Gott Nytt År!

En ensam cairn spanar mot världen och nästa år.

Vilket härligt år det har varit! Så mycket som har hänt! Hoppas att 2012 blir lika spännande.

Jag, alltså Clova, Texa och mina personer önskar alla cairnvänner där ute ett Gott Nytt År. Hoppas vi ses även nästa år. Både här på nätet och i verkligheten. Det finns så mycket mer att upptäcka och göra. Så många fler hyss att begå... Kan knappt vänta.
Numera är jag inte ensam när jag spanar efter framtiden. Inte för att jag var det innan heller men personer spanar liksom inte på samma sätt som vi hundar. Nu har jag Texa som hjälper mig och se så mycket roligare allt blir! Till och med solen lyser på små cairn som kikar efter äventyr.

Tomten kom!

Jag och Texa spanar efter Jultomten

Det där med jul är en himla bra uppfinning. Så fort granen kommit på plats vet jag att det närmar sig. Har varit med ett par år nu och har blykoll på läget. Först ska granen inhandlas, sen ska den kläs och då börjar all den goda julmaten tillredas, paket slås in och det tisslas och tasslas något alldeles vansinnigt mycket. Så fort lillhusse kommer in i rummet så tystnar matte och husse. Gömmer saker under bordet eller bara låtsas att det regnar. Vilket det ju förresten gör mest hela tiden...
Ibland när jag och Texa kommer in i rummet tystnar de också och ser så där lite finurliga ut. Ha! Då vet jag att det är något paket som slås in till mig.

Så där ett par dagar innan julafton kan man ju inte låta bli att undra om det kommer någon tomte i år? Han har kommit varje år, men helt säker kan man ju inte vara. Det gäller att rannsaka sig själv...har jag varit en snäll vovve?

Jag har berättat för Texa att tomten kommer med klappar i sin säck och hjälper till att dela ut dem som finns under granen. Tomten kommer till alla snälla barn och vovvar. Så har det berättats och så har det varit. Hon såg lite skeptisk ut när jag berättade detta - kunde det verkligen vara sant? Kommer det en rödklädd figur med mössa och stort skägg och delar ut paket? Låter ju helt tossigt tyckte Texa.

Kan väl till viss del hålla med henne, men det är ju sant! Men det gäller att tro. Och det hjälper extra mycket om det finns några små söta minipersoner med i samlingen. Tomtar kan inte motstå sådana. Vi hade bra draghjälp i år. Både Jessica, Peter och deras lille Theo och Robert, Anna och deras lilla Vilma fanns på plats och firade jul med oss och mormor. Det är en fin samling - det kan inte misslyckas!
Och visst kom tomten! Tror att det var den bästa tomten av dem alla! Han hade en hel säck med klappar. Och dessutom hjälpte han till med att dela ut paketen som låg under granen. Ibland hjälper jag till med att hämta paket - en del tomtar är ju lite gamla och gistna - men årets tomte var en ung och rask sådan. Dessutom tyckte matte att det blev lite rörigt när barn och hundar kampade om samma paket som skulle bäras till tomten. Ingen ville ge sig... Alltså satt jag och Texa snällt (nåja...) och väntade på att våra namn ropades ut.
Vi sitter snällt på rad och väntar på paket.

Eftersom jag är äldst och lite mer erfaren än Texa så väntar jag först. Den ordningen ruckar vi inte på.
Så fort jag fått ett paket gick jag undan för att öppna det. Det gäller att hålla sina paket undan från de små minipersonerna. De är så in i vassen klåfingriga och skulle utan att blinka sno ett om de kom åt. För att vara rättvis får jag väl erkänna att det gäller motsatt väg också. Håller de inte ordning på grejerna så är vi där och leker med dem.
Tussar kan flyga...

