...råder i den lilla stugan i Härryda.Personerna har klarat av sin semester och jobbar igen. Matte har redan jobbat i två veckor och hon tycker förskräckligt synd om sig själv. Jag och Texa gör vårt bästa för att muntra upp henne. Det är faktiskt inte så svårt. Det räcker att vi kommer och ger henne ett par blöta pussar eller frågar om vi ska ta en tur i skogen. Då skiner hon upp och hämtar glatt koppel och gott godis och så bär det av in i "storskogen". En annan grej som gör henne så glad så glad är när vi leker loss på gräsmattan. Då känner hon sig så nöjd över att hon bestämde att det skulle bo en liten Texa i vår familj.
Det var nämligen bara matte som var helt övertygad om förträffligheten med ytterligare en cairn i familjen. Lillhusse tyckte också att det var en rätt bra idé, men han hade nog också klarat sig utmärkt med bara mig som vovve i familjen.
När det gällde husse så var han klart skeptisk... Matte tyckte liksom att hon hade ett "halvt löfte" om en hund till eftersom han samtyckt om en vovve till i familjen när det planerades att jag skulle få ha en kull med valpar. En Clovavalp hade ju inte varit helt fel tyckte han. Eftersom jag är en så unik vovve så måste ju även mina valpar bli unika ansåg han. När det nu inte fick bli några valpar för min del så ansåg nog husse att det inte behövdes fler galna cairns i familjen.
Även jag var sur för att andra (läs matte) var de som bestämde om jag skulle få ha bäbisar eller inte och ansåg inte heller att någon annan cairn än jag behövdes i den här familjen.
Matte är dock enveten som en terrier och eftersom hon hade fått tanken om två hundar i huvudet så lobbade hon kraftigt för att så skulle ske. Husse känner henne väl och vet att det bara är att hänga på om hon ska bli nöjd. Dessutom vet han att hon sällan gör fullständigt felaktiga val och beslut. Alltså gavs tillstånd för hund nummer två som visade sig bli lilla Texa.Nu så här två och en halv månad efter hennes intåg i familjen Nilsson.Olsson så ligger vi alla tvivlare på rygg inför det lilla charmtrollet och yrvädret Texa.
Husse har henne så kär och tycker att hon passar så bra in i vår familj. Hon är en (nästan alltså) lika unik liten pärla som jag. En sån tur säger han...att just vi kunnat få de två absolut sötaste och goaste vovvarna av alla hundar som finns.
Även jag, som tvivlade kraftigast på det vettiga med Texas "intrång" i familjen, är mycket nöjd med händelsernas utveckling. Faktiskt har jag kanske den största delen i att det har blivit så lyckat...om jag får säga det själv alltså... Min konsekventa och stränga - men rättvisa - uppfostran i början har givit ett utmärkt resultat. Jag har fått en mycket lyhörd flockmedlem. Som av de flesta uppfattas som den värsta retsticka som har existerat... Mina regler har hon dock anammat helt och fullt och vi samexisterar i all vänskaplig anda. Jag har stort tålamod med henne och tillåter att hon gör en massa grejer och ibland tänjer på mina gränser. Jag kan vara så generös eftersom jag vet att det oftast räcker med en liten tillsägelse så rättar hon sig direkt i ledet. Vi leker en hel del numera, men det är alltid jag som börjar och avslutar leken. Texa har inga problem med att fatta det och även om hon skulle vilja leka ännu mer så vet hon att jag bestämmer när och hur. Likadant är det med tuggben som ni kan se på bilderna.
Vi kan tugga på samma ben en stund för att det är lite kul. Texa vill alltid ha just det benet som jag tuggar på - trots att hon har fått ett likadant själv. Så länge jag tycker det är OK så tuggar vi tillsammans. När jag inte vill längre, så tuggar jag ensam. Då får Texa antingen vänta på sin tur eller gå och hämta ett annat tuggben.
Med andra ord - allt är frid och fröjd...livet är faktiskt riktigt trevligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar