Nu börjar det...

...hända grejer!
Visserligen tittar jag fortfarande ut över frusna havsvikar, men visst börjar livet att anta lite kuligare former.
Långpromenaderna i skogen utan koppel blir fler. Lek med kompisar kan göras utan att riskera skador på kroppen pga halkan. Matte inventerade blod och klövtillgången i frysen - det tyder på att hon börjar planera för sådana aktiviteter. Harbajs, rådjursbajs och kattskit kommer fram i dagen och blir ätbart - mumma. Även hundskit ligger till höger och vänster var man än går. Det tycker matte är så äckligt och hon skäms för dem som inte plockar upp efter sin jycke. Jag luktar gärna på skiten för att kolla vem som gjort den, men sen undviker jag den nogsamt. Varken äter eller klafsar i hundbajs.

Men det bästa av allt är att vi har börjat på tävlingskurs i agility.

Matte såg fram så väldigt mot att cairnterrierklubbens nya kurs i agility skulle börja. Helt plötsligt kände hon att nu klarar vi inte av att vänta längre. Som den värsta småunge kände hon tydligt att det måste ske NU. Hon tog resolut telefonen i näven och ringde upp Nya varvets hundskola för att kolla om det gick att hoppa på en av deras vanliga tävlingskurser. Hon fick positivt besked och tänkte att det ena utesluter ju inte det andra... Sagt och gjort - nu började vi på direkten. Första träningstillfället gjordes för ett par veckor sedan. Ibland är det träning och teorigenomgång i gemensamma grupper. Därutöver tränar man själv en gång i veckan på hundskolans plan. Nu brukar man förstås inte vara helt själv när man tränar utan det bästa är om man är ett par stycken så man kan hjälpa varandra och peppa varandra. Första gången jag gick dit blev jag onekligen lite förvånad. Matte hade undanhållit mig informationen att jag skulle träna med andra hundraser än cairnterriers. När jag glatt skuttade ur bilen i tron att hitta mina goa kompisar blev jag klart besviken. Inte en endaste cairn så långt ögat nådde. Vafalls?! Jag stirrade anklagande på matte och tyckte att hon hade lurat mig. Skall jag behöva träna med alla dessa "utbölingar" och främlingar?
Klart misstänksam och på min vakt gick jag in på träningsplan och senare i klubbstugan. Lät de andra förstå att de hade att göra med en tjej med skinn på näsan. Fast jag måste erkänna att när man tittat lite på de andra och nosat lite på några stycken så tror jag nog att jag ska kunna bli god vän med rätt många av dem.

Bara de inte har för roligt, har för gott godis eller försöker sno åt sig av mitt godis så ska det nog gå bra.

Så nu tränar vi återigen hårt på att gå framåt i den här kuliga sporten. Jag kom ihåg nästan allting. Gungan är jag lite skeptisk till fortfarande, men jag gör den åtminstone om matte har kopplet på mig. Hon behöver inte hålla det stramt, det hänger helt och hållet - det känns bara som en påminnelse om att jag skall vara kvar på brädan tills godiset är slut och matte säger åt mig att gå av. Möjligen blir kopplet lite stramt när jag ska gå av eftersom jag tycker det är rätt trevligt att sitta på gungbrädan och käka godis.

Tyvärr har underlaget på träningsplan, precis som i övriga Göteborg, inte varit det bästa. Halkrisken och därmed skaderisken har gjort att vi fått förenkla många av övningarna vi borde gjort. Fast det gör inte så mycket. Det finns mycket att träna på ändå. Och jag har redan fått ett par goda vänner som jag har tränat tillsammans med. Vi har haft riktigt roligt.

Nu går jag ner till havet för att kika efter våren igen...minsann verkar det inte som om det är på väg att hända något...långt där borta tror jag banne mig att jag ser den!