domaren och eventuella åskådare stod och skrattade åt hunden som inte gjorde ett rätt...och skrattade åt matten som inte fick hunden att förstå ens det enklaste kommando utan belöning. Fast träna kan vi ju alltid göra. För då får man godis och då kan jag det mesta.
På agilityplanen tränar vi vidare. Vi jobbar hårt med att matte ska byta sida med mig. Det kan kallas bakom- eller framförbyte. Vi är rätt kass på båda delarna men sämst går det nog med bakombytena. Vi brukar trassla in oss i varandra och matte snubblar över mig när jag gör små piruetter för att riktigt kolla vad det är hon vill att jag ska göra. Det i sin tur grundar sig förmodligen på att det inte riktigt funkar med att sända mig på hinder.

Vissa hinder som A-hindret, släpet, tunnel och balansen kan det ibland fungera att sända mig i förväg. De hindrena är så roliga att det går av bara farten. Men jag vill ändå "känna" att matte springer med mig - om än lite bakom... Vanliga hinder och däcket är det en fullständig katastrof ur sändningssynpunkt. Slalom ska vi inte ens nämna i samma mening som "sända".

Matte försöker förtvivlat ropa "framåt hopp" eller andra uppmuntrande fraser. Visa med arm och kropp vart hon vill att jag ska springa. Resultatet blir trots det att jag springer framför fötterna på henne och hon snubblar över mig.
Då backar hon lite i utbildningen och lägger köttbulle på en tallrik efter hindret eller hinderserien. Då går det att sända mig klockrent! Snabb som en iller är jag framme vid tallriken och smaskar köttbulle.

Husse brukar säga att man blir glad av bacon. Jag brukar säga att jag blir smart av köttbullar...

Det är faktiskt så här ska ni veta. Matte har bara inte fattat det riktigt än. Jag springer där köttbullarna springer. Inte framför och inte bakom - utan precis där köttbullarna är, där är jag. Eftersom köttbullarna oftast är där matte är så betyder det att hon måste springa med runt alla hinder. Busenkelt!

Tystnad - tagning

Tystnad - träning!

Jag och matte ligger i hårdträning för att bli ett stabilt agility-ekipage. Vi tränar många olika moment för att bli bättre. Jag behöver än så länge träna i princip allt utom kondition. Min kondition är nämligen hästlängder bättre än mattes. Matte behöver också träna i princip alla moment, men som sagt, hon behöver lägga krutet på konditionen om inte ekipaget ska vara alldeles snedtränat...

Vi jobbar vidare redan ikväll matte!

Nu börjar det...

...hända grejer!
Visserligen tittar jag fortfarande ut över frusna havsvikar, men visst börjar livet att anta lite kuligare former.
Långpromenaderna i skogen utan koppel blir fler. Lek med kompisar kan göras utan att riskera skador på kroppen pga halkan. Matte inventerade blod och klövtillgången i frysen - det tyder på att hon börjar planera för sådana aktiviteter. Harbajs, rådjursbajs och kattskit kommer fram i dagen och blir ätbart - mumma. Även hundskit ligger till höger och vänster var man än går. Det tycker matte är så äckligt och hon skäms för dem som inte plockar upp efter sin jycke. Jag luktar gärna på skiten för att kolla vem som gjort den, men sen undviker jag den nogsamt. Varken äter eller klafsar i hundbajs.

Men det bästa av allt är att vi har börjat på tävlingskurs i agility.

Matte såg fram så väldigt mot att cairnterrierklubbens nya kurs i agility skulle börja. Helt plötsligt kände hon att nu klarar vi inte av att vänta längre. Som den värsta småunge kände hon tydligt att det måste ske NU. Hon tog resolut telefonen i näven och ringde upp Nya varvets hundskola för att kolla om det gick att hoppa på en av deras vanliga tävlingskurser. Hon fick positivt besked och tänkte att det ena utesluter ju inte det andra... Sagt och gjort - nu började vi på direkten. Första träningstillfället gjordes för ett par veckor sedan. Ibland är det träning och teorigenomgång i gemensamma grupper. Därutöver tränar man själv en gång i veckan på hundskolans plan. Nu brukar man förstås inte vara helt själv när man tränar utan det bästa är om man är ett par stycken så man kan hjälpa varandra och peppa varandra. Första gången jag gick dit blev jag onekligen lite förvånad. Matte hade undanhållit mig informationen att jag skulle träna med andra hundraser än cairnterriers. När jag glatt skuttade ur bilen i tron att hitta mina goa kompisar blev jag klart besviken. Inte en endaste cairn så långt ögat nådde. Vafalls?! Jag stirrade anklagande på matte och tyckte att hon hade lurat mig. Skall jag behöva träna med alla dessa "utbölingar" och främlingar?
Klart misstänksam och på min vakt gick jag in på träningsplan och senare i klubbstugan. Lät de andra förstå att de hade att göra med en tjej med skinn på näsan. Fast jag måste erkänna att när man tittat lite på de andra och nosat lite på några stycken så tror jag nog att jag ska kunna bli god vän med rätt många av dem.

