Tow-truck

De senaste dagarna har matte varit lite irriterad på mig. Ja det är inte bara hon som tycker att jag är jobbig. Båda hussarna tycker också att det är pest att gå ut med mig just nu. Jag är nämligen inte ett dugg sugen på promenader för tillfället. Jag gör allt för att gömma mig när kopplet kommer fram. Eller åtminstone inte se varken personer eller koppel när det är dags att gå ut. Slutar allt som oftast med att jag bärs ut till hissen eller bogseras i kopplet till ytterdörren. Nästa ställe där jag blir stående och vägrar gå är vid porten där nere. Kikar under lugg upp på matte - "är det verkligen nödvändigt?". Ny bogsering tar vid och så är jag ute på första gräsmattan. Snabbt fixar jag kisseriet . Nosar lite för att se om någon tappat något ätbart och sen vänder jag raskt näsan mot porten igen. Nu är det jag som försöker bogsera med mig matte in igen. Det funkar aldrig...
Det blir matte som bogserar mig vidare ut på promenad. Jag försöker förhala promenaden mer eller mindre hela tiden. Måste nosa på precis allt. Hittar mycket som jag tuggar i mig. Det går lååångsamt framåt. Så fort jag kan hittar jag en lämplig plats att uträtta nr 2 på. Nu vänder jag återigen raskt kroppen mot hemmet. Nu bör väl matte vara nöjd och följa med mig hem. Tyvärr väger jag allt för lätt för att bogsera matte så det blir istället hon som bogserar mig vidare ut på promenad. Åhh vad hon är jobbig. Kan man inte få gå hem och bädda ner sig i de goa täckena eller sola lite på röda mattan i vardagsrummet? Ska det vara nödvändigt att behöva gå på långpromenad när man är skendräktig?

Vissa dagar bogserar matte mig runt halva staden. Hon har fått för sig att det är ett bra sätt att mota bort skendräktigheten något. Ja det är kanske inte själva bogserandet hon tror hjälper utan motionen som man får av en långpromenad. Jag är tveksam. Tror att man absolut mår bäst av att ligga på sofflocket och käka godis.

Efter att ha bogserat runt den nosande och ointresserade Clova ger hon ibland upp. Då tror ni kanske att hon lyfter upp mig och bär mig hem? Nä, så bra blir det inte. Någon gång har vi åkt spårvagn tillbaka, men oftast slutar det med att hon bryter mot sina principer om att inte ha mig lös i stan. Hon går helt sonika fram till mig och kopplar loss mig. Så går hon med bestämda steg och utan att se sig om, åt det håll som hon vill. Jag står lite snopen kvar ett par sekunder sen fattar jag att det är allvar. Nu gäller det att hänga på. Annars lämnar hon mig här. Jag lunkar och småspringer efter henne. Nosar inte på något. Äter inte på något. Hälsar varken på vovvar eller folk. Har bara blicken riktad mot mattes rygg. Får inte förlora kontakten med henne.

På detta sättet tar vi oss nu fram i ett anständigt tempo enligt matte. Jag ser oerhört lidande ut. Jösses vad det är synd om mig. När ska vi gå hem? När ska jag få bädda ner mig och mysa? Får man inget att käka snart? Lite godis kanske?

Så fort jag märker att vi är på väg hemåt igen blir rollerna ombytta. Nu kan matte sätta på mig kopplet igen. Nu är det jag som mer eller mindre bogserar matte den sista biten hem. In i porten. Upp i hissen. In i lägenheten. Och där finns favoritfåtöljen, sängen, soffan och den mysiga röda mattan i solen. Nu hoppas jag att hon håller sig lugn en stund. Ska det promeneras mer nu så får matte göra det själv!


Annat var det i somras... Då löpte jag och var pigg på precis allt. Jagade killar mest hela tiden. Nosade visserligen massor då också men det förde oss framåt i tillvaron. Promenaderna gick inte baklänges som nu. Eftersom jag inte fick lov att träffa någon snygg karl på tu man hand fick jag ta vad som fanns till hands. På bilden ovan försöker jag få till det med en soffkudde. Matte påstår att jag inte är helt smart alla gånger...