Det gäller även för Texa. Mina paket öppnar och behåller jag. Hon får öppna sina. Nu får jag väl säga till hennes försvar att hon inte riktigt vet hur det går till. I vanliga fall bryr jag mig inte så mycket om hon hellre vill ha det benet som jag tuggar på, men när det gäller julklappsben så tar det hus i helvete... Då får man extra goda ben speciellt utvalt till lilla mig. Det försöker man inte sno ostraffat. Texa vet det nu...
Hon fick vackert kämpa med att öppna sitt eget paket. Hon har lite taskigt tålamod den unga damen och det tog lite tid för henne att komma in i paketet till benet. Det var nog därför hon tyckte att hon kunde ta mitt så kunde jag få öppna ett till.
Kolla så långt och gott ben! Räckte hela kvällen och mer därtill.
Det fanns fler paket till oss. Här har jag fått ett paket som visade sig innehålla en kul leksak. Texa har också fått ett sådant paket fast i annan färg. Sin vana trogen vill hon dock hellre ha mitt...
Hon hade dock redan fattat att på jul öppnar man sitt eget paket och gav sig nu in med stor lust i pappret.
Vi lekte så granbarren yrde. For omkring i soffor och fåtöljer, över och under bord och mellan benen på folk. Ibland var vi tvungna att vila en stund.
Och sen var vi igång igen.

Vi fick också aktivitetsspel som är bra att ha när det blir långa regniga inomhusdagar. Vi har redan spelat dem flera gånger. Ett är riktigt svårt. Är inte uppe på svårast nivån ännu. Men snart så!

Allt eftersom julaftonskvällen förflöt lägrade sig lugnet. Magarna var trinda efter alla julmat. Jodå vi fick också en rejäl skål fylld av skinka, köttbullar, korv, lax och leverpastej. Texa har nu upplevt sin första jul och hon tyckte precis som jag att det var en riktig höjdare. Hon frågade lite försiktigt om man inte kunde ha det lite oftare än bara en gång om året? Ja se det tyckte även jag var en bra idé och vi gick gemensamt till matte för att framföra vårt krav.

Vi fick inget som helst gehör...matte påstod att jul firas av en mycket speciell anledning och det inträffar bara en gång om året. Har inte speciellt mycket med god mat och paket att göra tydligen. Där har jag dock ett inlägg i debatten... Har hört det där med Jesusbarnet och allt, men visst fick han gåvor av de tre vise männen? Men OK - jag köper det där med att det är speciellt och bara en gång på året.

För vet ni vad? Snart är det februari och då fyller både jag och Texa år - det är också väldigt speciella dagar!

Gulp...

Det är mycket få fina dagar just nu. Det ena lågtrycket och ovädret efter det andra har tagit kölapp ute på haven i väster. Med jämna mellanrum rullar de in över västkusten med stormvindar och regn eller blötsnö. Ingen i familjen är speciellt intresserad av att sticka ut nosen under dessa förhållanden.

Så när det äntligen hade mojnat och solen faktiskt lyste åtminstone en stund, packade matte in oss och fika i lilla bilen. Idag stod Jonsered på programmet. Det fina med Jonsered är att det går att göra en kort "springa lös" promenad, en lagom, en lång, en ordentligt lång eller en jättelång promenad. På alla promenaderna kan vi få springa lösa och härja. Vi brukar ta en lång promenad när vi är i Jonsered, men idag tyckte matte att vi skulle passa på att ta en ordentligt lång promenad.
Den ordentligt långa promenaden är rätt krävande. Mycket kuperad och man ska upp ordentligt på höjderna, men i gengäld får man ta del av väldigt vacker natur och vackra små sjöar där det är fint att fika.
Det var första gången som Texa var med och gick den här promenaden - hon hade inte en aning om vad som väntade längre fram. Själv hade jag faktiskt glömt att det finns en knepig passage på ett ställe.
Matte hade dock inte glömt. Den sista lilla biten ner till hängbron över passagen mellan Lilla och Stora Ramsjön funderade hon lite på vad vi skulle göra om hängbron var trasig eller ännu värre helt borta. Att gå runt sjöarna är lite knepigt. Svår terräng, myrmark eller höga branta klippor. Matte sköt undan de tankarna. Och visst fanns bron där. Här är vyn som matte först ser den.