Bara de inte har för roligt, har för gott godis eller försöker sno åt sig av mitt godis så ska det nog gå bra.

Så nu tränar vi återigen hårt på att gå framåt i den här kuliga sporten. Jag kom ihåg nästan allting. Gungan är jag lite skeptisk till fortfarande, men jag gör den åtminstone om matte har kopplet på mig. Hon behöver inte hålla det stramt, det hänger helt och hållet - det känns bara som en påminnelse om att jag skall vara kvar på brädan tills godiset är slut och matte säger åt mig att gå av. Möjligen blir kopplet lite stramt när jag ska gå av eftersom jag tycker det är rätt trevligt att sitta på gungbrädan och käka godis.

Tyvärr har underlaget på träningsplan, precis som i övriga Göteborg, inte varit det bästa. Halkrisken och därmed skaderisken har gjort att vi fått förenkla många av övningarna vi borde gjort. Fast det gör inte så mycket. Det finns mycket att träna på ändå. Och jag har redan fått ett par goda vänner som jag har tränat tillsammans med. Vi har haft riktigt roligt.

Nu går jag ner till havet för att kika efter våren igen...minsann verkar det inte som om det är på väg att hända något...långt där borta tror jag banne mig att jag ser den!

Var är den?

Jag står här och spanar efter den. Jag längtar efter den. Matte längtar efter den. Våren alltså - jag vill ha vår nu! Men det enda jag ser när jag tittar ut över världen mot främmande "land" är ett fruset hav. Is och kyla...det är allt som min värld består av känns det som. Livet ligger i träda. Allt bara väntar...på våren.
En dag trodde matte att hon hade hittat våren. Visserligen var det flera minusgrader ute, men solen lyste så fint och värmde våra frusna själar. Hon tog genast fram en stol och vi satte oss och spejade ut över vår stad. Nu får vi snart höra fågelkvitter och se hur blommor och träd vaknar till liv sa hon.
Lite senare på promenaden i det vackra vädret mötte jag den italienska vinthunden Flora. Hon var av den åsikten att man ska inte "ropa hej" för tidigt. Det är fortfarande jacka och halsduk på som gäller sa hon. Lätt för henne att säga! Jag klarar inte av att röra mig i kläder och en sådan fräck halsduk som hon hade, har jag då inte sett röken av i min garderob.
Vi fick lite godis av matte. Hon sa att det var en fröjd att ge Flora godis. Hon tog så fint och försiktigt - riktigt näpet ur handen. Annat är det med mig - jag roffar åpet åt mig allt jag kommer åt. Ett och annat finger kan få sig en törn. Inte mitt problem anser jag. Det är bara att ge mig STÖRRE bitar så har jag inga problem att ta enbart godiset.
Nu vart jag nästan lite svartsjuk på Flora. Snygga kläder, fräck halsduk, slank och finlemmad, söt och näpen. Och dessutom tyckte matte om att ge henne godis. Jag blev lite barnslig och räckte ut tungan åt Flora.
Men ni ser själva. Flora är helt bedårande och dessutom en jättesnäll vovve. Jag tycker faktiskt om henne. När våren tillslut är här kan vi kanske leka. Jag kommer att vinna brottningsmatcher och hon kommer att vinna löpgrenarna.
En annan dag trodde matte att våren var på gång igen. Ringde Lasse och det blev långpromenad runt Stora Delsjön. Jag, Ellen och lilla Greta fick möjlighet att rasa av oss en massa överskottsenergi. Greta är så söt! Ett öra har rest sig, det andra hänger fortfarande. Hon hänger med på det mesta med ett synnerligen glatt humör. Fast under så här långa promenader måste hon bli buren en del. Det tycker inte Greta alls är nödvändigt. Hon vill vara med mig och Ellen hela tiden. Det är så med små valpar - de förstår inte sitt eget bästa. Tur att personerna har koll på sånt - annars skulle det kanske bli skador för livet. Och ett cairnliv skall gärna vara långt och aktivt. Då vill man inte dras med skavanker i onödan.

På bilden nedan kan ni se oss alla tre stå på bakbenen för att få godis. Ellen närmast i bild, sen jag och längst bort Greta. Tänk vad hon redan kan!

Fast, måste jag erkänna, Flora hade rätt. Våren var inte riktigt på gång ännu. Det är fortfarande minusgrader ute. Solen har dessutom försvunnit och det gråkalla typiska Göteborgsvädret har åter tagit över stan.

Jag väntar och längtar...