Lite bekymrad blev hon... Bron är visserligen i rätt OK skick. En och annan bräda lite trasig, den lutar en del, men framförallt var den helt täckt med rimfrost. Om man är tvåbent och kan hålla i vajrarna som fungerar som räcke så är det väl OK att ta sig över trots att den gungar ordenligt och dessutom är såphal.
Är man som vi, fyrbeningar och dessutom lite korta i rocken blir det lite knepigare. Här på bilden är jag och Texa på väg upp på bron.
Texa blev klart orolig och kikar skeptiskt framåt, förbi mig. Va?! Ska vi gå över den här? Och över vatten också?! Hela skapelsen gungar ju bara man rör på sig! Och tassarna slinter! Och så vattnet också. Nä! Det gör jag aldrig!

Texa skuttade demonstrativt av bron och tänkte inte sätta en endaste tass på den igen. Matte funderade lite och sen sa hon till mig att det var lika bra att hon bar över Texa till andra sidan i famnen. Hon sa att eftersom det är så halt på bron kan det hända en olycka och det vill hon inte vara med om. Vattnet är kallt - till och med lite tunn is, det är 0-gradigt i luften och säkert 45 minuter kvar tills vi är vid bilen. Här tar vi det säkra före det osäkra och så bar hon Texa över bron. Över axeln ropade hon till mig att om jag ville så kunde hon hämta mig också.
Här är vyn som möter mig när jag står på kanten för att gå ut över bron.

Måste erkänna att jag var liite stressad vid det här laget. Hörde inte riktigt vad hon sa där hon traskade iväg med Texa. Ville såklart inte bli lämnad här. Bron gungade rejält när matte gick över den. Jag hoppade raskt ner och tänkte att det kanske känns tryggare att simma redan från början. Jag menar istället för att dratta i med huvudet före och därefter hämta andan och börja simma. Jag gick i vattnet - men hua mig så kallt det var! Snabbt upp igen. Här gäller det att fatta ett beslut. Jag är ingen fegis - jag är Clova! Bron ska forceras!

Matte var nu över på andra sidan och bron hade lugnat ner sig. Hon höll på att sätta fast Texa i stolpen när hon tittade upp och fick se mig försiktigt ta mig över bron. Steg efter steg balanserade jag, meter efter meter lades till handlingarna. Matte uppmuntrade mig och sa att jag var så duktig.
Här har jag precis tagit mig över och fått massor av gott godis av matte. Vilken modig hund jag är! Och vilken balans! Och kroppskontroll! Tamejfan om jag inte är allra bäst!

Nu kunde vi gå vidare och strax var det dags för fika. Vi satt på stenen som syns på översta bilden och matte kramade om oss båda och sa att bättre kompisar på promenad får man leta efter. Vi vovvar kikade lite på varandra och tänkte att; matte är väl rätt OK hon också - hon duger...

Talangfull

Jag och Texa är två vovvar som gillar att ha kul. Vi gillar också att jobba. Många gånger går det att kombinera de två sakerna. Att jobba ÄR kul.

Jag är ruskigt duktig på att jobba. Jag kan så många saker. När jag känner för det vill säga. Viltspår känner jag nog alltid för. Har aldrig vägrat eller låtsats att inte höra eller förstå när matte tagit fram spårlina, sele och sagt orden "spåra Clova, spåra". Då fokuserar jag till 150%, utför arbetet och det på ett utmärkt sätt. Ibland får jag en lätt resa eftersom förutsättningarna är bra och ibland får jag utnyttja hela min kapacitet för att ta mig fram till målet. Matte kan dock vara säker på att jag inte ger upp. Jag jobbar tills det är klart vare sig det går på 20 minuter eller som när det varit som mest besvärligt, upp mot 45 minuter. Enveten och uthållig är mina honörsord.
Nu är det så att Texa tycker att allt som jag gör och kan, verkar vara något för henne också. Känner mig ibland lite som en idol för henne. Det är OK för min del. Jag är ju faktiskt himla bra om jag får säga det själv. Sämre idoler kan man allt ha ;)

Eftersom jag spårar har Texa sagt att hon också vill spåra. När jag berättade det för matte sa hon att det var himla kul att Texa vill gå i mina fotspår. Det är så bra att ungdomarna har intresse. Det håller dem borta från dåligheter och grejer de inte behärskar ännu, säger matte.
Med stor glädje tog sig matte an att introducera den unga damen i viltspårets fantastiska värld.

Men först tog hon mig lite avsides och tackade mig ordentligt för att jag varit en så "besvärlig och krävande hund" att hon tvingats in i aktiviteter som skulle tillfredsställa en egensinnig dam med stor jaktlust. Det har faktiskt gjort matte till en person som kan en hel del om hur man aktiverar en cairnterrier. Vilken tur matte har! Att ha en Clova är nog den bästa lärdomen en cairnterrierledare kan ha. Sätt in köttbullarna på mitt konto - tack!

Nu har matte börjat jobba med Texa. Det går riktigt bra. Första gången lekte de mycket med klöven och Texa fick titta på lite från sidan när matte la ett kort spår. Texa var ivrig och tog sig lite vingligt fram i spåret. Ena stunden gick det alldeles för fort och i nästa gick hon bakåt eller åt sidan. Matte väntade ut henne och hon tog sig fram till spårslutet där de lekte en gång till med klöven innan Texa fick en smaskig belöning.

Andra gången hade Texa lite otur. När matte la spåret hoppade det upp en älg precis bredvid henne och den korsade sen spåret framför henne och bakom henne innan den gav sig av vidare in i skogen. Matte brydde sig inte så mycket, men när hon hämtade Texa bara en kort stund senare och skulle gå spåret kände Texa såklart vibbarna och lukten starkt från älgen. Hon tyckte det var lite läskigt och kände sig väldigt osäker i spåret. Vågade knappt gå framåt. Gömde sig bakom matte vid något tillfälle till och med. Hon är dock inte en cairnterrier för inte. Hon övervann sin rädsla och tog sig fram till spårslutet även om det gick väldigt långsamt och med många blickar över axeln. Hon hittade klöven, men den är inte så god att tugga och slita i tycker hon. Hon ville helst ha en annan belöning. Det fick hon såklart av matte och så var hon nöjd. Matte tänkte att det nog var hela den speciella situationen som gjorde att klöven inte var så intressant idag.

Bilderna i detta inlägget är från första tillfället när Texa var mycket intresserad av klöven och tyckte det var jättekul att leka och kampa om den.

Nu har Texa fått gå sitt tredje spår. Matte la spår till både mig och Texa ute i skogarna vid Hulta golfbana i lördags. Vädret och förutsättningarna var usla. Ösregn och hård vind.

Jag fick ett mycket svårt spår som gick genom kärrliknande områden blandat med mycket ris och omkullfallna träd. Viltrikt område med stigar där matte gått fram och tillbaka flera gånger med Texa, korsade mitt spår. Inga större problem för mig. Jobbade taktiskt och ringade då jag behövde. Kämpade med vatten upp till ryggen vid ett flertal tillfällen. Men roligast var ändå att se matte stupa raklång i mossen. Fniss. Så blöt hon blev...och så svårt det var för henne att få fotfäste och komma upp igen. Såklart fixade jag spåret och kunde bära klöven tillbaka till bilen. Matte stolt över sin Clova.

Stolt blev hon också över lilla Texa. Texa fick ett lätt spår på ca 80 meter och nästan alldeles rakt. Matte kände att det gällde att stärka upp hennes självförtroende sen förra tillfället då det varit lite läskigt. Nu gick det superbra trots de svåra yttre förutsättningarna. Texa spårade riktigt bra fram till klöven. Hon var förvånansvärt noggrann och bra i tempo för sin ringa erfarenhet. Däremot tycker hon inte att klöven är någon riktig höjdarbelöning. Hon tar den i munnen men släpper den direkt och kollar på matte om hon inte har något vettigare att komma med. Hon vill inte nedlåta sig till att gnaga på sånt gammalt dött kött ;)

Matte tycker att Texa verkar vara talangfull. Texa tycker att det är kul. Jag får någon att diskutera framtida spårproblem med. Kan det bättre vara? Nu får matte börja fundera på när det är dags för Texa att göra sitt anlagstest. Det är en bit kvar, men till våren kanske?

Jag ska gå och ge henne några tips tror jag...